Barndomsminnen. Och nu ligger sjön så spegelklar och blommorna dofta i lunden. Oeh dufvorna kuttra par om par i fridfulla aftonstunden. Nu jorden klädt sig så sommarklädd. — Hvad doft från grönskande ängar! Ej under att sångar ’n blir förledd att knäppa på lutans strängar. Du vet väl, att sångens svan byggt bo i sångarhjärtat det unga? Du vet väl, att diktens blommor gro hos honom — att han vill sjunga? Oeh därför han sjunger nu i dag sin lilla vän, om dig lyster, ett kväde, en sång, af bästa slag; tag mot den, min kära syster. Nyss var det kyligt, och hu, så vått, ty regnet piskade rutan, och himlen var mulen, lifvet grått, oeh bortglömd i vrån stod lutan. Men så kom våren med solens glöd, och varmt blef ute och inne. Och fågelsången i skogen ljöd; då värmdes ock sångarn’s sinne.