Det ropar i djupet af min själ och väcker till lif därinne de slumrande känslor, vet du väl, som ljufvaste barndomsminne, och pulsen glöder och hjärtat slår, jag finner att barndomsdrömmen, som ljuft jag drömde i unga år, slog fel och försvann — som strömmen. Och, älskade syster, du, som jag ej fick hvad du ljufvast drömde. Dock frid det är i din själ i dag; det bittra, som jag, du glömde. Och i Augusti månskensnatt du sitter vid fönstret, sluteu, och tänker på allt, båd’ ljuft och gladt, från barndomens tid, förfluten. Och kan jag ej se i ögon blå och läsa i dem din saga, så känner jag hjärtat ditt ändå, och aldrig jag hört det klaga. Ditt hjärta klappar så varmt och ömt för dem du älskar i världen, och aldrig, aldrig du nå’nsin glömt, att gifva dem fröjd på färden.