Mellan snöiga grenar, stammar, tittar månen i vinterkväll. Vänlig brasa på härden flammar i hans trefliga, lilla tjäll. Och vid lutan, i skymningen sitter sångar’n igen, igen i en värld, som han själf har danat, drömmens värld, som han kallar den. Där han njuter så ofta, ofta, oeh förglömmer all sorg och natt. Minnets fagraste rosor dofta där, och hoppet tar själen fatt, och dess vinge då honom bär till en renare atmosfär, till en värld, o så skön och fager! Hoppets värld, som han kallar den. Yill du veta, hvad sångar 'n tänker, hvad han hoppats och hoppas än, innan lifssolens bloss sig sänker och han somnat i skymningen, innan lifslågan slocknat har och ej hopp finnes mera kvar och han hastat till evigheten, där för alltid bor kärleken?