Man skulle väl trott, sedan hon var förlåten af himmelens Gud, att en syster förgråten ej skulle bortstötas, då allt blifvit väl. Men dörrarna stängdes för henne, den arma, af dessa, som kalla sig “kristna” — förbarma sig kunde ej en om en botfärdig själ. Ja, dörrarna stängdes för henne som brutit, och systrarna slängde på henne förtrutet en kall och förnäm och en skenhelig blick. De drogo åt sidan sitt släp, gingo fjärran och himlade sig, och de tackade Herran, att de icke gingo där synderskan gick. I stiliga hemmen, i praktfulla rummen, ej störs man af nödropen nere från slummen, ej heller besväras af någon person. Om malströmmen brusar där ute på gatan och skarorna hungra oeh frestas af satan, man har ju sin fina salongs-religion. Du hjärtlösa hop, som fördömer din like, men skyltar med fromhet och väntar ett rike i himmelens härliga värld, märk mitt ord: Din fromhet är hyckel och inbillning bara, ty vore den verklig, då skulle den vara lik Honom, lik syndarens vän på vår jord.