1 afskedsstunden. Vi samlats här en skara unga tärnor, som stå i lifvets allra skönsta vår. På fästet stråla vänligt himlens stjärnor, just som de hafva gjort se’n flydda år. Oeh släkten skattat åt förgängligheten, och nya släkten födts — men märk mitt ord, att utan oss, o systrar, I nog veten, den varit folktom, denna arma jord. Igenom rymden på en stakad bana den skulle svängt förutan någon själ, om icke vi, I kunnen det nog ana, som kvinnor utaf misskund tagit del. Och därför offrats ifrån våra hopar en skara ungmör omkring jordens ring, och männen svärmat omkring oss som tokar ; men, kära systrar, det gör ingenting. I Eden Adam icke kunnat lefva bland blommors doft och fågelpotpouri, om han ej träffat hade där sin Eva, som fyllt hans själ med salig harmoni. Hon kom i skymningen då dagen svalkas och solen sjönk vid horisonten röd. Och stackars Adam såg den mö sig nalkas oeh kände i sitt hjärta feberglöd.