Nåväl, så gjorde hon, jag minns det än; ty ser du, jag var med på bröllopsfesten. Att det var roligt, anar du, min vän, och talet minns jag än, som hölls af prästen. Hans tal var fritt, ej kändes något tvång bland bröllopsgästerna från skilda ställen; livad fröjd och glam, hvad munterhet och sån i ljusa, stilla, sköna sommarkvällen ! Du skulle sett vår sångarbroder då, med unga bruden där invid sin sida. Han såg så hänförd in i ögon blå och möttes då af blyga blickar, blida. Som Prithiof såg på Ingeborg han såg och rodna’n kom och gick på brudens kinder, och livad som uti denna blicken låg var trofast kärlek blott, som sammanbinder. En sådan kärlek, den är mycket värd i denna kalla värld, som hotar, larmar. Hur skönt för sångar’n att vid egen härd en fristad finna i sin makas armar! Och blir han melankolisk någon gång och det blir mörkt, en blick från hennes öga skall göra honom glad, och då en sång skall från hans hjärta stiga mot det höga.