Som dimman försvunnit för morgonvind, så sorgerna flytt efter vimmel. I tanken jag kysser din mjuka kind; i ögonens klarblåa himmel så lycklig och tacksam jag skådar in; din famn full med rosor jag plockar. Jag känner mig stolt att få vara din och smeker de gråspränga lockar. O, vore du hos mig, älskade mor, hur lycklig jag då skulle vara! Dock hoppet står åter — på Gud jag tror snart kanske till mig skall du fara. Då skall jag dig sjunga en bättre sång vid stranden af svalkande bölja. Då gossen blir lycklig, som förr en gång, och skall då sin glädje ej dölja. Nu dimman sig skingrat för morgonvind, nu solen står högt öfver bergen; och daggdroppen glänser på furans kind på löfven i blodröda färgen. I lunden, o, se hvilken brokig färg! Det skiftar i rödt och cinnober. Hur skön är ej skogen och gamla berg på din högtidsdag — i oktober!