Trastens sång. Det blåser så friskt från öppna sjön igenom mitt kammarfönster. Oeh ute på gål’n i åldrig lönn. bland skuggrika träd ett mönster, där sjunger en trast sin melodi och drömmer, jag vet icke hvad och sparfven häpen flyger förbi till sitt bo med ett litet blad. Hans känsliga sång mitt hjärta rör, ty i den ligger en trängtan. Det fattas något; hvad månne gör hans sång så full af längtan? Är han ej lycklig i solens sken, med klarblåa himlen till tak? Mann kanske han känner sig allen’ i grönskande, löfrikt gemak? Ilan sjunger af längtan, ser sig om, ty fågelmamma är borta. Hon flög till norden då våren kom, och lyckans dagar så korta de lefva i minnet, sången blott; jag hör det så väl på hans röst. Nu klagar han på sin hårda lott och suckar: “Ack, vore det höst.”