Hon visste ju hur varmt hans hjärta slog, ack, om hon ändå hade haft en aning, att där mot henne lifvets lycka log, hon kanske följt sitt hjärtas tysta maning och lagt sin hand i hans — jag ej det vet. Men det för henne var en hemlighet. Så grusas lyckan för en bagatell, så krossas för en nyck ett mänskohjärta, och sedan ångrar man till lifvets kväll och gråter för sig själf i hopplös smärta och säger bittert: “Det var ödets lag, att jag ej lyssnade till hjärtats slag.”