Hvad jag då känner vet du, sångarbroder, ty samma flöden svalla i din själ. I slitet hjärta strida känslofloder, då spränga alla band, det vet du väl. Din djärfva dröm får genast nya vingar, du glömmer bort en dum och löjlig värld, oeh myrten blommar, skaldelyran klingar; till nya världar ställes då din färd. Förr stämdes ofta våra lutor samman i bröders glada krets till hoppfull sång. Då sjöng du, fattad utaf gudaflamman, och genljud fann den sången hvarje gång. Det var en sång, som kunde hjärtat röra, ty vemodsfull är nordisk poesi. Det var en sång, som nordbon älskar höra, ej vek som söderns fagra potpourri. Som gengäld tag emot ifrån min luta en enkel sång på denna högtidsdag. Du sjöng och drömde förr, nu får du sluta, ty nu är drömmen slut, försäkrar jag, ty nu är Axel, sångarbrodern, fången och Amor ler i smyg bland blommors prakt. Men säg, min vän, hur går det nu med sången ? En skald är vigd till sångmön, har man sagt.