Till uslaste näste, till brottslingens cell, till nöjenas praktfulla sal, bland kvidan och verop från morgon till kväll i nödens och lidandets dal, han skyndar med hjälp, ty han nödropet hör; mot synden han höjer sitt svärd. Fast tusende klandra, han jublande för till Kristus en döende värld. Från krogar och kyffen — fast hånare le — så väl som från stadens nobless han' samlar omkring sig en väldig ariné — hvar såg du väl större finess? Sin fana han höjer och skrifver på den: “För Kristus och Frälsningsarmén skall världen eröfras! ” — Han gör det nog än, det tror ock hvar frälsningskapten. Med flygande fanor och klingande spel kring världen han tågade se’n. Han var ingen svärmare, han, du tog fel; han var blott en människovän. I Indiens jungel, på Afrikas sand, i norden, bland isar och snö, han räcker en hjälpande, frälsande hand den arme, som höll på att dö.