Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Silfverklockan - Första sceneriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så vackert som våra, och det är väl därför, att
vår bygd också är den vackraste. Jajamen! Här
kring vår sjö, ja! Man låter gärna sin kärra
köra sakta här. Det kan förlåtas en! Gud
bevare Sverige!“
Hästens hofslag och vagnens skramlande
blefvo nu de enda hörbara ljud, och dessa, som
monotont blandade sig med hvarandra, gåfvo åt
aftontystnaden något stort och ängslande. Ur
stengärdena sträckte stubbar fram sina vidt
upprifna rötter, småbjörkarna tycktes sväfva förbi
som grönblåa töckenskepnader, och enebuskarna
vredo sig som svarta troll ur stenrösena. Skogen
var gles, bara några krympta tallar och torra,
rotbräckta granskelett, bakom hvilka sjön nu
strimmade med sin sista svaga spegling af violett.
En kylig vind blåste.
Vagnen bullrade och skramlade uppför ännu
en stenig backe, där en milstolpe stod som en
mörk, allvarlig runsten mot aftonljuset. Så blef
det på en gång nästan mörkt, och hjulen rullade
på jämn väg under kronorna af väldiga kastanjer.
Nu skönjdes gafveln af en stor byggnad —
“Hörnumsgården“, sade klockaren.
Vagnen kom allt närmare.
“Hvad är det, som ligger midt på vägen
där borta?“ frågade kandidaten.
“Det är Basen“, skrattade klockaren, “det
är den störste af de fyra hundarna på stället.
Tenor, Alt, Sopran heter kamraterna. Men Basen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
