Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Silfverklockan - Tredje sceneriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1
31
sat öfver hvita blad. Det blef en
pingstpredikan.
Den Helige Andes ljus öfver apostlarna hade
han tagit i bemärkelse af: vårens ljus öfver alla.
Nu talade han.
Han predikade om våren och om ljuset,
som lyste in i den hvita kyrkan. Alla, som
värmts af och sett det ljuset skulle gå ut och
förkunna dess härlighet för de blinda i världen,
x
att de måtte känna pingstens heliga frid som en
silfverklar ton i sina själar. Först skulle det
kanske förnimmas som något sprödt och fint och
obestämdt —
vårens eget väsen, men den klangen
skulle leda genom lifvet och växa med vårens
groende frö, växa sig stark mot blomnings- och
skördetid. Den tonen var af Gud, den tonen
skulle följas. Hvart öra skulle höra den efter
sin natur, och den skulle visa mot de goda och
sköna vägarna.
Man reste sig upp i kyrkan, snusdosorna
glömdes och gubbarna ute i vapenhuset smögo
sig fram i gången. Man riktigt trängdes. Där
funnos inga bestämda drag i hans predikan, ingen
tydlig färg, men vårens hela väsen andades däri.
Han predikade icke om
Egypten och Kanaan,
men om fosterlandet. Man förstod nästan allt af
den unge poetens hjärtespråk. Man kände sig
verkligt rörd och tyckte, att solskenet i kyrkan
lyste allt vackrare. Det var icke något fjärr-
landskap, som reste sig för inbillningen, icke
palmer och ökenstigar, utan de egna små
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
