Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Silfverklockan - Fjärde sceneriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
:
I
47
järngrind. Därinne skuggade små yfviga, röd-
blommiga buskar alla de glömda grafvarnas min-
nes-stenar. Vilda rosenstånd och snärjande hag-
torn växte fritt här i kyrkogårdens bakre hörn.
Skräphögens blekta sidenband och söndertram-
pade, en gång grönemaljerade bleckkransar lågo
här och prydde bundtar af vissnade ogräs-
blommor och spruckna, rotfyllda tegelkrukor, där
ödlor kilade in. Men i detta bortglömda hörn dof-
tade det likväl starkast öfver grafvarna.
Nu hann Gunnar fram till den hvita muren,
till sitt af hagtornshäckar skyddade älsklings-
ställe, där en rostig urna af järn, som brutits
ned från sin stensockel stod halft sjunken i
jorden och fylld med källklart regnvatten.
Stensockeln var fullristad med stora, runda bok-
stäfver, och ur dess rostfärgade rämna vred sig
den risiga stammen af en rödblommig, starkt
doftande buske, hvilkens grenar skuggade urnan
invid.
“Gud ville inte hjälpa!" hviskade gossen,
liksom hade han någon här att förtro sig åt.
“Vackra, hvita kyrka!"
Han strök den lilla handen öfver pannan
och märkte, att rispan åter börjat blöda. Han
föll på knä och ryckte sammetsmössan af, grät
så hejdlöst häftigt som ett känsligt barn gråter,
när man försökt taga något vackert ifrån det
Han tryckte sin varma lilla kind mot den hvita
muren, just där solstrimman lekte mellan blom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
