Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Silfverklockan - Nionde sceneriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H
1
I?f
■1
IM
I
82
mur, där urnan stod vid sin sockel och där
hagtornshäcken skyddade Gunnars käraste kryp-in.
Han stannade.
Om han bara en liten-liten stund kunde
finna frid därinne, om han kunde få gråta och ...
Han tyckte sig se någon bakom hagtorns-
häcken, någon, som stod på urnans rämnade
sockel en man med ränsel och stöflar och
staf. Mannen grinade och tycktes säga: "Hvad
tjänar det till att gråta! Det är lönlöst och dumt!
Grina illa ett tag och svälj och lämna lekplatsen
åt sitt värde!"
Gunnar rodnade af skam öfver att någon er-
tappat honom vid den där underliga, kära skrubben.
Han gick förbi.
Hans hjärta klappade våldsamt, han tyckte
att tvenne makter, en mörk och en ljus kämpade
i dess kamrar. Den mörka segrade
—
ej för
första gången; den hade redan länge börjat få
öfvermakten.
Då såg Gunnar djupt inne ett ansikte, som
log mot honom genom tårar. En susande hörsel-
förnimmelse steg och steg och blef till en svag
ton, en klang, som fyllde hans varelse med något
vackert och lefvande.
"Gå tillbaka till den hvita kyrkan och frukta
icke tårarna!" sade en röst.
Ansiktet var karyatidens, men rösten var
den döda moderns.
En ljus makt reste sig åter och började sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
