Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Silfverklockan - Elfte sceneriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i
i
Wtk
ni
grep efter något, som var inunder mig, men allt
inunder mig var för lätt, det brast och blef
mindre, ju längre jag föll. Det föreföll mig, som
skulle jag falla i evighet.
"Se nedåt bara, och du skall alltid vara
Gud! Håll fast i dig själf, stå på dig!"
Men det hjälper icke att hålla fast i sig
själf, då man faller. Jag föll allt djupare.
Då klang det något underbart vackert och
lefvande öfver mitt hufvud. Ah, sferklangen,
min ton, min Herre Gud!
Uppåt såg jag, och strax föll jag icke mera,
bars i stället uppåt, mot ljuset, mot klangen.
Jag vaknade ur drömmen och hörde kyrk-
klockorna ringa Söndag i staden.
Jag har så långt att gå.
Men jag längtar.
24 Februari.
Den blinde har rätt: jag är en starrblind.
Det rena ljuset har grumlats för mitt öga. Snart
skall det blifva alldeles mörkt och sedan —
reak-
tionen? Själf är jag nu för svag att lyfta oket
från mina axlar. En annan måste göra det,
något annat, något underligt. Solen måste i ett
slag skingra natten och diset. Jag hoppas.
I dag satt jag som vanligt nere på modell-
skolan och sökte att intressera mig för den blek-
feta hökarekroppen med de violett-svullna fotterna
—
sannskyldig är den slaktareblick med hvilken
II
i
1
§!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
