Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En väg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rati
1 n
160
I
Se, Se!
Det var den sista snön, som föll, som yrde
öfver vägar och mellan skogens stammar. Stormen
hade fått fast fot i skogsgläntan, han spelade på
sin eolsharpa. Furornas raka, smärta stammar
voro strängarna, de vredo sig, de darrade, då
den mäktiges iskalla hand for fram öfver dem,
kronorna dignade, vidden skälfde. Snön yrde.
Stormen byggde vallar och blå fästen öfver den
risiga ljungen och for ned mot sjön, som
låg
frusen under svartgrå is. Men den isen var
stark. Förgäfves sökte han bryta vak från räm-
norna. Snön yrde, och drifvor hopade sig öfver
isen, skiftade form och gledo hän som hvita vågor.
Stormen jublade: är det icke vågor och skum?
sjön går öppen! Se, se!
På vägen gick en man. Snön piskade honom
i ansiktet, drifvorna hindrade stegen, men han
gick och gick- Sist kröp den gulgrå skymningen
fram under tallarna och sträckte vilseledande
skuggor öfver vägen. Mannen gick utan att
irras. Han kände vägen. Han var
på väg hem,
nära hemmet, han Olof Brink —■
fången.
Hög och mörk reste sig en gård i snöyran,
byns första gård, det gamla, spöklika Hörnum.
Ljus brunno från drängkammarefönstret, där de
krossade, klistrade rutorna tycktes fullsatta af
svarta och lysande spindlar.
De fyra hundarne höjde sina skall, men
mannen klef genom drifvorna ända fram till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
