Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV. Jagt på vilda kalkoner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
måste synas på tio mils afstånd, efter hvad jag
tror!»
»Ja minst,» svarade Basil, »men han vore icke
långt borta, om han endast vore tio mil härifrån.
Jagten har fört honom ett godt stycke bort, och när
han sedan såg att han var vilsekommen, har han
galopperat ännu längre.»
»Så vida,» invände Lucien, »han ej har gjort som
du och ridit tillbaka i sitt eget spår.»
»Det är icke troligt. Stackars lilla François
kan icke hafva tänkt derpå; dertill har han icke
nog jagtvana, och jag önskar verkligen att han icke
gjort det.»
»Hvarföre önskar du det?» frågade Lucien.
»Emedan vi hafva bättre utsigt att finna hans
spår om han gått rakt framåt.»
»Sannt, sannt,» sade Lucien och båda tystnade
åter och betraktade den öppna prairien med
ängsliga blickar.
De stodo så en lång stund, men omsider vände
de sig mot hvarandra, med ett uttryck af ängslan
och felslaget hopp.
»Han kommer icke,» sade Lucien med
sorgsen röst.
»Nej, då skulle han hafva varit här för länge
sedan. Om han sett röken, hade han utan tvifvel
skyndat hit i galopp. Vi måste gå att söka honom.»
De gingo till sina hästar. Basils blick föll på
hunden. En stråle af glädje glänste i hans öga och
hela hans hållning blef hastigt förändrad.
»Ha!» utropade han, »vi hafva bortsölat tiden.
Fort, Lucien! — till häst! till häst!»
»Hvad är det?» frågade Lucien Öfverraskad.
»Fråga mig icke — en god tanke har runnit
upp hos mig; men vi hafva icke ett ögonblick att
förlora — tiden är dyrbar. Låtom oss skynda!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
