Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tungt på åkerbrukarens skuldror, och arbetskrafterna
ledo stort afbräck af de menniskoödande krigen. Det
tålamod, hvarmed folket bar sina bördor, är ej mindre
beundransvärdt än de glänsande bragderna. — Sin
omsorg om den andliga odlingen ådagalade Gustaf Adolf
genom upprättandet af högre skolor, som kallades
gymnasier, samt genom att till Upsala universitet skänka
öfver 300 hemman, de så kallade Gustavianska
arfve-godsen.
10. Det danska kriget, som Gustaf Adolf
ärft efter sin fader, började hans regering. Ered kom,
men utan lindring. Den medförde tvärtom en stor börda,
nämligen Elfsborgs lösen, som i sex år drabbade alla, —
det kungliga huset, adelsmannen, borgaren, bonden, ja
den ringaste tjänare. När den sista summan utbetaltes,
hade konungens eget bordsilfver måst vandra till
mynthuset, ty klingande mynt var såsom bortsopadt ur landet.
Konungen delade med sitt folk alla bördorna, och i likhet
med fadren och farfadren tog han städse folkets ombud
till hjälp i råd och dåd vid rikets styrelse.
Utom det danska kriget hade Gustaf Adolf äfven
ärft det ryska, som slutades genom en lycklig fred.
Det tredje eller det polska kriget föranleddes deraf, att
Sigismund ej ville uppge sina anspråk på svenska kronan
och ej antaga Gustaf Adolfs fredsanbud. Då detta
krig nått ett slut genom stillestånd år 1629, började
konungen lysna till de rop om hjälp mot katolikernas
öfvervåld, som i Tyskland höjdes af våra der varande
trosförvanter. När dessa böner blefvo allt ifrigare,
och emedan konungen dessutom såg sitt välde öfver
Östersjön hotadt af den tyske käjsaren, tvekade han ej
längre att taga det afgörande steget. Den 17 Maj 1630
sade han ett gripande farväl till rikets ständer1).
Han uttalade härvid sin aning, att detta hans möte med
Sveriges folk också skulle vara det sista, och han önskade,
att de, som nu skildes, måtte efter jordelifvets möda
mötas i ett oförgängligt lif.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
