Sanningsord i hj ärtemark. Jag hade nyss kommit dit till staden, där jag skulle slå ned mina bopålar. Del var frågan, hur jag skulle lä vad till kroppens nödtorft förnämligast hör, d. v. s. å vilket mätställe jag skulle bli stamkund. »Hör du», frågade jag en nyförvärvad bekant, »finns det något nykterhetsvärdshus i den här staden?» »Jo, på Trädgårdsgatan.» »Hurudant är det?» »Å, inte är det något överdådigt». Det är emellertid en nykterhetsväns plikt att uppmuntra de anstalter, som verka i hans verk. Och så gick jag dit. Dess röda skylt lyste lång väg: NYCKTERIIETS VÄRDHUS. Kafve-Te, öhl, Win och Parter. Tackar mjukast! Det slagets nykterhets-»värdshus känner man till! Det var ingenting för mig. Trogen en annan princip uppsökte jag därför clen linaste krogen i staden, Stadskällaren kallad. Skall jag nödgas se dryckenskap, så vill jag se clen i dess minst råa form. Snart salt jag där framför ett bord, och framför mig stod en synnerligt vacker flicka med en matsedel i hand. Hon kastade en blick åt det välförsedda smörgåsbordet.