27 »Jag skulle obetingat lyda mitt samvetes bud». lians ansikte lyste upp. -Det vill säga, att redaktören helst ville råda mig alt begära mitt avsked från bryggeriet?» »Nej, i del fallet har jag intet råd alt ge. Däremot tillstyrker jag på del iivligaste att ni talar med er hustru och inte ger er förrän hon av- eller tillstyrkt. Kan ni inte sedan fatta ett avgörande beslut, så får ni komma till mig igen-. * Det gick en vecka. Jag kom ibland ihåg honom och hade ont av att tänka på, alt han slels mellan plikten mot sitt samvete och plikten mol de sina. Så slod han åter en dag hos mig. Jag säg genast, alt han var klar med sig själv. Det låg något av fast och glad tillförsikt över honom. »Ni är färdig?» sporde jag. »Ja, jag har i dag lämnat min anställning i bryggeriet». »Talade ni med er hustru?» »Ja, och hon svarade som jag väntade del. Men lack vare redaktörens goda råd gick jag vidare och frågade henne: 'Hur skulle du göra i samma belägenhet?' 'Jo', svarade hon, 'jag skulle gå ifrån platsen. Det är sant, att den skall inlagas av en annan. Men då har du i-alla fall inte bördan av att hjälpa till all fördärva dina medmänniskor. Och vore alla lika rättrådiga som du, så skulle den där otäcka hanteringen dö ut. Nu lever den väl i din tid, men du har den tillfredsställelsen att inte vara med om all hålla den uppe. Del är bättre att ha det knappare och äga samvetsfrid, ty därförutan är ju livet i alla fall värdelöst för alla, som verkligen vilja vara lyckliga'. Jag tog henne i famn — jag grät som ett barn, det var så gott att så där få kasla bort det, som tyngt mig och gnagt mig så länge. Och så alt vela, alt hon hell och hållet var med mig. Nu var det ju inte svårt. Jag har varit en annan människa sedan dess — jag har