Parerat. Bland nykterhetsmännen i denna vår siad hör Pelle just ej till de lätta. Och huru han vann sitt ovanskliga namn jag nu skall för eder berätta. I stadsgården vår på ett gungbräde han en söndag en gång slog sig neder. Det åtnjöt av ölström och Vinberg förut besittningens kännbara heder. Och bäst de där sutto (han långt ifrån dem -han till och med salt utom bocken — i tanke alt icke de skulle må bra i närheten utav en töcken), så kom där helt plötsligt en fjärde person och gjorde entrée uppå scenen. Hos krögarn sin andakt, man såg, han fört ut han korstecknet gjorde — med benen. Och ölström och Vinberg, en måttlig duett, som aldrig setts »slarva och svinas — ty alltid för gatan sitt rus de fördolt — åt kräket så hjärtligen grina, och tänkte: »Nu Pelle skall lia sig en spark» Så ölström lian stolte förtroligt på Vinberg, som meningen genast förslod — ban hade så innerligt roligl —