49 hade väl gätl an ändå, om inle det usla brännvinet varit med». Mitt intresse var redan väckt, och jag bad honom berätta, vilket han ock gärna gjorde. »Vi hade varit åt Röros för att köpa mjöl1). Vi hade vilat över i Skottgården2). Under natten hade emellertid en väldig snöstorm blåst upp. Gästgivaren avrådde oss från alt fara, men tyvärr hade det ej köpts blott mjöl utan även brännvin i Röros. Brännvinet hade flitigt använts och gjort livlig verkan. Modet hade stigit — det var ingen fara. Att jag instämde med gästgivaren, betydde föga. Jag var ju blott en pojke på aderton år. Vi begåvo oss alltså i väg, fyra forlass. Det var ej så kallt, endast 20 grader. Men fjällvinden var bilande, och snön stack oss i ansiktet som sylar. Det halp ej att vara iklädd hundskinnspäls3), lappskor1) och luden mössa — man måste av och springa bredvid lasset. Det var dock endast jag, som gjorde så. De tre andra värmde sig med brännvin — ett gift, som jag, på grund av ett löfte till min mor, aldrig smakat. Allt gick emellertid bra så länge det fanns några för hästarne synliga spår av vägen — vi hade förlorat den för länge sedan — och djuren voro vid gott kurage. Men så småningom vart allt blott ett snöfält, där man ej ens kunde urskilja jord och himmel. Jag åkte först. De efterföljandes pinglor kunde jag ej höra, ty stormen dånade som en åska. Och jag kunde knappt se handen framför sig. Plötsligt märkte jag, att de ej voro med. Jag gick av, men vågade ej avlägsna mig lång bil från hästen, ty då hade jag kunnat förlora honom ur sikte. Jag skrek, men min röst överröstades av stormen. Det var intet att göra för dem, ifall de förlorat spårel, ') I övre Härjedalen mognar ej säd. s) Första gästgivarogärden pä norska sidan. 3) Fotsid päls av jämthundssklnn. 4) Skor av ludet renskinn. 3