62 »Nå, men låt nykterhetens genius — det borde naturligtvis vara du — komma in och deklamera ett anslående poem. Ha ni någon musik?» »Ja, en fiolkvartett». »Då kunna ni ju göra det som melodram. Det blir riktigt stiligt». »Men varifrån skulle vi få det anslående poemet?» »Det skall Saxon skriva, förstås», sade min väninna. Den andra flickan såg på mig med ett par ögon av djupblå sammet — och jag lovade. 9 ♦ • Det är ej nog med att man infriar sina löften. Man bör också infria dem så fort man kan. Delta är i synnerhet fallet, då det gäller damer. »Kvinnor och soppor skall man aldrig låta vänta, ty då kallna de», har en vis man sagt. Jag gick till henne med poemet påföljande afton. Redan då var min handstil ej den allra läsligaste, och hon följde med rad för rad medan jag läste upp det för henne. Bäst det var, small något till mol papperet. Det var en tår, som föll. Jag såg upp. Hennes ögon stodo fulla av tårar. En kvinna kan lura även den skarpsyntaste karl, när hon komplimenterar honom. Men då hennes hjärta får tala, bedrar hon icke. »Tack!» sade hon och sträckte ut båda händerna, som jag fattade. Nu förstod jag, att jag skulle bli godtemplare. Och vid logen »Engelbrekts» nästa möle — det var den 16 december 1880 — ingick jag i orden. Där har under dessa år mött mig mycket, som gjort mig bedrövad, och mycket, som gjort mig glad — mest, det måste jag bekänna, det förra. Det mesta av det, som berett mig glädje, har gjorts av kvinnor. De bråka ej med konstitutionen, med ceremonielet, med ekonomien och annat dylikt smått inom god-