152 något av, och taga mig ett glas i stället för att gå och hänga huvudet! Jag lydde deras råd och var snart bästa kunden på socknens öl- och vinkrog. Alla mina sparade penningar ströko småningom åt. Så kom slutligen en 'värvare' till socknen, och i fyllan tog jag värvning. Att jag vid nykter besinning fann detta vara mycket dumt, hjälpte icke. Min gamla mor grät, men jag sade att dessa år ej voro någon evighet heller, och att jag omöjligen kunde vara kvar där nere, då ej Karin höll av mig längre. Jag träffade henne snart. Hon frågade om det var för hennes skull jag tagit värvning. 'Ja', svarade jag. 'När du började att ej vilja se mig längre tog jag min tröst till glaset, och under inflytelsen av ett rus lät jag mig fångas av en värvare'. 'Jag är mycket ledsen över att jag genom min obetänksamhet skall vara orsaken till det här', svarade hon med tårar i ögonen, »men vill du lova mig, Gustav, att sköta dig väl — ty jag har hört att även gardister kunna bli bra karlar — så skall jag troget vänta på dig tills du kommer hem'. Hon var så vacker när hon sade det där, att jag trodde henne. Jag tror nog, att hon i detta ögonblick menade vad hon sade — precis som hon gjort förut vid liknande tillfällen — men hon är så lätt till sinnes och glömmer så snart____ Första året skötte jag mig mycket väl häruppe, men så började det glunkas om, i breven där nerifrån, att Karin lät kurtisera sig av August igen. Jag tog mig då ett och annat glas ibland, men först när jag för några månader sedan fick höra att de verkligen gift sig blev jag en sådan oordentlig sälle som jag nu är. Arrest och dylikt har sedan dess hört till ordningen för dagen». »Och nu tänkte ni att göra ett slut därpå, på detta sätt?» frågade jag. »Ja», lydde hans svar.