Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Johannes skulle ej få se den, och så sysslade hon åter
vid spiseln.
Plötsligen hör hon hastiga steg, dock icke lätta barnsteg,
utan en gammal mans. Hon känner igen att det
är löjtnantens svärfar, som kommer, men hvarför ljuda
hans steg så tunga och allvarliga? Hon vänder sig
hastigt, den gamle mannen var blek och hans ansikte
tycktes mer fåradt än vanligt.
»Hur är det?» säger med låg röst den arma kvinnan,
hvars modershjärta redan sagt henne, att en olycka
drabbat pennes käraste skatt. »Johannes ...?»
»Det står illa till med honom, Anna.»
»Ar han död?» frågar hon helt tyst, ty landtfolket
känner ej till utropen och de stora gesterna.
»Han är åtminstone illa sjuk.»
»Kan jag få komma till honom, tala vid honom?»
»Komma till honom kan du nog få, men tala vid
honom går väl ej an längre, han skulle nog ej höra dig.»
Utan ett ord, ja utan en tår i de stela ögonen följer
modern den gamle mannen, som med brådskande steg
skyndar uppför det bakom stugan liggande berget till
den där uppe liggande, af björkar omslutna sjön.
»Drunknad?» säger den arma modern klagande. »Han
hade aldrig lof att gå till dammen ; har han då varit olydig?»
»Nej», svarar hennes gamle följeslagare, »han har ej
varit olydig, han har ej drunknat.»
»Men hvad är det då?» frågar modern, och ett hopp
skymtar för henne.
De äro framme vid den lilla sjön, på stranden. Just
där vägen till »maden» går förbi, står löjtnantens son
lutad öfver sin moder; denna sitter på marken böjd
öfver ett föremål, som hvilar i hennes knä.
Mor Anna har sett det och känt igen det.
»Min gosse», säger hon och fäller på knä vid hans sida.
Hon fattar hans hand, den är känslolös och faller
tungt tillbaka, då hon släpper den; hon böjer sig ned
och vidrör med sina läppar den bleka pannan, den är kall.
»Johannes», hviskar hon, »Gud signe dig, mitt barn.»
Ännu har ej tårarnas källa öppnat sig, det är liksom
om hon ej hunnit fatta, att hennes käraste skatt, hennes
glädje och hopp på jorden, blifvit henne beröfvad. Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
