Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vid dikeskanten, men så hade han på något sätt skurit
sig med knifven och hade sagt: nu rinner blo’n, och
gått för att tvätta bort blodet vid dammen, och då hade
Lars och Anders sprungit hem, så de visste ingenting,
försäkrade deras mor; de trodde ej att det var något
farligt, och Karl kunde väl aldrig begära att hennes
söner skulle valla hans Johannes.
Det begärde ej heller Karl.
Dessutom var väl Johannes’ tid ute, fortfor hon, och
det kan rätt vara det samma att lefva, när man ej har
något att lefva af eller för.
Karl svarade ej, han drog en suck och gick sin väg,
men han såg om möjligt dystrare och allvarligare ut än
förut. Då han gått några steg, vände han sig om, i en
enda blick omfattade han sin rike grannes stora hus med
den granna förstugukvisten, på hvilken hans stolta hustru
ännu stod. Därefter aflägsnade han sig med hastiga,
nästan brådskande steg liksom om han fruktat något.
Hvad han fruktade var sina egna tankar.
Under de följande dagarna var det en viss uppståndelse
i trakten. Saken hade måst anmälas för länsmannen,
det anställdes mediko-legal besiktning med den
döde och förhör med alla de personer, som kunde meddela
något angående lille Johannes’ död.
Ingenting nytt kom i dagen; Lars och Anders svarade
så redigt och säkert, att ingen kunde betvilla deras
ord: de hade lekt i maden och Johannes hade haft sin
knif med sig; de hade roat sig med att hoppa öfver
hvarandra vid dikeskanten, men så hade han på något
sätt skurit sig på knifven och hade sagt: nu rinner blo’n,
och gått för att tvätta bort blodet vid dammen, och då
hade Lars och Anders sprungit hem.
Icke den minsta motsägelse eller skiljaktighet i uppgifterna
eller ens i orden, det lät som om det varit en
väl inlärd läxa.
En sak blott förvånade alla: knifven, den lilla slidknifven,
var och förblef borta. Säkert hade Johannes
kastat den i någon buske eller i gräset, och man skulle
nog finna den på hösten, då man skulle rödja. Den
flöjt, som Johannes täljt, var också försvunnen, men det
betydde ju heller ingenting.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
