Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. Fredagen den 23 mars 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hålles ett nummer l veckan under hela qvartalet. För hvarje 5-taI abon- I p\ I I M Idun, erhålles ett gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken abonne
nenter, som samlas, och för hvilka afgiften insändes till Redaktionen af I L/ U IN mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 5, torde prenumera
Redan tidigt på morgonen voro den lilla
täcka stadens så godt som samtliga
invånare på fötter. Högtidsklädda skaror
fylde gatorna för alt uppfånga en skymt af
det unga fursteparet, då detta efter vigselns
slut lemnade kyrkan. Och i sjelfva templet,
den nybygda och ståtliga S:t Stephens
Church, var naturligtvis hvar enda plats
upptagen af en församling, som med äkta britiskt
religiöst allvar följde ceremonien. Smakfulla
blomsterdekorationer — en hyllning från det
lilla samhället — voro anbragta i kyrkans kor
och å dess predikstol. Tiden skred och den
högtidliga stunden nalkades allt mer och
mer. Så stannade plötsligt en filé af
vagnar framför hufvudingången till kyrkan, och
in i templet trädde det lysande
bröllopståget och log plats å de för deltagarne i
det samma reserverade bänkarne.-
Främst märktes drottning Sofia i
purpur-robe och spetsmantilj, diamantgarnityr och
hvit hatt. Bruden bar myrtenkrona och
slöja samt hvit klädning af tjock atlas,
garnerad med äkta spetsar och
plymgarni-tyr. I handen höll hon en bukett, förärad
af brudgummen.
Bland de furstliga bröllopsgästerna
märktes kronprinsessan af Danmark och
hertiginnan af Albany, jemte brudgummens
bröder, prinsarne Gari och Eugen.
Sedan brudgummen utträdt ur sakristian
och vigselförrättaren, pastor Beskow,
prinsens f. d. lärare, framträdt i koret midt
för brudparet, ljöd det, sedan
inlednings-förmaningen upplästs:
Inför Gud, den Allvetande och i denna
församlings närvaro, frågar jag etc.
Sedan frågan af bägge kontrahenterna
besvarats med ett tydligt »ja», förmärktes
en lindrig rörelse bland de församlade
bröllopsgästerna.
Efter vigselns slut slöt drottningen brud
och brudgum i sin famn och kysste dem,
hvarefter de öfriga bröllopsgästerna
framförde sina lyckönskningar, hvilka på
brudparet syntes göra ett djupt och innerligt
intryck.
Så ljöd från orgeln Mendelssohns härliga
bröllopsmarsch, under hvars toner den
lysande bröllopsskaran tågade ut ur kyrkan
för att taga plats i de framrullande ekipagen.
Under hemfärden iakttog den å gatorna
samlade folkmassan ett vördnadsfullt
uppträdande. Der och hvar svängdes en hatt
i luflen af de mest entusiastiske bland
männen, under det en och annan ungmö bland
åskådarne sände det förbiilande ekipaget, i
hvilket de nygifta befunno sig, en vänlig
viftning till tecken af lyckönskan.
En stund senare skingrades skarorna och
Bournemouth återtog sitt vanliga utseende.
Det hela bar mera prägel af en
förmögen privatmans bröllop än ett furstligt
biläger, der en drottning öfver två
konungariken gaf sin moderliga välsignelse åt
brudgum och brud.
Och så var ju äfven meningen!
När brudgummen under vigseln
offentligen gaf sin trolofvade sitt »ja», löste detta
lilla ord honom för alltid från nedärfda
furstliga förbindelser.
Arffursten till de förenade rikenas kronor
var efter uttalandet af det betydelsefulla lilla
ja-ordet endast en vanlig privatman,
hvilkens framtida lifs lycka koncentrerades kring
henne, hvars hjerta han vunnit, och för
hvilken han försakat purpurmanteln och
furstekronan. —s—
En hemlighet.
Skiss för Idun.
tSmlapéii var slut.
J&^rJ Musiken hade spelat upp en vals och
de dämpade tonvågorna banade sig väg ända
in i förmaket.
Hvilken behaglig smekande melodi förde
icke den vågformiga takten med sig hit till det
halft upplysta rummet med sin smakfulla
möblering; de tjocka, dyrbara mattorna voro i sin
ordning betäckta med sällsynta djurhudar,
speg-larne räckte ända upp till taket, och de rikt
veckade gardinerna med sina dyrbara spetsar
sopade mattan.
I en stor länstol, klädd med rödblommigt
siden, halflåg värdinnan och gaf förstulet akt
på sin väninna, som stod och samtalade med
sin man vid en trädgrupp af lummiga
palmväxter.
Hennes egen man visade sig nu i dörren
och frågade: »Ellen, vill du ej dansa?»
»Nej, tack du, jag är trött.»
Så gick han.
»Agnes,» sade Ellen, »vill du uppoffra denna
valsen för min skull, jag ville så gerna tala
vid dig en liten stund, men kanske att Gustaf
har bjudit...»
»Nej, för all del, snälla Ellen, jag skall
dansa med fröken Hammarsköld och måste nu
skynda mig; jag nar redan dröjt för länge.
Sitt här, min älskling,» sade han och kysste
sin hustru på pannan, »du kan nog behöfva
hvila dig; du är alldeles for ifrig, när du dansar.»
»Nej, visst inte,» svarade hon, »men jag
skall gerna sitta® öfver denna vals; jag
beklagar dig dock, min lille gubbe, ty nu blir
du nog icke väl mottagen af fröken
Hammarsköld.»
»Så är det väl bäst, att jag tröstar mig i
förväg,» sade han och tryckte en kyss på
hennes läppar. »Adjö, så länge!»
»Adjö, älskling.»
Ellen satt tyst och liksom drömde.
Plötsligt brast hon i gråt och slingrade sina hvita,
fina armar om sin väninnas hals och pressade
henne krampaktigt till sitt bröst.
»Ack,» sade hon, »ack, hvad du är lycklig!»
Agnes såg förvånad på henne och kunde
icke begripa, hvad det kom åt hennes annars
så stela och tillbakadragna f. d. skolkamrat.
»Är du sjuk, Ellen?»
»Ack, jag vet ej hurudan jag är, men när
jag ser er båda, din man och dig, så blir jag
så besynnerlig till sinnes. Aldrig ser man en
skugga på edra anleten och alltid äro ni
lyckliga.»
»Ar inte du också lycklig? Fredrik, som är
så snäll.»
»Ja, visst är han snäll; jag fSr allt hvad
jag vill, och ändå är det något, som jag saknar,
något som beständigt plågar mig.»
»Hvarför dansade du inte med honom nyss,
när ban var och frågade dig?»
»Hvarför — det vet jag inte, men,» sade
hon och torkade bort tårarne, som dallrade i
hennes länga, mörka ögonfransar, »hvarför kom
han inte och satte sig hos mig ett ögonblick
och kysste eller klappade mig eller brydde sig
om mig det minsta. Det var, som om jag
varit en alldeles obekant dam. Han bara gick.»
»Det skall du ej tro, Ellen, han tänkte
säkert, att du ville vara i fred och hvila dig.»
»Hvila mig —»
»Ja, ser du, Ellen, man måste taga
männen, dessa svaga käril, som tro sig vara så
starka, på ett helt och hållet särskildt sätt,
lämpadt efter de individualitetsförhållanden, som
i hvarje särskildt fall är af behofvet päkalladt.
Qvinnan, jag tvekar ej att säga det sjelf, är
för det mesta utrustad med en skarp
iakttagelseförmåga, och denna egenskap skärpes allt
mer och mer i den mon hon lägger sig
vinning om att begagna sig af den samma. Hennes
tid och sysselsättningar tillstädja henne
dessutom att befatta sig med att studera och lära
känna sin man, under det att denne för det
allra mesta måste hafva sina flesta tankar
rigtade på de göromål och förrättningar, som
taga hans arbetskrafter och omtanke i anspråk.
Mannen lefver dessutom sällan fore äktenskapet
i denna öfverspända drömverld, om jag så må
säga, hvilken nästan alltid omgifver qvinnan
och ger henne en skef och oriktig föreställning
om äktenskapet. Det är derför, vill jag säga,
af den allra största vigt, att man såsom gift
söker att i grund lära känna den man, ät
hvilken man gifvit sitt hjerta och sin hand.»
»Men hur skall jag bära mig åt då?»
»Ack, vet du, kära Ellen, det der är en
sak, som man alls icke kan upprepa ord för
ord. Vill man blott och man sätter sig fore
att vinna sin mans hjerta, så skall man ytterst
sällan misslyckas. De fall äro icke få, då
makar först långt efter bröllopet finna hvar
andra och veta att riktigt hålla af hvar andra.
Gustaf och jag hafva nu varit gifta i tre år
och . . .»
»Ja, det är ju besynnerligt, och Fredrik och
jag hafva blott varit gifta ett år, och ändå —»
»Vet du hvad jag tror, att det beror på?
Jo, ser du, det är, att du ej har förtroende
till honom ... ja, ja, jag vet hvad du vill
invända, men ser du, jag menar i alla fall, att
det är brist på detta, det nödvändigaste vilkoret
för ett lyckligt äktenskap. O, du, som är sä
vacker, Ellen; han måste älska dig outsägligt
och sjelf plågas af att denna innerlighet, som
är sä ljuf, saknas emellan eder.»
»Tror du, att han tycker lika mycket om
mig nu, som när jag var hans fästmö?»
»Det tror jag visst. Jag skall minsann gä
till honom och . ..»
»För Guds skull, säg ej ett ord . .. men ...
o, nej, nej.»
»Var lugn, kära Ellen, jag skall icke låta
honom få veta ett ord af hvad vi sagt oss
emellan.»’
Så sväfvade hon ut, den smärta, behagliga
gestalten och med den fina urskilning, som är
så egen för en del qvinnor, hade hon med ett
par ord, helt en ’passant kommit Fredrik att
hastigt lemna salen och försvinna i förmaket.
När nästa dans, som var en polka, hade
slutat, begåfvo sig Gustaf och Agnes in i
förmaket, men blefvo stående i dörren, ty värden
och värdinnan hade tagit sig det orådet fore,
att hålla hvar andra sä ömt och innerligt
omfamnade, att de hade glömt både gästerna och
hela verlden.
Agnes uppgaf ett klingande skratt, och Ellen,
som lugnt lyfte upp hufvudet från sin mans
axel, log genom tårarne, tårar af öfversvallande,
stormande glädje.
»Ja, det tror jag,» sade Gustaf, »du
öfver-gifver dina gäster och mankerar en utaf dina
charmantaste unga damer der inne till hela
pol-kan, bara för att. . .»
»Jag öfvergifvet- bela verlden, om det skulle
behöfvas,» svarade Fredrik och pressade ännu
en glödande kyss på sin hustrus svällande
läppar. »Men det hindrar ej, att jag kan bedja
henne om ursäkt. Eller hur min älskling?»
»Ja visst, det är alldeles nödvändigt.»
Gustaf följde med Fredrik ut, och Ellen
öfverhöljde sin älskliga väninnas blida ansigte
med bränheta kyssar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
