Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Fredagen den 4 januari 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Med Iduns expedition är förenad iduns uträttnlngsbyrå, hvilken gratis ■ |-\ I I kl tlil billigaste pris och på bästa sätt utför alia möjliga uppdrag till tjenst
verkställer alia uppköp åt Iduns abonnenter I landsorten samt för öfrigt | L./ U IN för Iduns ärade läsarinnor.
K. dramatiska teatern har återupptagit Leroy’s
roliga komedi »En teaterpjes», hvilken ej varit gifven
härstädes på de sista tio åren. Rollbesättningen är
nu alldeles ny. Reprisen gick första gången öfver
scenen i lördags och gjorde mycken lycka. Vi skola
i nästa nummer återkomma till ett närmare
omnämnande.
A denna teater gifver dess nitiske och skicklige
regissör hr Axel Boos instundande söndag,
trettondagen, en matinè, vid hvilken en hel mängd af våra
mest framstående förmågor såväl i dramatiskt som
musikaliskt hänseende kommer att medverka. Tvänne
1-akts-lustspel komma att gifvas, nämligen »Jag gifter
mig med min dotter» (fru Hartman, fröken Åhlander,
hrr Fredrikson och Envall) samt »Han är inte
svartsjuk» (fru Rundberg, hrr Bæckström och Personne).
Fröken Klemming och hr C. F. Lundqvist föredraga
sångnummer samt hrr Personne och Hamrin
deklamationsnummer. Det hela lofvar varda en särdeles
angenäm tillställning. Billjetter torde derför i tid
anskaffas. Den 2 jan.
ms
Fröken Fine.
Ett referat ur verkligheten af Georg Nordensvan.
nrfMon val’ en ^jlig gammal fröken, som
Qjj^- blifvit lemnad ensam i verlden, medan
hennes samtida en efter en gingo hädan och
hennes slägtingar glömde henne. Hon var
ett stycke inne på åttiotalet, var nära nog
blind, bebodde två stora, kalla, obeqväma
rum i ett gammalt hus vid en bakgata uppe
på norr och lefde i ständigt krigstillstånd
med sin städerska, hennes afsvurna fiende,
om man skulle tro den gamlas lika ynkliga
som upprörande berättelser om allt, hon
dagligen måste utstå. Hennes silfverskedar
försvunno, hennes linne kom bort i tvätten, när
hon ringde hörde aldrig Lovis på det örat,
och när hon skulle gå på någon visit, fick
hon länge och väl gräla med plågoanden,
innan denna kunde förmås att följa henne.
Ofta nog sade hon bestämdt ifrån, att
fröken kunde hålla sig hemma »som en
ordentlig menniska» — ville hon nödvändigt ränna
ut, finge hon gå ensam. Lovis »hade inte
lust» och fann det onödigt att ens komma
fram med något svepskäl.
Då begaf sig fröken i väg ensam. Alltid
träffade hon någon beskedlig herre, som ledde
henne öfver gatan, der så behöfdes, och
kanske till och med följde henne ända fram till
hennes mål. Hon vände sig aldrig till
fruntimmer med begäran om hjelp — det var
herrarnes skyldighet att bistå henne, och hon
framstälde sin begäran på ett sätt, så hon
alltid blef åtlydd.
Fröken Ekeberg var nämligen alltid road
af sällskapslif. Att sitta ensam de långa
eftermiddagarne i sina tråkiga stora rum hade
hon längesedan hunnit ledsna på. Hon ville
råka folk, folk som lefde med, höra hvad
som bände och skedde, i synnerhet i den
musikaliska verlden, höra musik och sång
och så tala om gångna tider, om flydda tider,
då hon sjelf varit med, varit uppburen och
hyllad, hon som nu längesedan blifvit
lemnad på öfverblifna kartan.
Derför besökte hon i sträng ordningsföljd
ett dussin bekanta familjer. Välkommen var
hon långt ifrån alltid, hon hade en märklig
förmåga att kunna komma olägligt, och när
hon väl var kommen, stannade hon alltid, tills
dagen var förliden, nöjd och belåten, der hon
satt i soffhörnet i sin gamla svarta sjal, med
sina båda lockar hängande ned på ömse sidor
om det skrynkliga, gråa ansigtet och med de
runda blåa glasögonen på den stora krokiga
örnnäsan. Hennes ögon syntes aldrig, hon
måste akta dem för dagern.
Under dessa långa visiter var hon idel
öra för händelserna ute i verlden — om den
nya operan, om soaréer inom den förnäma
societeten, om sista konserten, fröken Grabows
bröllop, fröken Eks Margareta. Eller också
talade hon sjelf, men då mest om sitt forna
jag, om den tid, då hon var en uppburen
sångerska, om sin bekantskap med Jenny
Lind, som hon till och med fått sjunga duett
med en oförgätlig afton, — om hvad
kronprinsessan Josephine sagt till henne en qväll
i musikföreningen.
När någon af hennes bekanta helsade på
i hennes hem, då höll sig gamla fröken
alltid till det närvarande. Då var det hennes
krämpor, husvärdens njugghet, hennes
penningbrist, hennes dagliga svårigheter gent emot
de andra hyresgästerna, hvilka klagade i kapp
med henne på ’den fruktansvärda Lovis, och
gent emot nämda odjur, som hon likväl ej
vågade säga upp, ty då var hon rädd att
Lovis, — om hon verkligen skulle gå —
skulle taga med sig allt som fans i huset.
Det var mer än en, som sökte öfvertala
gumman att skaffa sig plats hos pauvres
honteux, der hon kunde lefva sorgfritt och
lugnt och slippa både Lovis, husvärd och
grannar. Men nej! Sälja sina möbler, sin
broders gamla skrifbord, sin flygel! Man
betalar ingenting för möbler — och hon skulle
säkert inte få ut pengarna. Det sista bandet
mellan henne och det jordiska, det var dessa
minnen, hon hade omkring sig, — hvad skulle
hon göra dagen lång i ett främmande rum
med främmande möbler, som hade ingenting
— platt ingenting att säga henne?
Men hon grät och gnälde. Hon kunde
inte lefva länge, hon kände, hur det gick
bakåt för henne. I går, när hon skulle bort
till sin kära, aimabla Selma Sars, hade hon
fallit omkull i trappan och tappat alla sina
saker, ridikylen, dörrnyckeln, som hon
ständigt bar häugande på fingret, och paraplyet.
Jungfrurna der nere måste hjelpa henne, taga
in henne i sitt kök och gifva henne vin
och vatten, innan hon kunde gå tillbaka upp
till sig. Lovis hade förstås inte haft lust
att följa henne, inte ens utför trappan.
Efter fallet fick gumman hålla sig inne en
tid bortåt. En eftermiddag, då en af hennes
bästa väninnor kom till henne, fann hon
henne sittande i den gamla skinnstolen vid
fönstret. I knäet hade fröken ett litet
miniatyrporträtt. Det var redan så skumt, att den
blickande ej kunde urskilja den målade
mannens anletsdrag. Men han var klädd i
uniform, det såg hon — med bred gul krage,
var en skägglös man med högt uppstruken
tupé och stor krokig näsa. Hans profil var
ej olik frökens egen, han skulle kunna vara
hennes bror.
H«n böljade berätta, ej om sina triumfer,
ej heller om sitt nuvarande lifs dagliga
vedervärdigheter — utan om sin ungdom, om
den tid, nu längesedan förfluten, då hon
lefvat, lefvat fullt och helt. Den besökande
hade ej yttrat ett ord af nyfikenhet, det var
den gamlas tankar, som ville ha luft, ville
kläda sig i ord.
Gamla fröken Ekeberg talade med sin hesa,
entoniga, svaga röst, berättade torrt och
summariskt sin historia, hvilken jag här återgifver
så, som hon berättade den.
Hon började med att tala om sitt
barndomshem i Göteborg, detta gästfria hem, der
det alltid var främmande och der särskildt
alla resande artister, som kommo till
trakten, måste hälsa på och voro som hemma.
Hon talade om syskonen och om slägtingarna
— det var ett stort hushåll och en stor slägt.
Men mest talade hon om sin moders
halfbroder — som varit hennes bästa vän allt
från barndomen.
Axel kom ofta till hennes hem, hon »red
ranka» på hans knä, han var hennes första
lärare i pianospelning, ocli hon sjöng också
för honom. Alltid ville han lia henne och
ingen annan med sig på sina promenader, —
då tog han henne på skämt under armen
och kallade henne sin lilla gumma.
»Nu tror jag vi gör’ en promenad upp
till fjälls», sade han efter middagskaffet —
alltid till henne, aldrig till hennes systrar.
Och väl komna upp till utkiksstationen: »Nu,
min lilla gumma, sjunger du för mig». Och
hon sjöng.
År efter år upprepades morbrors besök och
deras promenader. Hon växte upp och var
sexton år. (Forts.)
Matlag-ning.
Råmjölkspannkakor. När man har
5 mål råmjölk, så blandas den
tillsammans, och deri lägges socker, salt och
muskotsblomma efter smak, sedan
ivispas 4 händer hvetmjöl till hvaije kanna
mjölk. Gräddas i väl smorda pannor
i en ej allt för het ugn. När de äro
gräddade och något afsvalnade, stjelpas
de upp på fat och serveras med socker.
Alma.
Inläg-g-ning-.
Rabarber på buteljer. Vid
midsommarstid är rabarbern mjellast och bäst
till inläggning. Man tager blott de
spädaste stjelkarne, som skalas,
sönderskäras samt nedstoppas i buteljer, hvarpå
slås friskt källvatten; korkas och
nedsättas i källare. Vid användandet
tillsättes saften med några skifvor röd
gelatin och kokas till kräm. Bitarne
användes råa och öfverströs med socker,
samt läggas hvarftals med rifvet stekt
bröd till äppelkaka, som blir särdeles
saftig och smaklig.
Bakning-.
Goda småbröd (> Gotlandsbrüd»). 125
gram strösocker och 5 ägg-gulor röres
till massan har höjt sig och blifvit
hvitaktig. 120 gram hvetmjöl tillika
med de 5 till hårdt skum slagna
hvi-torna iröres lätt, eljes »faller» massan
och blir tung. Man gör en strut af
hårdt) skrifpapper, i hvilken massan
hälles och utklämmes i fingerbreda
stänger på papper, (ej omedelbart på
platen) men bör man akta sig för att
placera stängerna för tätt till
hvarandra, ty de flyta lätt ut. Man strör sä
socker öfver dem, samt derefter backad
mandel och hackade syltade apelsinskal.
De gräddas i lagom (ej varm) ugn.
När de äro gräddade lossas de med en
knif med tunnt blad och skäras snedt
i 3 tum långa bitar.
Man kan äfven ihälla några droppar
esence i smeten, men bör i så fall
utelemna apelsinskalen.! —M—
Rullad tårta (»Syltbröd».) 125 gram
strösocker samt 6 ägg-gulor röres, tills
massan höjer sig, derpå iröres 125 gram
hvetmjöl samt 5 till hårdt skum slagna
ägghvitor och det fint rifna skalet af
1 citron.
En plåt med kanter smörjes, betäckes
derpå med oljadt papper. Massan
ut-bredes mycket tunnt och gräddas i
lagom ugnsvärme, hvarefter den
uppslås på bordet. Äppelmarmelad (eller
hvilken sort man önskar) påbredes ^
tum tjockt och bakverket hoprullas
sakta. Skäres sedan i tunna skifvor.
Jag brukar bestryka skifvorna med
ägghvita och rulla dem i kulört socker
och sätta in dem ett ögonblick i ugnen,
ty då hålla de sig längre färska.
Dessa småbröd lämpa sig äfven att
servera till Blanc-manger. —M—
Efterrätter.
Äppelmos Till 12 "S äpplen tages
2 \ ® socker och 4 gram
salicylsyre-puifver. Äpplena skalas och
kärnhusen borttagas. Sockret blötes i vatten
och kokas, tills det är simmigt, dä
äpplena ilägges och kokas, tills| det
hela är som en mos och ser klart ut.
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
