Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Fredagen den 11 januari 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tid) ske å närmaste postanstalt.— Bidrag från alla områden för qvinlig i f v I 1 Kl användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör I LJ vJ IN angifvas, och kan fullkomlig diskretlon från redaktionens sida påräknas
Men se, nu böriar en fågelqvitter liknande
kör: »Äro vi skrockfulla, visst inte; huru kan
ni då tro detta? Måhända under mormors eller
farfarsfars tid, men nu, hvilken idé, vi äro
alldeles ej vidskepliga! Usch! Fy! En sådan
förmodan!» o. s. v. i oändlighet. Ja, bevars
mina nådiga damer, men I fån verkligen
ursäkta, att ännu är jag ännu ej öfvertygad, ty,
t. ex. ni, min fru, som jag hör så
energiskt protestera, hvaiföre ville ni ej tillåta
er man att anträda en resa här om dagen, och
hvarför smekte ni honom och koketterade så
länge med honom, att- han, stackars offer,
alldeles hufvudyr, gaf efter för edra förföriska
konster och uppsköt sin resa till dagen derpå?
»Jag ville ej, att han skulle resa en fredag,»
svarar ni något motvilligt.
Se der var skälet. Får jag hemställa till
eder, opartiska damer, om detta ej var skrock
af gedignaste art?
Och hvarför i all verlden, min nådiga,
fick ni så brådtom att bjuda kammarherre D.
till middag annandag jul? Eljes är ni ej så
synnerligen angelägen om hans sällskap, ty ni
har ju på ert charmant uppriktiga sätt en
gång förklarat honom vara »hidöst långtrådig.»
Och ändå var det med en lättnadens suck ni
hörde, att han antagit er bjudning!
Hvadan kommer detta sig?
»Eljes hade vi ju suttit tretton personer till
bordet», säger ni urskuldande.
Är detta ej vidskepelse, eller under hvilken
rubrik kan det sättas?
Ni blir förtretad på mig och förklarar, att,
om ni än ej vill låta er man anträda en resa om
fredagen, och om det än strider mot edra
orubbliga principer att hafva ett antal af tretton
personer vid ert bord, så kan detta alldeles
inte bevisa att ni är skrockfull; nej annat är
det när menniskor anse tisdagen vara
olycka-bringande och dessutom fästa afseende vid
Tyckobraliedagar, omkullstjälpta saltkar och
mera dylikt. Se, sådant är löjligt och kan anses
vara skrock, riktigt förhatligt skrock. Men
har någon varit utsatt för de malheurer och
chikaner, for hvilka ni råkat ut, då ni handlat
emot edra ofvannämnda principer, skulle denne
alldeles ej förundra sig öfver er antipati!
Ja, min nådiga, jag böjer mig för er
öfverlägsna och träffande logik, men . . .
I dag, då ni kom ned till frukosten,
observerade jag, att er venstra silkesstrumpa, couleur
»nymphe éffarouchée», var afvig vänd. Hvad
månde detta betyda, ty att detta toalettfel ej
passerade obemärkt af er, derom är jag
öfvertygad; men jag har hört sägas, att somliga
vidskepliga personer, när de om morgonen få
något plagg afvigt påsatt, af fruktan för olycka,
ej våga vända det rätt under hela den dagen,
utan få med tålamod foga sig uti att nyttja
det afvigvändt. Eh bien madame! Ni tiger?
Och ni vet väl: den, som tiger samtycker.,
Nej, jag vill inte plåga er längre, min nådiga,
ty jag har nu hunnit till den fasta öfvertygelse
att ni och många andra, trots edra protester,
äro skrockfulla; det kunnen I ju måhända inte
rå för, då denna öfvertro möjligen kan vara
från ofvannämnda mormor eller farfarsfar. Men
försöken åtminstone att hos edra barn, vänner,
fästmän, syskon o. s. v. inplanta ett sundt
och nyttigt förakt för allt livad skrock och
vidskepelse heter, ty härigenom skolen I
bespara dem många oangenäma och bittra stunder.
Tillåten mig, mina damer, att här i
all korthet anföra några exempel på, huruledes
skrock uti en viss grad kan ödelägga
förhoppningsfulla existenser, och huru det äfven kan
tillställa mångahanda förtretligheter.
Jag käDner en ung dam och en dito herre;
nåja, för resten äro de nu mera ej längre så
unga. »De syntes riktigt godt om hinanden»
som danskarne säga, och voro alldeles som
skapade för hvarandra. En gång, då den unge
mannen efter att hafva iklädt sig sin eleganta
bonjour begaf sig på väg till den skönas hem
för att efterhöra, om hon ville samtycka till
att göra honom till den lyckligaste bland alla
dödliga, mötte han i sin trappa —
skurma-damen med en sopskyffel i handen. Nu hade
hans snälla mamma lärt honom, att ett sådant
möte betydde olycka, och med ett mildt,
under-gifvet småleende på sina bleka läppar gick
han tillbaka till sina rum, hängde in sin bonjour,
och härmed vardt vidskepelsens makt större
än kärlekens, och ogifta gå ännu dessa båda,
som voro liksom skapade för hvarandra!
Är detta ej ett slående exempel?
Ni skakar blott på hufvudet. Nå, vi gå
väl vidare i texten.
Det var en ung dam, som led af rheumatism
i sina armar. Fick höra, att hon skulle finna
bot, om hon, midsoininarsafton, just som solen
gick ned, doppade sig tre gånger i hafvet och
sedan läto de härliga, purpurskimrande
solstrå-larne med sina glödande kyssar åter bringa
värme uti hennes marmorhvita lemmar.
(Betydde på prosa, att hon ej skulle begagna
badlakan den qvällen.) Allt detta gjorde hon till
punkt och pricka — och nu begagnar hon
hvarje sommar gyttjebaden i Ronneby.
Ännu ett par exempel!
Att finna fyrväplingar betyder ju lycka, men
jag blef sjelf en gång på ett grymt sätt
tagen ur denna antika villfarelse, ty dä jag en
dag, efter att hafva funnit ej mindre än 27
dylika lyckoblad, först slog sönder en dyrbar
japanesisk skål och sedermera föll utför en
trappa och dervid illa vrickade min venstra
fot, må man ursäkta att min tro blef något
rubbad.
En gång var jag på besök hos några vänner
på landet. Vid min ankomst fann jag
familjens vanligen så glada lynne mycket
ned-stämdt. Omöjligt att utleta orsaken; slutligen
fick jag ändå del i hemligheten! Jiffy, fruns
bortskämda asthmatiska mops, hade de sista
nätterna gått ned vid dammen i trädgården
och tjutit oafbrutet uti flera timmar, och det
vela ju alla, att när en hund tjuter så der
utan plausibelt skäl, så betyder det dödsfall
iDom familjen.
Böner, föreställningar, skämt,ingenting hjelpte,
lynnet var och förblef på nollpunkten.
Precis kl. 11 började den älskliga Jeffy sin
sedvanliga konsert. Jag smög mig ut, för att
om möjligt upptäcka, hvad som förorsakade
dessa hjerteskärande tjut, och mycket riktigt,
der satt det rara lilla djuret och tjöt ursinnigt
på månens återspegling i vattenytan. Att taga
min vän Jiffy i den tjocka nacken och färpassa
honom ut till månen var ett ögonblicks verk;
sedan dess återkom mina vänners goda
lynne, och Jiffys konsertmani vardt kurerad.
Jag skulle kunna anföra många flera
exempel, men jag vill ej uttrötta mina måhända då
blifvande onådiga damer, dock kan jag ej
underlåta en varning mot för stark tro
till alla de spådomar, som man nyårsafton och
andra bemärkelseaftnar förmodar sig finna uti
smält bly, brinnande blånor, ägghvitor och
andra vederhäftiga och ofta anlitade
spådoms-materialer.
Och till sist, mina nådiga damer. I, som
följen med intresse dagens brännande frågor,
I, som svärmen så högt för
emancipation och som fördömen ännu högre »det
hemska slafveri», under hvars tunga ok vi stackars
qvinnor suckat sedan sekel tillbaka, tycken I,
att I ären berättigade till denna
emancipations-sträfvan, då I ej ens kunnen emancipera eder
sjelfva från den makt, som vidskepelsen och
skrocket ännu i dessa dagar hafva öfver edert
förnuft?
Tre ting.
Tre ting bör du älska: mod, mildhet och
känsla.
Tre ting beundra: snille, värdighet och
behag.
Tre ting hata: hjertlöshet,
anspråksfullhet och otacksamhet.
Tre ting fröjdas åt: skönhet,
öppenhjertig-het och frihet.
Tre ting önska dig: helsa, vänskap och ett
förnöjsamt hjerta.
Tre ting skatta: hjertlighet, godt lynne och
munterhet.
Tre ting sky: lättja, sqvalleraktighet och
lastbart tal.
Tre ting eftersträfva: goda böcker, goda
vänner och gladt sinne.
Tre ting strida för: ära, fosterland, ditt
hjertas tro.
Tre ting lära: sanning, flit, förnöjsamhet.
Tre ting beherrska: ditt lynne, din tunga
och ditt uppförande.
Tre ting i ära hålla: dygd, godhet och
vishet.
Arbetsdagar och hvilostunder.
|fig|ftnder denna rubrik förekom här om dagen
lül i tidningen Upsala en insänd uppsats,
undertecknad med det icke minst för Iduns
läsarinnor välkända namnet Mathilda Langlet.
Uppsatsen som väl närmast afser
förhållandena på platsen, torde dock med säkerhet
ega tillämplighet mångenstädes, så i
hufvudstaden som i landsortsstäderna. Den
framstälda uppmaningen synes oss synnerligen
behj er tan svärd, och tillåta vi oss derför här
nedan anföra fru Langlets ord till alla våra
läsarinnors välvilliga begrundan:
Det är en känd sak att passande hvilstunder icke
blott uppehålla arbetskraften utan ock öka hågen att
använda denna kraft. Också har man i nästan alla
yrken och näringar medgifvit arbetaren sin
måltids-hvila, vanligen tre gånger om dagen och deraf, till
middagen, minst en timme.
Emellertid gifves det docko ett och annat yrke,
der denna förmån saknas. Åtminstone finnes det
några arbeterskor, som icke under arbetsdagen
erhålla någon stunds ledighet eller hvila, egentligen
derför, att hvarken de sjelfva eller någon annan
tänkt på, att de behöfva någon arbetshvila. Det är
sömmersskorna, de som »gå» bort och sy, som det
heter. Vanligen börja de sitt arbete klockan åtta
på morgonen och sluta det vid samma tid på aftonen.
Under hela denna tid arbeta de vanligen ytterst
flitigt och ifrigt, utan att unna sig någon hvila.
Deltaga de i familjens måltider, lägga de bort nålen
först vid ordet: »matbud», och återtaga den
ögonblickligen, så fort de rest sig från bordet. Måhända
tycker mången, att detta stillasittande arbete, om
man så får uttrycka sig, icke kan jemföras med
männens tunga göromål och följaktligen icke fordrar
några raster. Må så vara. Men detta trägna arbete
med nålen eller vid symaskinen angriper bestämdt
och tröttar lika mycket, som det, hvartill häftigare
rörelser erfordras, och är helt säkert för helsan
ganska ofördelaktigt. Och då sömmerskans dagspenning
vanligen ej är den drygaste, vågar man med
tillförsigt till dem, som använda hennes arbetskraft, ställa
den uppmaning att sömmerskan erhåller en timmes
ledighet strax före (eller strax efter) middagen för
att hemta frisk luft och en liten förströelse från det
trägna arbetet.
Några hvilostunder under dessa arbetsdagar skola
helt säkert icke missunnas de flitiga arbeterskorna,
och att det ej för längesedan blifvit ett bruk att
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
