Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. Fredagen den 25 januari 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Manuskript, som ej antages till Införande, återsändes, så vida porto bl- i r-\ i i h i Annonser mottagas endast mot kontant liqvid I förskott af 26 ore pr
4-fogas. Inga ofrankerade försändelser lösas. I U |\| spalt, petitrad (= 10 stafvelser). Ingen annons Införes under l krona.
som ljuder der i dörröppningen från stora
korridoren ? Ah! det är madame Castellanos, som
skyndar in med sydländsk liflighet och låter
sina bedårande ögon som en blixt flyga öfver
festsalen. Hon bär en drägt af hvitt siden
med inväfda guldblommor, långt brunt släp
af silkessamraet, på det blåsvarta håret
blixtrar en halfmåne af solitärer och på bröstet
flammade liksom ett knippe solstrålar ett smycke,
som väl kunde mäta sina sju centimeter i
genomskärning.
Fru Wallenberg bar en robe af gul
sidenbrokad med släp, i hvilket voro inväfda mörka
rosor, framvåd af brocherad silkestyll och som
prydnader diamantsmycken. Fru Lilly
Bäckström, sjögrönt sidensars med långt släp, lif
och kjol garnerad med violer och friherrinnan
Celsing, född Strömfelt, en förtjusande slät
drägt af chamoisfàrgadt siden med
plymgarni-tyr i samma färg.
Friherrinnan Äkerhjelm till Margretelund,
född Gyldenstolpe, bar en drottninglik drägt
af ponsoröd sidendamast med inväfda hvita
blommor, sjögrön tung brokad till framvåd,
garnerad med sjögräs. Drägten i sin helhet
à la Pompadour. Det lätt pudrade håret
omslöts af ett diamantdiadem, som jemte
halsband och armband utgjorde en furstlig prydnad.
Och der — men hvad nu, det råder lif och
rörelse nere i salen, sorlet tystnar, folksången
brusar genom salen, nu lj,uder ropet: »lefve
konungen»! Och vi se hans majestät inträda,
glad och strålande, förande kronprinsessan af
Danmark vid armen, samt åtföljd af samtliga
prinsar. Carl den 15:des älskade dotter helsas
med strålande ögon af alla. På samma gång
hon eger något af faderns hurtighet i sitt
väsen, lyser moderns godhet fram ur ögonen
och i det väna draget kring munnen.
Kronprinsessan af Danmark var iförd en rik
drägt af tjock, hvit sidendrap, med långt släp,
öfver hvilken föll en tunika af tyll, broderad
med guldblommor och kantad med guldspetsar.
På håret bar hon ett diadem af diamanter och
aflånga, mörkgrå perlor, om halsen några rader
solitärer och på venstra axeln faderns porträtt,
infattadt i diamanter. öfver högra axeln
hängde Katarinaordens röda band.
Nu kom balen snart i gång. Efter den
stela polonäsen och fransäsen följde en yrande
vals af Strauss, så en sprittande polka af
Berka, och när ändtligen Waldteufels
elektriserande toner brusade genom salen, befunno
sig de dansande i sitt rätta esse. I det
elektriska ljusets blekblå sken hvirflade skyar af
flor och silfverskir kring i yster glädje,
tillsammans med uniformer i ljusblått och hvitt,
i gult och svart, och gehäng och epåletter
gnistrade i det trolska skenet.
Dansmarskal-karne, igenkänneliga på sina hvita vattrade
skärp, ilade snabt omkring, ordnande dansen,
och rundt om salens väggar glänste brokiga
drägter och blixtrade juveler.
Men så kom supétimman, hvilken förflöt
hastigt nog under skämt och löje. Det
purpurröda vinet myste inom kristallens tunna
väggar, champagnens perlor lekte sitt
stjern-regn i glasen, ögon eldas, läppar le, qvickheter
flöda, hjertan klappa, hvardagslifvets prosa är
glömd för nägra ögonblick, man vill skratta,
jubla och vara lycklig. Lefve konungen!
ljuder det. Det är hans dag och glasen höjas,
under det att natten breder sig allt djupare
öfver staden der ute. Än några qvartslag från
tornuret och allt är ju förbi. —
Dock, ännu återstod kotiljongen, med sina
många turer, sina små eleganta dekorationer,
sina för ingen uppenbarade hemligheter och
till sist den vilda galoppen, förutan hvilken
en bal icke är någon bal.
Allt är förbi — det är slut. Fanfarerna
ljuda och der nere i kapprummen stå
betjen-terna färdiga med pelskapporna. Yagn efter
vagn rullar fram och innan kort sitter den
unga balhjeltinnan tillbakalutad mot de mjuka
dynorna, försjunken i drömmar. Der uppe på
fästet lyser månen.klar och stjernhimlen strålar
med milliarder ljus, men ännu är hon fängslad
af balens brusande lif och kan ej slita sig lös
från dess skiftande, fantastiska bilder.
Ja, kanske ännu, när rullgardinerna äro
fälda och sömnen tynger de tunga ögonlocken,
en månstråle smyger in och leker på den
af-kastade granna balskruden, för att ännu i
sömnen frammana drömmar om balen för kungen.
Svenskt handarbete.
förhoppning att bland de många vackra
utländska mönster och beskrifningar på
handarbeten, som våra mode- och
mönstertidningar bjuda sina läsarinnor, beskrifningen på
ett svenskt handarbete skulle försvara sin
plats och med intresse mottagas af Iduns
läsarinnor, vill jag nämna några ord om ett
sådant, som jag nyligen sett.
Det var i Upsala här om dagen — det vill
säga: en vecka fore jul eller så — hos den
skickliga brodösen, fröken Letty Oldberg,
som för öfrigt förfärdigat många smakfulla
och storartade broderier, af hvilka i Upsala
domkyrka finnas några, utförda hos henne och
under hennes ledning. Jag hade just
beundrat det vackra bokstället, broderadt med silke
och silfver på sammet, och den rika, efter ett af
en konstnärinna ritadt mönster i gult silke
och guld utförda spetsen kring altarduken i
domkyrkan, då en af mina följeslagare
godhetsfullt erbjöd sig att följa mig till
brodösen för att få se ett annat vackert arbete.
Det var ett antependium (altarkiäde), d. v. s.
omhänge omkring sjelfva altaret, icke
altar-duk. Framsidan är af purpurröd plysch,
sidovåderna af djuprödt kläde. På framsidan
synes i upphöjdt broderi en kalk, omgifven
af en sol. Sjelfva kalken är aubragdt på en
rund, upphöjd botten af djupblått sammet
och omgifven af ornamenteradt silfver och är
ett litet mästerstycke i guldbroderi. Genom
guldsnodder och perlor har på ett ypperligt
sätt imiterats både refflorna och mönstret på
kalken och de infattade stenarna, som genom
ett litet broderi af silfvertråd fått stor likhet
med de i silfver infattade ädelstenar, man ser
på gamla kyrkokärl. De omgifvande
solstrå-larne äro utförda i applikationsbroderi af
guldtyg, kontureradt med fina guldsniljor.
Kalken är utförd i gammaldags guldbroderi.
Nedtill har altarklädet en bård af smakfullt
stiliserade, uppstående blad, utförda i plysch
af en färg — guldbrons kallades den och
förtjusande vacker var den. Mellan bladen
höjde sig fina »ståndare», utförda i
»gendarm-blå» plysch— alltsammans kantadt med fina
guldsniljor. På sidorna, der plyschen och
klädet sammanträffa, eller vid altarets hörn,
går ett broderi nedifrån och uppåt, också af
stiliserade, behagfullt böjda blad, utförda i
mossgrön och djupröd plysch, omsydda med
cordonnetsilke och med en infattning af soutache
och broderi.
Det bela är, som man ser,
applikationsbroderi, men huru noga jag än bjudit till att
beskrifva arbetet, kan jag dock ej gifva mer
än en svag antydan om effekten af det hela.
Den skimrande purpurbottnen och den
guldstrålande solen med kalken i sin medelpunkt,
de gratiösa bårderna, de dämpade och dock
mättade och skimrande färgerna bildade ett
belt, som helt enkelt var förtjusande.
Och så var det allt igenom svenskt! Icke
en prick i mönstret var »från utlandet», icke
ett styng var »påbörjadt» dersammastädes.
Stadsarkitekten i Upsala, hr Ekholm, hade
tecknat mönstret, fröken Oldberg hade valt
och sammanställt färgerna och med tillhjelp
af några brodöser, som arbeta hos henne,
utfört detsamma. Och i en svensk kj’rka skall
altaret prydas med detta antependium.
Det är Furingstads kyrka i Östergötland,
och medel till anskaffande af denna
kyrkoprydnad (300 kronor kostade den) hafva samlats
medels frivilliga bidrag.
Fröken Oldberg har förut utfört ett
liknande, ehuru mindre antependium till en
kyrka i Norrland. Man har i Furingstad
hört detta arbete omtalas och i anledning
deraf beställt det nu i fråga varande.
Här i Upsala är det eljes godt om
förebilder till dylikt arbete — jag menar
gammaldags guld- och silkesbroderier för kyrkliga
ändamål. Fyra stora skåp förvara i
domkyrkan biskopsskrudar, kappor och mantlar,
många af dyrbaraste slag och på hvilka
blifvit nedlagdt ett arbete så drygt, att man häpnar
deröfver. I vår brådskande tid kan man ej
hinna med sådana tidsödande arbeten, men
det hindrar icke, att man kan lära mycket
deraf — noggranhet och tålmodighet icke
minst.
Mathilda Langlet.
Literatur.
Poesiens vandring af Lotten von Kraemer. Den kända
författarinnan har under denna — som oss synes —
något oegentliga rubrik sammanfört en serie dikter,
hvilka nästan uteslutande röra sig om och direkt
adressera sig till mer eller mindre illustra samtida,
allt ifrån Snoilsky och "Wirsén intill Bolzius och
August Palm. De olika dikterna äro af ganska
vexlande värde: bredvid skäligen obetydliga finna vi
andra, som genomandas af verklig djup poesi,
hvilken funnit en lycklig och adæqvat form. Den vackra
inledningsdikten, hvilken egentligen gifvit samlingen
dess namn och tillegnats professor Viktor Rydberg,
torde höra till det fullödigaste, som flutit ur
författarinnans flitiga penna. Det lilla häftet utmärker sig
för en gedigen utstyrsel, till hvilken hufvudsakligast
bidraga de vackra teckningarne af fru
Nyström-Stoopendahl.
Nero, drama af Oscar Bensow. Den unge
författaren har icke förmått afvinna det lockande tragiska
ämnet något nytt eller originelt: behandlingen är
skäligen färglös och framför allt konventionel. Oss
synes det långt vanskligare för en nyböijare att
taga upp ett ofta och väl behandladt motiv än att
söka finna ett mindre exploiteradt ämne:
jemförelserna skulle i det senare fallet ej ligga så förargligt
nära. Vi vilja härmed ingalunda ha sagt, att icke
hr Bensow möjligen med träget arbete och dermed
vunnen mognad så väl i den dramatiska som i den
rent versformela behandlingen samt med den större
innerlighet i uppfattning, som studier och lif kunna
gifva, framdeles med mera gifven framgång kan
komma att skiljas från en liknande uppgift — men
vägen derhän torde förvisso vara lång och mödosam.
Minne af konung Oskar ll:s 60-års jubileum. Med
denna titel har bokförläggaren P. B. Eklund i dessa
dagar utsändt ett synnerligen gediget och ståtligt
festblad. Fru Jenny Nyström-Stoopendahl har med
sitt eleganta ritstift åstadkommit en verkligt
imposant omslagsteckning, hvilken gör sig utmärkt, tryckt
i blått och guld som den är. Från samma artist
förskrifver sig den den delikata vignetten till Edvard
Evers dikt. Häftet innehåller dessutom präktiga
porträttplanscher af konungen, drottningen och
prinsessan Eugenie samt ett notblad: »Tankar på
hemmet», ord af Oskar Fredrik, musik af Ivar
Hallström.
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
