Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Fredagen den 8 februari 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hålles ett nummer I veckan under hela qvartalet. För hvarje 6-tal abon- i r-\ | | » i Idun, ernilles C£t gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken aßonne.
nenter, som samlas, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af | L/ U IN mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 6, torde prenumera.
Om sqvaller.
Några reflexioner af Elna Tenow.
(Forts.)
et är närmast i anledning af »Galeotto»
jag kommit att anställa några reflexioner
öfver sqvaller, hvilka jag här, då äinnet
särskildt för qvinnan är af den allra mest
ingripande betydelse, vill meddela Iduns
läsarinnor.
Om jag frågade Eder, huru man rätteligen
bör definiera begreppet »sqvaller», så är jag
öfvertygad om, att svaren härpå skulle till
sitt innehåll blifva lika mångtaliga som de
svarande.
»Sqvaller är naturligtvis att tala illa om
folk», säger en, »att utsprida osanna rykten»,
säger en annan, »blanda sig i andras
angelägenheter», en tredje o. s. v.
Allt detta är naturligtvis relativt sant,
men det hvarken uttömmer eller begränsar
begreppet. Sqvaller är icke alltid att tala
illa om folk; man kan också sqvallra utan
att sprida ut osanna rykten, och man kan
blanda sig i andras angelägenheter, utan att
denna inblandning förtjenar namn af sqvaller.
Rättast tror jag man kan påstå, att
sqvall-rets innebörd och utsträckning ej kunna
sammanfattas i en allmängiltig regel; undantagen
skulle bli för många.
Sqvallret är ett underligt, mystiskt oeh
luftigt väsen, som icke kan gripas msd
händerna, icke ställas inför rätta eller dömas
efter straffparagrafer, det stänges icke ute med
vare sig lås eller säkerhetsventiler. Det
smyger sig in med vår bästa vän eller med vårt
mjölkbud. Om vi icke lyssna till det, tro
oss bortvisa det med förakt, är det derför ej
afväpnadt. Det väfver sig omkring oss och
gör den oskyldigaste till sitt verktyg.
Det har till sina bundsförvanter alla
dygder och alla laster, alla sinnen och
förmögenheter: nyfikenhet, skandallusta,
lögnaktighet, hat, afund, hämd — lika väl som ett
vaket, allmänt och menskligt intresse,
menniskokärlek och medlidande, heder och
rättskänsla, beundran för det äda och förakt för
det lumpna; vår fantasi, vår känsla, vår
reflexion, vår samhällsdrift, allt hemtar sin
näring oeh sin inspiration ur samma källa:
kännedomen om och intresset för lifvet
omkring oss. Men — en hårfin missriktning
af detta intresse, ett ögonblicks missbruk af
denna kännedom — och vi hafva skattat åt
sqvallret.
Du finner detta öfverdrifven kära
läsarinna, men om du har tid att offra mig några
minuter, skall jag söka visa dig, huru
sqvallret i sina skiftande oeh vexlande former
förföljer oss bokstafligen från vaggan till
grafven, och du skall nödgas erkänna, att vi ha
denna lilla tisslande, tasslande oeh lismande
demon att tacka för många bittra stunder,
mången verklig olycka, ofta hela vårt lifs
ofärd — någon gång också dess välfärd.
Vi göra vår första behantskap med den
smygande verldsbeherskaren i barnkammaren
och fortsätta den sedan oftast i skolan.
Våra minnen af denna första bekantskap
äro visserligen icke angenäma. Att skaffa
oss bannor och förargelse var detta sqvailers
onda ändamål, och äfven om bannorna som
oftast voro förtjenta, förtog icke detta den
känsla af hätskhet mot sqvallraren, som gjorde
vårt sinne mera ondt än den undfångna agan
gjorde det godt.
Från denna tid är det också, som sjelfva
ordet sqvaller har en obehaglig klang i våra
öron och uttrycket »springa med sqvaller»
blifvit en graverande förolämpning mot den
karaktär, till hvars svagheter en tanklös
pratsjuka hör.
Af helt annan art är det sqvaller, som litet
längre fram i de första ungdomsåren förpestar
atmosferen omkring oss. De unga ha
knappast hunnit lemna barnkammaren oeh
skolbänken, förrän deras sinnen förvirras af prat,
skämt och antydningar om känslor och
förhållanden, som tillsvidare äro deras natur
främmande.
Det är ingens afsigt att gifva de unga
kunskap och orientera dem i den verld, der de
skola göra sitt inträde, nej, sqvallraren —
oftast sqvallrerskan — har här ingen afsigt
alls, vare sig ond eller god, hon blott roar
sig sjelf; Hon ler, då hon ser den första
förlägna rodnaden på ungmöns kinder,
dit-lockad af hennes prat om vissa varma
känslor och ömma blickar, för hvilka hon, den
ännu omedvetna, vore föremål, och hennes
antydningar på att hon sjelf — den lilla
omedvetna — med klappande hjerta delade
dessa varma känslor oeh besvarade dessa
ömma blickar eller kanske sökte några andra.
Genom menniskors, ofta i andra afseenden
kloka och förnuftiga menniskors, förkärlek för
denna art af sqvaller, som jag vill kalla det
pikanta sqvallret, frambringas på konstlad
väg drifhuskänslor, som hafva intet annat att
skaffa med de sunda naturliga känslorna än
att de förderfva dem, kanske för hela lifvet.
De senare arbeta sig långsamt fram ur vårt
innersta väsen och stå derför starka på djupa
rötter, då de förra åter med sina rötter på
ytan växa snabbt och frodigt, men lyckas lös
af lifvets första storm och vissna vid första
frostnatt.
Och skulle det hända, att det är äkta
känslor vi träffat på oeh gjort till ämne för
vårt tanklösa prat och våra insinuanta
anspelningar — så mycket värre, vore jag
frestad att säga. Ty hvad är i högre grad vårt
eget, hvarmed utanför stående intet ha att skaffa,
än våra känslor, vår kärlek? Oeh hvilken
rättighet är väl heligare och rättvisare än den
att få behålla oantastade och okränkta de
skatter, vi gömma i vårt eget hjerta? Men
nej, för sqvallraren och sqvallrerskan är
ingenting heligt, de förstå icke, att de besudla
allt, hvad de vidröra med sina brutala och
orena händer, ja, orena, ty de röra lika’ girigt
i det smutsigaste galanteri- och skandalsqvaller
som i en ung mans eller qvinnas heligaste
hjerte-angelägenheter.
(Slut i nästa n:r.)
Grannens klenod.
§ag minnes en gammal historia, som min
mormor plägade berätta, och hvilken de
erfarna husmödrarne på hennes tid till ett
föredöme förtäljde för sina unga döttrar och
fränkor. Den är kanske värd att höras än
i dag.
Det var en gång — så begynna alltid
sagorna — tvänne grannfruar: den ena var en
rik fru, hvars egodelar dock för hvaije dag smälte
samman; hennes granne deremot kom undan för
undan allt högre i välstånd. Då gick hon
till denna och sade:»
»Kära väninna, jag förundrar mig
högeligen öfver edert hushåll; ni oeh er man voro
två fattiga barn, och ert välstånd synes godt;
jag medförde åt min man stora egodelar, och
dock vill intet förslå. Uppenbara för mig,
huru ni åstadkommer detta!»
Hennes granne svarade:
»Jag har en helig klenod, den bär jag alla
dagar, morgon som afton, genom alla rum,
källare oeh visthus.»
Då bad den andra enträget, att hon skulle
låna henne klenoden för att hjelpa henne.
Men grannfrun band endast en liten sten i
en duk och lemnade henne den.
Då nu den hjelpbehöfvande grannen med
denna förment mäktiga klenod flitigt vandrade
omkring i sitt hus, fann hon allestädes osed
att rätta och oriktigheter att afhjelpa. Inom
kort tid gick hela hennes hushåll så
punktligt och jemt som på rullande hjul.
Då lemnade hon klenoden åter med varmt
tack. Hennes granne sade:
»Kära väninna, jag vill ej låta er förbli
i någon öfvertro. Se här den förmenta
klenoden, det var blott en liten sten från fältet,
som felades er. Ni hade öfverlemnat allt i
ert hus åt ert tjenstefolk och bekymrade er
sjelf om intet. Dock:
Är husfrun sjelf som vårdarinna med,
ej tryta uti huset råd och sed.»
Huth.
Små steg mot ett stort mål.
Med anledning af en slöjdutställning.
Js|i|redan Idun utsände sitt senaste nummer till
Jøl§« de vida kretsar, inom hvilka hon numera
räknar sina läsarinnor och — läsare (ty hvarför
skulle vi ej antaga, att äfven husfadern eller
sönerna i familjen någon gång ögna genom
våra uppsatser; alltid intressera de sig något
litet för, hvad som ligger husets damer om
hjertat), sedan dess ha visserligen inga s. k.
»stora tilldragelser» timat i vår hufvudstad
af karaktär att kunna påräkna
uppmärksamhet i våra spalter. De lysande
jubileumsbalerna äro ett minne blott, och i regel håller
sig ju Idun gerna fjerran från den. dagliga
nyhetsmarknadens brokiga virrvarr, der de
stora »politiska» tidningarna bäst dominera
situationen.
Det är sant, att dessa senare äfven
förekommit oss angående den sak, vid hvilken
vi här med några rader vilja dröja. För dem
bland våra väninnor, som öppna »lilla pappas»,
»gubbens» eller »kära brors» dagblad, är den
å Hotell W6 af Stockholms läns
hushållningssällskap i förra veckan anordnade
slöjdutställningen icke obekant. Den omfattade alster
från länets skilda folkskolor, till det
hufvudsakliga alster af späda, konstskickliga
barnahänder, hvilkas praktiska yrkesskicklighet
gjorde en glädje att se.
Utställningen i sin helhet föreföll kanske
ej den flygtige betraktaren särskildt
betydande. Så på det qvinliga som manliga
slöjdområdet — om nu dessa egentligen böra
eller borde så pass bestämdt skiljas, som
oftast sker — förekom egentligen intet nytt
eller genom frappanta egenskaper slående.
Denna enkla husgerådsslöjd, de olika snideri-,
halmflätnings-, söm- och väfnadsarbetena hade
vi sett mångfaldiga gånger förut på skilda
industriexpositioner. Idel gammalt nytt, med
några få mindre nämnvärda undantag!
Derför ämna vi ej heller här gifva oss in
på några detaljbeskrifningar öfver de olika
arbetena, en detaljbeskrifning, som skulle
erbjuda ringa af intresse.
Men hvad som i våra ögon skänkte denna
utställning sin stora betydelse, och hvad som
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
