Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. Fredagen den 15 februari 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Manuskript, som ej antages till Införande, återsändes, sä vida porto bl- in||i| Annonser mottagas enaast niot kontant liqvid I förskott af 25 öre pr
______fogas. Inga ofrankerade försändelser lösas. I U U IN spalt, petitrad (= 10 stafvelser). Ingen annons införes under I krona.
personer omedvetet spela med i det
Shakespeare-ska skådespelet, en sannskyldig »triumf».
Publiken nästan kiknar af skratt. Bifallet delar med
rätta fru Littmarek, som på det mest drastiska
sätt framställer fru Kaklund, Ramps värdinna.
Öfriga medspelande göra sitt bästa. Det hela går
med lif och lust, och med temlig visshet torde
man kunna förespå, att det nya programmet
kommer att locka många fulla hus.
Den 13 febr. F. Hbg.
En radikalkur.
Novell
af
Elin Ameen.
(Forts.)
É|tpnkeborgmästarinnan Brummer hade varit
»Sfc ungdomsvän till fru Birger, och Anniehade
som barn ofta sett borgmästarinnan. Hon
visste mycket väl, att denna befann sig i den
stad, der hon skulle slå sig ner, hon hade
till och med skrifvit derom till henne, men
som det var Annies mening att lefva alldeles
ensam utan umgänge, hade hon tänkt göra
borgmästarinnan endast ett skyldighetsbesök
och låta det stanna dervid. Men hon kände
ej siu mors ungdomsvän — det blef henne
omöjligt att motstå all den vänlighet, som
strömmade mot henne från den lilla gumman,
oeh till slut infann hon sig ofta och gerna
hos henne och lärde sig anse det hemmet
som sitt eget.
Fjorton dagar efter Annies ankomst till
staden börjades undervisningen för
höstterminen. De första dagarne, när hela skaran af
de för henne äfveu till namnen obekanta
barnen, larmande och stojande, rusade in i
salen, kände hon ej ringa rädsla öfver det
arbete, hon åtagit sig. Hur skulle hon få
nog af både andliga och fysiska krafter dertill,
och huru skulle hon få ett verkligt lefvande
intresse för sitt arbete och alla dessa små,
simpla barnungar, hvilka från sina torftiga hem
förde med sig en qväljande, osund lukt!
Det dröjde ej länge, förrän hon uppgaf
allt hopp om att kunna älska sitt arbete.
Hon försökte redligt uppfylla sina pligter,
hon försökte äfven intressera sig för hvar
särskild individ af sina lärjungar, hon besökte
deras hem och tog reda på deras
förhållanden. Men något brinnande nit, någon hjertats
värme kom aldrig med.
— Det var icke detta, jag var ämnad för,
sade hon till sig sjelf, och der kunde komma
en bäfvande ångest öfver henne vid tanken
på de långa, ändlösa åren, hvilka lågo
framför henne. Och så kunde en svag längtan,
ett obestämdt hopp åter vakna inom henne
— efter något, som skulle i den ringaste mån
ersätta, hvad hon förlorat. Men hon qväfde
ögonblickligen denna längtan, hon hade ingen
rätt att vänta annat af lifvet, arbeta och
försaka tillkom henne, dottern till den man,
för hvilkens brott ännu andra ledo!
Och dagarne flöto bort, fortare än hon
trodde, tiden gick, och tiden har dock en gång
ett slut!
Något annat umgänge än borgmästarinnan
sökte hon ej. En och annan skulle nog som
ett slags barmhertighetsverk bedt henne
besöka dem, men hennes stolta, kalla afböjande
gjorde, att en dylik anmodan aldrig
förnyades.
När qvällen kom och barnskarans stoj
utbytts mot en ljudlös stillhet, satt hon vid
lampan i sitt lilla förmak, läste, arbetade eller
fantiserade vid pianot.
Hos borgmästarinnan gjorde hon snart
doktor Ljungs bekantskap. Han påminde henne
om, att de träffats på en promotionsbal i
Upsala och der dansat med hvarandra. Hon
kom ihåg balen, men af doktorn hade hon
intet minne. Det var så länge sedan — i
hennes flydda ungdom! Hon kände sig
verkligen betydligt äldre än doktorn, ehuru hon i
sjelfva verket var några år yngre. Men
stu-dentlifvets glada kamratskap låg ännu öfver
honoai som en frisk morgondagg, och hans
lifliga lynne lyste med nästan pojkaktig
skalk-aktighet fram ur hans ungdomligt vackra
ansigte och spelade med en munter stråle i hans
ljusblå ögon.
Medan Annie ansåg sig ha afslutat
räkningen med sitt egentliga lif, hade doktorns
nyss böljat. Han var fullt medveten om sin
ovanliga begåfning och sitt »goda hufvud».
Tidigare än de flesta andra hade han afslutat
sin akademiska kurs med glänsande beröm.
Alla spådde honom en lysande framtid, och
hans egeu äregirighet manade honom att låta
spådomen gå i fullbordan. Hans plats som
andre stadsläkare i en småstad var endast
något, ban gripit i förbifarten som ett par års
säkra brödstycke och nästan som en fortsatt
studiekurs i den praktiska vetenskapen.
»Ser ni», sade han en dag till Annie, »här
experimenterar jag — det blir sedan
hufvudstaden förunnadt att njuta de lysande
frukterna af mina experiment i landsorten.»
»Arma offer», svarade Annie; »måtte jag
aldrig behöfva bli bland deras antal!»
»Har ni så litet förtroende till min
skicklighet?»
»Ni säger ju sjelf, att ni endast gör
förberedande experiment i detta olyckliga
samhälle!»
»Åh, naturligtvis inte alltid—jag går nog
också efter gamla slentrianen. Men hur vill
ni man skall kunna göra vetenskapliga
upptäckter utan att experimentera. Jag vet, att
jag redan i mycket kommit ett steg längre
än de gamle — det är mina radikalkurer, ser
ni, och de skola om några år ha gjort min
ryktbarhet!»
Hon såg med en liten känsla af smärtsam
afund på honom, som ännu hade en framtid,
ett mål, något stort och lyckligt att vänta och
hoppas på.
»Och ni ämnar lefva endast för er
vetenskap?» frågade hon.
Han log.
»Det tror jag inte — jag tänker också
njuta af lifvet.» Det lyste till i hans ögon,
som hade han i ett nu sett ett perspektiv af
de njutningar, som väntade honom.
»Tror ni, att ett lif egnadt åt en allvarlig
verksamhet kan förenas med nöjen och
njutningar?»
»Det blir det jag får pröfva. Men ni tror
det ej, eftersom ni endast lefver för ert
arbete i försakande tillbakadragenhet.»
Hon gaf honom en kall, nästan fiendtlig
blick.
»Jag? Jag arbetar, derför att jag måste
— jag försakar, derför att jag ingen
rättighet har att njuta.»
Det var en afton hos borgmästarinnan de
vexlade dessa ord, en afton alldeles lik många
andra under vinterns lopp. Borgmästarinnan
kunde ej lefva utan sina små spelpartier minst
en gång i veckan. Stadens gamle doktor med
fru och elementarskolans rektor infunno sig
då. Unge doktorn spelade aldrig, derför att
det var honom omöjligt att hålla tankarne
samlade på en enda sak i flere timmar. Annie
spelade ej heller, utan de två sutto litet af-
sides från de andra, inbegripna i förtroligt
samspråk, eller gingo de ut i salen, der det
gamla skrälliga pianot stod. Hon
ackompag-nerade honom då till hans rätt vackra
baryton eller spelade hon för honom små enkla,
anspråkslösa stycken. Att sjelf sjunga kunde
ingenting förmå henne, fastän hon hade en
liten röst, som genom god undervisning blifvit
rätt uppöfvad.
»Nej, det är endast, när jag leder
skolbarnens sång, som jag måste sjunga, eljes
aldrig — numera,» svarade hon bestämdt.
Annie, som att börja med endast motvilligt
infunnit sig hos borgmästarinnan, slutade med
att gerna komma och tycktes trifvas mycket
godt der.
När så borgmästarinnan oeh doktorinnan sågo
de två unga allt mer närma sig hvarandra
och blifva förtroligare, samt hur Annies
allvarliga ansigte började få ett gladare uttryck,
och hur hon till och med någon gång kunde
låta höra ett sakta, dämpadt skratt — då
sade de ruter i stället för hj er t er och pass,
när de menade spel ut, och nickade
betydelsefullt åt hvarandra. — — — — — —
Annie satt ensam vid det lilla runda bordet
i förmakets ena hörn. Midt på golfvet stod
som vanligt spelbordet, och de spelande voro
i full fart med sin sysselsättning. Annies
arbete låg i hennes knä. Hon såg litet blek
och trött ut och lutade sig tillbaka mot soffans
rygg, i det hon betrakade de spelande.
Rektor Bergman satt stel och värdig med rak
hållning och betänkte sig noga, innan han
bjöd på sina kort. Han var en fyrtio års
man med ett på en gång blidt och allvarligt
nttryck i sitt slätrakade ansigte. Håret var
tunt öfver hjessan och grånadt, ögonen klara
och genomträngande bakom de guldbågade
glasögonen, som han aldrig aftog. Annie
tyckte bra om honom, han var visserligen i
allmänhet tyst och fåordig, men när han
yttrade sig, bar det prägel af att vara väl
öf-vertänkt och sakkunnigt. Annie förvånades
många gånger öfver, hur rektorn med endast
ett par ord kunde ge en åsigt till känna,
så träffande och öfvertygande, att den i sjelfva
verket vida mer begåfvade doktor Ljung blef
besegrad och tystad, sedan han en lång stund
qvickt oeh sprakande ordat vidt och bredt,
utan att komma till någon fast hållpunkt.
Midt emot rektorn satt den gamle doktorn,
full af podager och ålderdomskrämpor, så att
när hans hustru släpat honom in till
borgmästarinnan och satt honom på en stol, der
I han tungt • föll ner, förblef han der under
resten af aftonen och fick äfven sin supé dit
in. Podagern gjorde honom knarrig, han
dundrade och svor under spelet oeh
retade upp sig, så att hans tjocka, rödbrusiga
ansigte, omgifvet af hvita polisonger, blef
purpurrödt. Mest svor han, när hans egeu
hälft, som var mycket tankspridd, sade spader,
när hon menat pass, eller när hon kom med
sjelfständig préférence på tre spel på hand.
Den stackars gamla frun satt alltid med
hjertat i halsgropen och spelade i sin
förvirring allt hvad galet var, till dess hennes
finhylta, vackra ansigte i den hvita mössan
blef lika rödt som hennes dundrande makes.
(Forts.)
Idun bör ej saknas i något hem; den vill för
alla vara en god tomte, en tillförlitlig
rådgifvare.
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
