Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. Fredagen den 8 mars 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Idun utkommer I hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för ett | p» I I kl Tidningen nnehåller nästan uteslutande originalbidrag. — Uppgif å
qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. — I LJ U IN närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, sä er-
trädt, till en aldrig förut uppnådd trygghet,
på samma gång hon grundlade en
sjelfständig verksamhet för egen del.
Knappast inträdd i medelåldern hade hon
nått det mål, »tillräckligt göra» för tanke- ocli
liand, samt en oberoende utkomst, för hvars
vinnande hon lemnat fädernehemmet. I mån
som arbetet vidgades, stego också fördelarne,
och med åren befann sig Hanna Lindberg i
spetsen för en betydande, sjelfständig affär,
på samma gång hon såsom delegare i
Alme-dahls bolag verkade för förbättring oeh
förädling af dess tillverkningar, på ett sätt som
kan förklaras endast deraf, att en qvinna
med hennes egenskaper bättre än männen kan
bedöma arten och värdet af varor, som
företrädesvis afse qvinnornas och hemmens behof.
Dertill kom, att Hanna af naturen egde ett
fint konstsinne, som i umgänget med
konstnärer och under deltagande i
konstindustriella sträfvanden allt mera förädlades.»
Äfven sedan Hanna Lindberg genom de
fruktbringande resultaten af sin idoga
verksamhet förvärfvat sig en relativt lysande
ekonomisk ställning, förhindrades hon af sin
enkla och anspråkslösa natur att på sig sjelf
slösa af denna verldens beqvämlighet och
goda. När hon ändtligen förmåddes att lemna
det föga komfortabla inackorderingshem, der
hon under en lång följd af år haft sin bostad,
oeh åt sig sjelf inredde ett eget litet bo,
inskränkte hon sig äfven der till den solida
enkelhet, som var ett utmärkande drag i
hennes karaktär.
»Det starkaste intryck, man fick af Hannas
personlighet i hennes krafts dagar,» säger S.
L—d, »var det af en i alla rikningar
genomförd sjelfständighet. Allt hvad hon egde och
allt hvad hon var, så i fråga om
affärsduglighet, rikedom och samhällsställning, som till
karaktär och bildning, var så att säga
sjelf-förvärfvadt. Hon var icke heller lik någon
annan, hade sitt hufvud för sig och sitt lynne
för sig. Hon stälde höga kraf på
menniskorna, men alltid främst på sig sjelf. Hon
skydde icke kampen mot konkurrenter och
andra motståndare, och hon segrade ofta,
kanske derför att hon aldrig begagnade oädla
vapen. Den harmfulla motvilja, hennes
första framgångar väckte bland män af hennes
yrke, lade sig småningom och lemnade rum
för erkännande och högaktning.»
Af sina rika tillgångar använde Hanna
Lindberg en stor del till en vidsträckt och
praktisk välgörenhet. Otaliga
hjelpbehöf-vande, hvilkas namn och antal ingen skall
räkna, gingo i tysthet hulpna från hennes
dörr; missionshyddor, sjukhem, barnhem, en
mängd af välgörande barmhertighetsstiftelser
ära minnet af hennes frikostighet och varma
hjerta. »Handarbetets vänner» rönte
beständigt hennes lifligaste intresse och kraftigaste
understöd.
Nu är Hanna Lindbergs plats på det
Al-medahlska magasinet tom, sedan ett
långvarigt lidande slutligen fort henne i grafven;
men i svenska qvinnors hågkomst må hon
länge lefva som ett ädelt exempel, en värdig
representant för allt hvad sundt och dugligt
heter inom deras kön.
Sen till, ärade läsarinnor, att Idun ej saknas
hos någon af edra bekanta!
Vi och våra tjenarinnor.
(I skafferinyekelfrågan.)
ftan att på något sätt vilja förringa det
goda och tänkvärda i fru H. Kamkes
y uppsats om »sparsamhet i det lilla»,
torde det dock kunna sägas, att hennes åsigter
säkerligen stödja sig på en mera enskild än
allmän grundlag, såsom t. ex. sträng
hus-hållsaktighet med särskildt afseende fäst vid
matlagningen, inga barn i familjen, möjligen
inackorderingar o. s. v. Ty, såsom redan i
denna tidning blifvit anmärkt af Albert... (ina ?),
en husmoder har mycket annat att sköta än
just matvarorna. Vårdar hon sjelf sina barn,
så kan hon icke, om hon ej skall fördubbla
sin person, springa och läsa upp och igen
om hvarje bit, som blir öfver eller skall tagas
fram. Äfven om hon har hjelp med barnens
skötsel och uppfostran, är det dock så
mycket, som en moder, en öm moder nämligen,
hvarken kan eller vill lemna i andras
händer, om det nödiga sambandet mellan moder
och barn skall kunna fullkomligt fast
sammanknytas och bestå. Och då är det fråga
om, hvilket som är farligast, att låta
jungfrun skära sig extra skifva af steken eller
lemna barnet i det ögonblick, det som bäst
behöfver sin mor. Det är nu icke fråga om
att en eller annan gång försumma barnet —
det skulle ju föga betyda. Men då man
alltid måste läsa upp hvad man läst igen, så
blir det rätt ofta att springa från det ena till
det andra.
Visserligen kan man indela sin tid, så att
allt skulle kunna medhinnas i rätt ordning,
men rubbningar inträffa alltid, äfven i den
bäst anlagda plan, kelst der små barn finnas,
som man omöjligt kan tvinga att på gifna
tider sofva och äta. Likaså rubbas genom
sjukdom, gästers ankomst o. d. den vanliga
ordningen. Är då tjenstflickan icke van att
det ringaste reda sig på egen hand, blir det
rätt obehagligt för värdinnan, oafsedt att
jungfrun kanske just då, när hon kommer
öfver något, passar på att taga sin skada igen.
Det skulle för öfrigt vara högst obehagligt
att hafva i sitt hus en tjenare, för hvilken
man skulle behöfva läsa undan allt utom
eld och vatten. En sådan vore det bäst att
så fort som möjligt göra sig af med.
Ganska ofta händer det, att ett vid bordet
börjadt samtal omedelbart fortsattes; ofta nog
har mannen kanske icke någon annan tid att
egna sin hustru än några minuter strax efter
maten. Det blir då åter igen fråga om,
hvilket som är farligast, antingen att den der
extra stekskifvan, några bitar socker eller
återstoden på syltassietten komma på
villovägar, eller att mannen, som ständigt måste
tala vid en hustru, hvars tankar äro i
skafferiet, eller som rent af afbryter samtalet,
emedan hon måste ut i köket för att rädda några
öfverlefvor, att han ledsnar dervid och icke
bryr sig om att tala vid en så ointresserad
person.
Slutligen skulle ju en gift qvinna på detta
sätt blifva en riktig slaf af sin hushållning.
Icke ett ögonblick skulle hon få för sig sjelf,
knappast nog för man och barn. Ty om
hon icke kan hafva så mycket förtroende
för sina genare, att hon vågar låta en kotlett,
som skall sparas till frukosten, stå i oläst
skåp, eller icke kan skicka jungfrun till
torget med några kronor för att köpa några
marker kött, då kan hon med skäl frukta
för falska nycklar och alla möjliga andra
bedrägerier.
Det är ju derför icke sagdt, att man skall
lemna allt vind för våg. Det vore väl
märkvärdigt, om man ej skulle kunna säga
åt en tjenarinna: »sätt undan detta eller
detta tills i morgon; spar detta stycke till
qvällen» o. s. v. och kunna vara viss på att
bli åtlydd. Min erfarenhet är den, att när
man har en hederlig tjenarinna och visar
henne förtroende, är hon lika sparsam oeh
mån om husets bästa som någonsin
matmodern sjelf. Och om husmodern granskar
uppköpen — i fall hon skickar tjenarinnan till
torget — och noga tager reda på prisen, bör
hon väl, för så vidt hon sjelf något förstår,
snart kunna se, om hon blir bedragen eller
ej. Men äfven i detta fall vinner
tjenstflickan snart den öfning, att hon kan köpa lika
godt oeh billigt som’ frun sjelf. Rätt ofta
ser man också vid den märkvärdiga
torghandeln förståndiga fruar rådfråga och rådgöra
med den åtföljande tjenarinnan.
Och om man nu har blott en tjenarinna
och flere barn, huru skall det då gå till?
Skall jag åt en person, som jag icke kan
betro att redligt och förståndigt köpa en
kotlettrad eller en stek, lemna vården om
mina barn, medan jag sjelf går på torget?
Medan jag går der och tingar och prutar
och förtjenar 50—60 öre, slår må hända en
vårdslös jungfru en kastrull med kokhett
vatten öfver den lille, som går henne i vägen,
eller skuffar honom omildt i vrån, eller låter
honom höra hårda ord, kanske farliga ord.
Summan af saken är, att i allt, som rör
yttre förhållanden, är det omöjligt att strängt
och oböjligt påyrka: »man skall alltid», och
»man skall aldrig», ty en hvar måste rätta
sig efter omständigheterna och böja sig för
deras makt. Deremot torde man kunna säga,
att det alltid är riktigare att framkalla
hederskänsla hos menniskor och vända sig till
deras bättre natur, än att taga för afgjordt,
att de ingen sådan ega. Likaså torde aldrig
en tjenarinna kunna känna sig såsom i ett
hem eller betrakta sin matmoder som en
vän, om hon icke af denna matmoder
behandlas med något förtroende.
Till sist blott en anmärkning: menniskan
lefver icke allenast af bröd. Husmoderns
kall är vida högre och större än att blott
vakta matvaror oeh se till, att ingen får en
bit utöfver sin beskärda del. Hon har vida
vigtigare saker att vårda, och ehuru det här
mer än någonsin gäller att det ena göra och
det andra icke låta, så måste det dock bero
på hvars och ens eget omdöme, hvad som
är det vigtigare och det ringare, det farligare
eller förlåtligare att försumma.
Nina.
Sj elfb eherskning.
$J)idt ibland de många olika bestyr, hvaraf
Ægen husmoder i allmänhet är upptagen,
är det ofta svårt att alltid bevara det lugn
och den yttre älskvärdhet, som är nödvändig
för hemmets trefnad, och detta i synnerhet
då, såsom ofta är fallet, flere små
förtretlig-heter hopa sig på en gång. En husmoder
med lifligt temperament, som gerna vill
uppfylla alla sina husliga pligter till och med
med uppoffring af sin egen beqvämlighet,
tråkar kanske genom omsorgen att göra allt
så godt som möjligt i fara att ådagalägga en
ifver och oro, som alltid verka störande på
den allmänna trefnaden. Det finnes till
exempel hus, der ankomsten af en oväntad gäst
framkallar så mycken uppståndelse, så mycket
74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
