Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. Fredagen den 22 mars 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
den andra. (Man kommer ovilkorligen att
tänka på asken Ygdrasil, lifvets träd). I
södra Frankrike var det sed att låta den
lille suga på ett stycke h vitlök, genomdränkt
af vin. Detta var till exempel Henrik den
fjerdes första måltid i denna verlden, och
under tiden satt hans moder, Jeanne d’Albret
och sjöng: »hvilket hon efter landets sed
varit tvungen att göra under hela
förlossningen».
Alla dessa plägseder äro tvifvelsutan
qvarlefvor af ur gamla hedniska och kristna vanor. En
af de af yngsta datum var antagligen
korstecknet och invigningen, som påminner om
bruket i Norden vid kristendomens införande
i det proselyterna ofta »primsignades» och
derigenom invigdes till kristna, långt innan
det egentliga dopet egde rum.
Mången ansåg, att ett hedniskt — ej ännu
döpt — barn ej borde få läggas i vagga,
utan skulle läggas på ett bord, tills dopet
var förrättadt. En allmän tro var, att om
man bäddat i vaggan, innan barnet var födt,
så skulle det ej lefva länge. Lyckobringande
var det att först lägga barnet i en af de
korgar, der man hade kornet, då man sådde.
Ibland strödde man också råg på barnets
bröst.
Då den lille ändtligen var klädd, släpptes
fadern in. Och jemte honom ofta nog en
hel svärm slägtingar och gratulanter, hvilka
kallats dit af ett bud. Och denna budbärare
var rapp på foten, ty på hvarje ställe, der
han förkunnade den glada nyheten, hade han
rätt att få en gåfva. Detta var sed äfven
i England. I Hamburg var det i förra
århundradet brukligt, att nyheten skulle
kringspridas af en tjenstflicka, ledsagad af ett
barnhusbarn, som bar listan på familjens
bekanta samt ett paraply, oeh som fick sin del
af skänkerna.
Det var regel, att de som mottogo nyheten
Skulle, antingen det var dag eller natt,
ögonblickligen inställa sig för att betyga sin glädje.
De kommo ej tomhändta, utan hade med sig
hvad huset förmådde, »så att modern och
hennes hjelpande qvinnor skulle få sig en
ordentlig hj ertstyrkare ».
En vigtig del af »förningen» var den så
kallade »barnsängsgröten», som modern
nödvändigt måste smaka på. I gröten hade man
stuckit tre pinnar, hvilka kanske skulle
häntyda på de tre nornorna, ödets gudinnor. På
Färöarna kallas denna gröt för »nornegröt».
Seden att den nyblifna modern skulle smaka
på den var urgammal, och lär ännu
förekomma hos lapparne.
Men innan denna förning anlände, hade
qvinnorna tagit sig till bästa. »Det ser ut»,
yttrar Troels Lund i sin kulturhistoria, »som
om starka drycker spelat en väsentlig roll.
I förra århundradet var det ännu sedvana i
Telemarken, att modern strax efter
förlossningen fick sig ett rus. I norra Jylland fick hon
kaflepunseh. I södra Jylland skulle alla de
hjelpande qvinnorna ha bränvin.»
För dessa damer anrättades ett formligt
gille med många rätter mat — och detta i
sjelfva födelserummet, som qvinonorna på
inga vilkor fingo lemna. Det hände till och
med, att man dansade efter måltiden. Nya
förningar kommo, den ena efter den andra,
hvarpå alla skulle smaka, och nya gäster,
som skulle tackas för det de haft med sig.
Munterheten var allmän. Modem måste taga
så mycken del deri hon kunde.
Ett bevis, på hvad folk i »den gamla goda
tiden» kunde tåla, lemnar en beskrifning från
vestra Jylland, ej hundra år gammal. Den
lyder sålunda:
»När det förkunnas, att ett barn kommit
till verlden, sändes till barnsängshustrun
vofflor, sötsoppa och annat från slägtingar,
vänner och grannar, och hon skall smaka på allt,
som kommer, antingen hon kan tåla det eller
ej. Det är ej så underligt, att läkare oeh
barnmorskor, ehuru oftast fruktlöst, ifra mot
detta bruk, då hustrun det ena ögonblicket
kan få ålsoppa med ett tumstjoekt lager fett
ofvanpå oeh i nästa ögonblick sötsoppa med
sirap i, och då de insända bamsängsskålarne
hos bönder kunna uppgå till öfver femtio».
De besökande voro så godt som uteslutande
qvinnor; männen tåldes ej vid ett dylikt
tillfälle, och till och med fadern var öfverflödig.
Han nytjades emellertid till att gå ärenden
åt damerna.
Hvarje man, som vågade sig in i rummet.
— så var seden både i Skandinavien och
Tyskland — måste lemna hatten i sticket
och fick den igen endast mot kontant
vedergällning. Hatten var frihetens symbol,
her-skaretecknet. Men här var mannen ej herre.
Då natten kom, måste så många som
möjligt af de hjelpande qvinnorna stanna qvar
i rummet - för att försvara moder och barn
mot mörkrets makter.
Rummet måste vara upplyst, eld brinna i
spiseln dag och natt, så länge det var ett
hedniskt barn i huset.
Det var många förhållningsregler att
iakttaga. Man fick till exempel ej sätta en
handqvarn eller ett spinnrockshjul i rörelse
under dessa dagar, liksom ej heller i julhelgen,
och detta af en och samma orsak, ty mellan
jul och nyår, Kristi födelse och omskärelse,
var vår herre sjelf hedning.
Om barnet var adligt, funnos många
försigtighetsmått att iakttaga. Det kraftigaste
läkemedlet var att låta det »födas på nytt»
genom att naket draga det igenom en
prest-krage, genom gärdet vid en korsväg etc.,
medan man bad Fader vår.
Hjelpte inte det, så ansågs den lille vara
en bortbyting. Det behöfdes endast, att de
vakande qvinnorna föllo i sömn för ett
ögonblick, och till och med om de vakade,
kunde trollet smyga sig in, krypa fram i en
slagskugga, skjuta undan psalmboken och
byta bort barnet.
Hade man orsak tro att detta händt, så
gälde det att få trollbarnet hemsändt och
utbytt mot det rätta barnet. Först måste man
likväl ha klart för sig, att det verkligen var
en bortbyting. En sådan kändes igen på sitt
stora hufvud ocb sin orimliga matlust. Men
som äfven menniskobarn kunde ha dessa
egenskaper, måste man pröfva den lilla. Ett
godt sätt var att på påskdagens morgon hålla
barnet naket emot solen. Var det en
trollbyting, så remnade det då i bitar. Ett
lindrigare medel var att locka det att tala och
röja sin ålder, — ty bortbytingen var ju en
gammal menniska oeh det var endast af
elakhet, som han i åratal kunde låtsa sig
hvarken tala eller förstå, endast äta.
Fick man visshet om, att barnet var en
bortbyting, så gälde det att misshandla det
så ; grundligt, att dess rätta föräldrar bragtes
till medlidande och förmåddes att afhemta
det. Man slog det lilla vidundret, spottade
på det, lät det svälta, låtsade vilja bränna
det i den heta ugnen o. s. v. Ibland
tröttnade ungen på en dylik behandling, rullade
ihop sig till en boll och trillade bort öfver
berg och backar. Eller också visade sig helt
plötsligt en gammal gubbe eller gumma, tog
bortbytingen oeh lade fram det rätta barnet.
Många dylika historier berättas från olika
länder.
Fick man ej igen det rätta barnet något
så när snart efter dess bortröfvande, så
ansågs det’ förloradt. Många historier berätta,
om huru trollungen, som i långa tider plågat
sin omgifning, helt plötsligt försvann utan
att det rätta barnet återkom.
Trollen ansågs vara goda mot de barn, de
tagit, och tacksamma, när deras egna
behandlades väl. »Här har du ditt barn igen; jag
har varit mera god mot det än du mot mitt»,
sade de ofta, då de på grund af misshandel
återtogo sina barn.
Öfver de barns öde, som bortröfvats och
ej återkommit, hvilade en hemlighetsfull slöja.
Man visste om dem endast, att de uppföddes
under jorden oeh som vuxna gifte sig in i
trollens slägt. Deras afkomma utgjorde en
olycklig slägt, de tillhörde mörkrets rike och
voro evigt fördömda. Dunkla minnen från
deras första barndom förföljde dem och väckte
längtan efter något obestämdt bättre än deras
eget öde..
Dylik öfvertro var förr så utbredd, att
föräldrarne ej kunde vara lugna, förr än deras
barn blifvit döpta. I dopet ansågos de små
få en ny natur. Det är ett betecknande
uttryck, då man i Skåne ännu i vårt århundrade
kallade det att döpa ett barn: »att härda
det».
Ur småskolelärarinnans lif.
Jjfigom jag nu en längre tid haft min
bo-f^D stad i närheten af en småskola i en
småstad, har jag dagligen det nöjet att se,
huru de små 6—7-åringarne komma tultande
till skolan; med taflan hängande på
bröstet i en segelgarnståt kring halsen se de
helt glada oeh förnöjda ut. Jag har alltid
tyckt om barn och har ej nekat mig det nöjet
att ofta besöka denna skola och göra mig
underrättad om åtskilligt derinom.
Det första, som möter ögat i tamburen,
är den lilla »vakten», som går och hänger
upp de mössor, som händelsevis fallit ned,
och som ser till att allt är snyggt och
ordentligt vid ställningen för dricksvattnet. Derpå
kommer man in i skolsalen. Barnen se litet
förvånade ut, ty fruntimmersbesök äro der så
sällsynta; men så småningom ha vi lärt känna
hvar andra, och dessa skolbesök hafva varit
ganska helsosamma för den ogifta gamla
damen, som icke kunnat göra sig en
föreställning om, hvad arbete de lärarinnor hafva,
som skola undervisa en sådan massa barn
af båda könen vid detta ålders- och
kunskapsstadium. Med hvilken mildhet, med
hvilket tålamod bibringa de dem ej de allra
första begreppen! Att få dessa 40—50 par
små otympliga händer att hålla griffeln rätt;
att få deras unga innehafvare att sitta stilla,
att gå ordentligt, att begagna näsduken i
råttan tid m. m. — hvar sak för sig är ett
helt, stort och mödosamt stycke arbete!
Helt annorlunda ter det sig i våra s. k.
bättre skolor, der de små vid en bildad
faders eller moders ledning tagit åtminstone de
första stegen på vetandets väg.
Jag frågade en gång den äldsta
lärarinnan, om hon ej blefve trött och utledsen vid
sitt kall. »Åhjo», svarade hon, »trött blir
jag nog mången gång, men utledsen —
aldrig. Jag älskar mina små och vill ej byta
lott med någon».
95
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
