Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. Fredagen den 5 april 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dun utkommer I hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kottar för ett I Pl I I M Tidningen nnehåller nästan uteslutande originalbidrag. — Uppgif à
qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. — I U U IN närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, så er-
mera blifva till åtlöje! Dylikt anse
medlemmarne inom »La société» allt för lumpet.
Icke så, som om det blott vore virtuoser,
hvilka der låta höra sig — många små enkla
bitar ha ljudit der; men alla dessa små bitar
ha utförts väl. både med smak och känsla.
Öfverdrifvet beröm skördar ingen, om än
talangen är rätt stor. — »Tack, min lilla flicka,
det var ju rätt bra» — så löd allt det
beröm en 20-årig dam fick härförleden, då hon
hade utfört första satsen i Beethovens Sonate
Pathétique — särdeles väl till och med.
Men hon rodnade af glädje, ty hon visste
hvad ett dylikt ord gälde inom »La société».
Som förut sagts, eger ungdom af båda
könen tillträde, till och med äldre ungherrar;
dessa komma dock alltid att räknas till
ungdomen, såsom ej varande aktiva medlemmar;
de komma för den skull ej heller i åtanke
vid något val. Sanningen att säga
freqven-teras »La société» minst utaf dem, ty dels är
»tobaksrökning förbjuden», »hundar få ej
medtagas», lika litet kortleken. Mången
tycker, att de stackars gubbarne gerna kunde få
åtminstone en oskyldig »priffe» med ett
tiondedels öres point och dertill få sin lilla
tu-ting — kanske går det i en framtid, men
ännu är allt detta förbjuden frukt.
Lika litet som fruarna med sin virkning
fått sticka näsan inom herrarnes klubbar,
likaså obevekliga äro nu medlemmarne af
»La société»; ty denna är egentligen fruarnas
lilla klubb eller, ännu bättre,
familjesammankomst, fast än dessa i sina alltid medlidsamma
hjertan tyckt synd vara att totalt utestänga
de stackars gubbarne, helst då ju medgifvas
måste, att äfven de höra till familjen.
Inom »La société» förekommer ibland så
kallad prickning eller uteslutning. Har någon
af medlemmarne i ord eller handling gjort
något, som strider emot föreningens ofvan
nämda, tysta principer, inträffar det, att på
hennes nästa mottagningsdag nästan inga
infinna sig, åtminstone bland de aktiva
medlemmarne; och då hon sjelf härnäst uppträder
i »La société», är der knapt någon, som ser
henne. Detta regleras dock väsentligt af
den felandes egen ånger och förbättring. Ett
erkändt och rättadt fel förlätes — motsatsen
icke.
Så äfven vis-à-vis ungherrarne. »En», som
det heter, »uppenbart obotfärdig» får icke en
gång tillträde, »till dess han sig omvänder
och bättrar». Ja, än mer — detta gäller ej
endast inom »La société»; han är, som man
säger, öfverallt »omöjlig». Ty hvaije medlem
i »La société» genomför på hvarje håll i
lifvet sina grundsatser praktiskt. De göra
uteslutningar ur sitt umgänge på ett fint, dock
fullt tydligt sätt. De unga damerna vägra
på baler att dansa med de herrar, hvars
lefnad är, minst sagdt — litet egendomlig. Det
märkvärdiga är dock, att proselyter göras i
mängd just bland dessa herrar; en efter
annan snärjes i kärlekens garn, och för att »få»
sin tillbedda måste gunstig herrn först göra
sig henne värdig. Det är riktigt
uppmuntrande att se, hur qvickt t. ex. en examen
kan tagas, och hur för öfrigt ett svirande lif
i hast kan stadga sig.
Ty, I förstån väl, att det icke allenast är
inom »La société», medlemmarne träffas, utan
hvarje hem emottager små besök när som helst,
blott att de besökande behandlas och
trakteras alldeles som husets egna medlemmar och
att ingen affär alls göres af dem.
De unga flickorna fullgöra sina pligter i
hemmet, alldeles som vanligt, maten förändras
ej det minsta; men ungherrarne måste tycka
om detta och känna sig precis som »barn i
huset», hvilket de också snart bli. Ty om ett
litet tycke från balsalongen en och annan gång
är svårt nog att öfvervinna, blir det dock rent
af en böjelse »för hela lifvet», när den unge
träffade får se flickan i fråga stöka om i hemmet,
biträda modern, hjelpa småsyskonen . . . Och
har blott en enda man ur en s. k. glad krets
blifvit insnärjd i kärlekens och »La sociétés»
garn, lockas de andra så småningom efter.
»La société» har sin kassa, en för nytta
och en för nöje. Denna kassas tillkomst är
märkvärdig, ty som nämts, tages
hvarken inskrifnings- eller årsafgift, och det
räknas ej för heder att bli bötfäld, helst som
förlusten af »medborgerligt förtroende» inom
»La société» blir följden efter vissa,
upprepade gånger. Detta straff består deruti,
att den ådömde ej på viss tid får emottaga
»La société» hos sig och ej heller kommer i
åtanke vid något val. Denna paragraf
tillkom efter alla de öfriga, emedan en del af
medlemmarne omöjligt kunde förmås att följa
reglerna angående mat och klädedrägt. De
ville gerna betala böterna blott för att få
utmärka sig — men detta lyckades icke.
Hvar annan månad väljes en — icke
komme utan — femme d’affaire, som dels har
kassan om hand, dels sörjer för en del andra
åligganden.
Se här, hur kassan bildas! Femme d^affaire
har att vid hvarje samqväm medföra tvänne
sparbössor, som placeras på obemärkt ställe,
och då lägger hvem, som vill, sin tribut i de
samma — antingen i den för nöje eller den
för nytta. Ingen ser, hvem som lägger eller
hur myclcet, hvadan ingen tvingas af falsk
stolthet att gifva, då han ej eger råd. »La
société» räknar rik som mindre rik, hög som
mindre hög bland sina medlemmar.
Nyckeln till dessa sparbössor deponeras
hos utom föreningen stående person, som efter
viss tids förlopp har att vid pågående
samqväm inlemna densamma, hvarefter kassan
upptages, räknas och summorna insättas på
sina särskilda sparbansböcker. Utaf »kassan
till nytta« lemnas bidrag till sjukvård åt
medlemmar, som äro i mindre goda
omständigheter, till och med åt icke aktiva, så att
de få läkare och medikamenter fritt.
»Kassan till nöje» användes stundom till
skogs- eller slädpartier, men »La société»
brukar dock deraf merendels bereda ett annat,
icke mindre »nöje».
Kassörskor, butiksflickor, sömmerskor,
lärarinnor m. fl. behöfvande unga qvinnor sättas
nämligen i tillfälle till en månads vistelse
vid en bad- eller brunnsort eller ock i någon
annan liten vrå af skärgården för att hemta
en smula förråd af helsa och frisk luft till
långa och tunga arbetsdagar. Att många
penningar på detta sätt betalats ut är ett faktum,
men hur de kommit in — det är och
förblir för de flesta en gåtfull hemlighet.
Ingen vet, hvem som i kassan lagt alla
de många verkligen hjerterörande små 1-
2-oeh 5-öringarne, hvars alla samlade »bäckar
små» sammanförda bilda en rätt »stor å».
Och icke heller blir någon klok på, hvem
som stoppat aed de der tunna pappersbitarne,
på hvilka ordet tio esomoftast står prentadt,
och hvilka så tyst och stilla utan skrytsamt
skrammel glida ned i den lilla sparbössan.
Kanske småttingarne sparat in sin
karamellslant och bedt mamma lägga den ned —
helt tyst och obemärkt; ty äfven barnen lära
sig att gifva på detta sätt. Kanske den an-
språkslösa frun lemnat till baka teaterbiljetten,
som hon fått af en god vän, för att offra
dess värde till några stackars behöfvandes
»nöje eller nytta»!
Och den verkligt rika — hvem vet —
kanske hon velat smaka gifvandets största
fröjd genom att försaka den nya klädningen
och hatten. De gamla kunna gå med än en
tid, de påminna henne i glädje om, hur snabbt
och behändigt hon smusslade ned — ja, icke
vet jag, hur mycket det var — må hända nog
att dermed återköpa mod och lefnadslust åt
en af öfveransträngdt arbete dignande
med-menniska, helsans rosor på bleka kinder!
Och mången, mången »enkans skärf» har här
legat sida vid sida, med hvad de rika till
öfverlopps haft, för att till sist med sin
magiska kraft frambringa välsignelse och lycka.
»La société» har i det tysta på skilda
områden redan gjort så oändligt mycket godt,
att det blifvit ett talesätt, då en modedocka
blir en god husmor, eller då en ung man
upphör att »lefva lifvet», som det ju kallas
på deras eget språk — att det då heter:
»hon eller han måtte hafva gått in i »La
société»!
Någon större reklam vet jag verkligen ej
kan upptänkas för att åt nämda institution
värfva anhängare, • och är det att hoppas, att
»La société» allt mera skall grena ut sig och
slutligen genomsyra hela vårt sällskapslif,
som det är dess mening att helt och hållet
reformera!
Men oaktadt allt det goda, som jag här
berättat om »La société», har dock denna
skapelse ett stort fel, det: att endast vara en
vacker saga.
Ty helt visst han I redan för länge sedan
förstått, att hela »La société», med stadgar,
grundsatser och allt, blottar »instiftad» af eder
ödmjuka tjenarinna, hvilken dock intet högre
önskar än att en gång få skåda den dag, då
det i hvarje afseende lysande sällskapet håller
sitt intåg i svenska hem och svenskt
umgän-geslif.
Hemmet eller skolan?
|j % n:r 5 af Idun förekommer under ofvanstående
rubrik en liten uppsats, mot hvilken jag genast
skulle velat göra åtskilliga inkast. Jag har
emellertid dröjt dermed tills nu, i förhoppning att en
mera van penna än min skulle åtaga sig att göra
anmärkningar mot en del af åsigterna i ofvan
berörda uppsats.
Corinne, så kallar sig dess författarinna, anser för
det första, att blott mycket ostyriga eller sjukliga
barn böra åtnjuta undervisning i hemmet, men att
för friska, lifliga och andligt utvecklade barn är
skolan obetingadt att föredraga.
Detta påstående är ett stort misstag, ty ju mera
andligt utveckladt ett barn är, dess starkare är dess
individualitet; och det egendomliga, det ursprungliga
hos menniskan är just det, som gör henne mest
tilldragande. Man förutsätter naturligtvis dervid, att
detta egendomliga hos menniskan är godt och sundt,
hvilket man kan taga för afgjordt att det är hos
ett friskt och begåfvadt barn. Men nu är
förhållandet det, att just denna individualitet försvinner
genom den dagliga jemnslipningen i skolan, der det
rikt utrustade barnet åtnjuter samma chablonmessiga
uppfostran som alla de öfriga, hvarigenom månget
frö till en högre och kraftigare utveckling
förqväf-ves.
Ej, att jag härmed vill säga, att icke skolan är en
välsignelserik inrättning för tusentals föräldrar, som
hvarken ega medel eller tillfälle att förskaffa sina
barn undervisning i hemmet; men för dem, som
kunna åstadkomma en dylik hemundervisning, är
detta det för barnets utveckling det fördelaktigaste ;
man må blott ej glömma, att hemundervisningen
måste meddelas af dertill fullt kompetenta personer.
110
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
