Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. Fredagen den 19 april 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Manusxript, som ej antages till Införande, återsändes, sävldaporto bl- i r^ i i kl Annonser mottagas endast mot kontant liqvid I förskott af 26 öre pr
4-fogas. Inga ofrankerade försändelser lösas. I L-) LJ * * spalt, petitrad (= 10 stafvelser). Ingen annons införes under I krona.
sig, verkade på barnasinnet med fängslande
magt.
Snart nog kunde hon knappast en minut
vara från Ruths sida. Hon var nöjd, om
hon blott i timtal fick stå vid hennes knän
och hålla hennes smala, hvita hand mellan
sina bruna, knubbiga små näfvar. Hon plågade
henne ej med frågor eller barnslig nyfikenhet,
då hon såg, att detta tröttade Ruth; i tystnad
stod hon der och blickade oafvändt med
klara, bruna barnaögon upp i Ruths ansigte,
som denna, sänkt i tankar, höll vändt ut åt
sjön . . .
Ruth hade redan tillbringat en vecka hos
Klara, och ännu var ej ett ord från
någondera sidan sagdt om annat, än hvad som
rörde angelägenheterna för dagen. En
morgon kom hon emellertid ned från sitt rum
tidigare än vanligt. Klara, som mötte henne
på den lilla blomsterterrassen nedanom
verandan, frapperades genast af hennes oroliga
och upprörda utseende. De sista dagarnas
hvila hade medfört en ganska väsendtlig
förändring i hennes ansigte, som börjat återfå
en svag skiftning af tidigare dagars
ungdomliga rodnad. Nu hade de mörka ringarne
trädt fram på nytt under ögonfransarnes
skugga som efter en genomvakad natt.
Emellertid låtsade hon om intet, oeh de
följdes åt in till frukosten. Det var den
första dagen på länge, som icke vädret varit
strålande klart; vinden hade slagit om, och
en kylig nordost dref tunga regnmoln från
hafs, hvilka då oeh då urladdade sig i en
kort, strid skur. De hade heller ej efter
vanan kunnat duka på verandan, utan höllo
till i salen innanför.
Ruth blef allt mer nervös och förströdd.
Hon gjorde synbarligen våld på sig sjelf för
att intet låta märka, men lyckades ej. Vivan
satt trumpen vid fönstret och stirrade ut
öfver den hvitfradgande fjärden, öfver hvilken
molnens tunga -skuggor gledo som misslynta
miner öfver ett vackert ansigte. Ruth hade
för första gången skjutit henne ifrån sig, då
hon som vanligt kom till hennes knän och
fattade hennes hand.
Plötsligt bröt Ruth tystnaden.
»Klara, vill du infria ditt löfte i dag?»
frågade hon oeh såg allvarligt in i den
andras ansigte.
»Hvilket löfte?» spratt Klara förvirrad upp.
Detta kom så oväntadt.
»Du lofvade att följa mig första gången
jag skulle söka upp pappa Rebolledo. Gör
det i dag, jag ber dig så innerligt.»
»Men hvarför just i dag,» invänder Klara
och kastar en misslynt blick ut genom
glasdörrarne, mot hvilka just regnet smattrade
som bäst. »En dag mer eller mindre gör väl
ingen ting, och i dag är ju vädret allt annat
än lockande.»
»Ack, gör mig till viljes», upprepar Ruth,
med så ängsligt ifrig bön i tonen, att Klara
förskräekes. »Jag måste i hvarje fall in
just i dag, och jag vill så ogerna fara
ensam. Jag vet att det är dumt, barnsligt,
hvad du vill kalla det — men jag känner
som en ropande röst inom mig, en aning att
den gamle behöfver mig just nu. Jag såg
honom i drömmen i natt, o, så tydligt. Hvad
han var förfallen, darrande och grå, stackars
gamle pappa Rebolledo! Och han vinkade
åt mig, vinkade flere gånger. . . Det måtte
väl aldrig ha händt honom något ondt. Jag
är förbittrad på mig sjelf, att jag i min
egoism kunnat dröja så länge.»
Efter denna långa replik, som Ruth förde
fram med hastig, flämtande röst, reste hon
sig med ens upp från sin plats, som om hon
genast ville gifva sig i väg. Klara insåg,
att det var fåfängt söka hindra henne, och
med ett resigneradt »vi få naturligtvis ändå
vänta på 1 O-båten» gaf hon efter.
Ruth hade ingen ro, förr än de kommo i
väg. Långt i förväg stod hon på bryggan,
spejande genom det gråa regnet efter
»Victorias» hvita stäf. Och sedan, oupphörligen
under den korta resan, hvilken de företogo,
instufvade för vädret i den trånga
damsalongen, spratt hon upp ur sin tankfullhet med
ett oroligt: »det måtte väl aldrig ha händt
honom något, händt honom något ondt!»
Då de voro framme och stodo bland
skarorna, som trängdes på kajen, frågade Klara:
»Men vet du nu egentligen, hvart vi skola
vända oss för att finna honom ? Jag tror
knappast han bor qvar der uppe vid
Hornskroken.»
»Visst bor han väl qvar,» svarade Ruth,
nästan förskräckt. »Vi bege oss i alla fall
först dit upp.»
»Jag tycker mig minnas, att Fritz sade
en gång, att han sålt gården åt staden.
Kanske jag har orätt. Det är väl, som sagdt,
ändå bäst att börja sina efterforskningar
derifrån.»
De ropade an en droska och gåfvo kusken
nödiga ordres. Strax de kommo fram och
Ruth i nervös brådska fick ned det
regndry-pande fönstret, fingo de klart för sig, att
Klara haft rätt. »Han fins ej här,» sade
Ruth med gråten i halsen. Fönsterluckorna
och dörren till den för detta lilla
diversehandeln voro igenspikade som på en
öfvergifven barrack.
»Kära Ruth.» tröstade Klara, »hvarför
genast ge upp modet. Vi höra oss väl för hos
grannarne.»
I huset tvärs öfver gatan mötte dem idel
nya ansigten. »Icke en enda gammal
bekant,» sade Ruth missmodigt, »det är det
gamla och dock alldeles nytt.» En skara
smutsiga ungar skockade sig i näsvis
nyfikenhet i portgången och kring vagnen. Ett
besök af välklädda damer var här tydligen
något alldeles nytt.
Efter åtskilligt frågande fingo de veta, att
den gamle aktören redan för tre år sedan
lemnat gården, som sedan dess stått obebodd
och utan huld. Den skulle visst snart rifvas
för gatans reglering. Skonåtlerskan, som varit
gammal granne, kände nog till hans adress,
men äfven hon hade flyttat och bodde nu
än längre ut åt Liljeholmssidan.
Det var blott ett att göra, och de satte
sig upp på nytt. Efter åtskilligt letande
fingo de reda på den de sökte i ett skumt
kryp-in, der qvinnan och hennes fästekarl, en
skräddare, trängdes om dagern för sitt arbete
vid det smutsiga fönstret oeh en ilsken träta
med skrik och stim mellan tre trasiga små
barn i kakelugnshörnet förstummades vid det
oväntade besöket.
När de framfört sitt ärende, fick
skonåtlerskan genast sin svada i gång. Hon var
tydligen trakterad af att få språka om gamla
dagar.
»Pappa Rebolledo, ja, herre Gud, hvem
frågade efter honom nu för tiden? Det var
då länge sedan hon hört det namnet. Nog
för hon visste, hvar han fanns, alltid; men
sedan fosterdottern hans rymde ifrån honom
och gifte sig med en rik och förnäm herre
för många herrans år sedan, var det knapt
en lefvande själ, som brydde sig om honom.
Nå, sitt nödiga underhåll fick han nog än,
förstås; det kom visst genom pastorn i
församlingen, alltid precis på dagen i qvartalet.
Men han hade inte mycket glädje af det nu
mer, kunde man väl förstå, sen han knappt
orkade öppna munnen för det kära bränvinet.»
Klara, som såg, hur våldsamt Ruth
upprördes af qvinnans sladder, försökte afbryta
henne, men Ruth fattade afvärjande om
hennes hand.
»Nej, nej, och hur är det vidare — hvar
bor han —» (Forts.)
Från Iduns läsekrets.
»La Société.»
Det kan ju tyckas minst sagdt formatet att
uppträda med kritik öfver en af »Idun» prisbelönt
afhandling. Men allt sedan jag läste Ebba
Larssons uppsats »La Société» i N:o 14 af »Idun», bar
jag känt ett oemotståndligt begär att skriftligen gifva
luft åt de blandade känslor, som nämda uppsats
framkallat. Att författarinnan icke är ensam om den
åsigten, att vårt sällskapslif behöfver reformeras, är
en borgen för att denna åsigt är alldeles rigtig:
tusenden instämma med henne deri. Och att hon
sjelf alldeles förälskat sig i sin »vackra saga»,
framgår tydligt af slutorden; men låtom oss se, om den
icke har flere fel, än det att ej finnas till i
verkligheten.
Idén att några med slägt- och vänskapsband
förbundna familjer skulle genom ett regelbundet och
enkelt umgänge töka vederqvickelse oeh trefnad är
särdeles god och ofta med mer och mindre framgång
realiserad; men jag undrar, om det icke skulle vara
bra svårt att bibehålla de båda första vilkoren,
regelbundenhet och enkelhet, samt ernå det åsyftade
resultatet, om kretsen vidgades i det oändliga?
Vidare förefaller det, som om de »äkta männen»
skulle uteslutas ur »La Société», ty det säges
uttryckligen på ett ställe, att »La Société» är fruarnas
klubb, och att dessa äro lika obevekliga som herrarne,
hvilka <j tillåta fruarna att med sin virkning sticka
näsan i deras klubb. Men å andra sidan talas om,
att såväl yngre som äldre ungkarlar emottagas. Detta
är väl hvarken rättvist eller välbetänkt af ett
sällskap, som gjort till en af sina uppgifter att
motarbeta utelif. Eller är det egentligen de blifvande äkta
männen, som i tid skola reformeras och räddas, och
lemnar man de »utestängda» äkta männen åt deras
öde? — I så fall får »La Société» mycken likhet
med en råttfälla, som mammorna inrättat för att fint
och behändigt fanga män åt sina döttrar. Att
enkelhet i mat och dryck samt. öfriga anordningar icke
hämma utan snarare befordra sällskapsglädjen, om
den är af rätta slaget, är en bepröfvad sanning. Men
visst skulle åtskilliga herrar hafva litet svårt att
underkasta sig den drakoniska lagen att ej fa mer
än ett glas öl; en sup kan ju vara rimligt och
behöfver t. o. m. alls icke förekomma, med ölet är det
en annan sak, det drickes ju för törstens stillande,
och det vore väl föga gästvänligt att söka reglera
sina gästers törst. Författarinnan har också glömt
att gifva en anvisning, huru utminuteringen af och
kontrollen öfver besagda ölranson skulle lämpligast
försiggå. Skulle måhända någon ung Hebe vid ett
särskildt bord sköta ölserveringen, och herrarne i kö
vandra fram för att i tur och ordning af hennes
hand mottaga sitt bestämda glas öl? Eller skulle
glasen stå fylda på förhand, till lika antal med de
fullvuxna, manliga gästerna? — Tänk om någon skalk
i en hast skulle tömma tvänne glas! Då kunde den,
som till slut blef utan, med skäl utiopa: »En af
herrarne har tagit sig ett glas för mycket!» —
Något underligt förefaller det, att förf. tyckes
föreställa sig, att tobaksrökning idkas och hundar
medtagas i sällskap; det är väl endast, då herrarne draga
sig tillbaka till »herrns rum», som cigarren eller
pipan tändes, och hundar lysa i regeln genom sin
frånvaro, om ej möjligen värdfolket sjelfva hafva en eller
två fyrben ta favoriter, som få stanna inne. —
Så komma vi till sysselsättningarna under
samqvämet. Fruarna sitta med sina arbeten och tala
om hushållet; ungdomen dansar och leker »packa
kappsäcken», »huru Amor kommer» m. m., hvarunder
de unga flickorna sysselsätta sig med ungherrarne,
såsom Eva såg på Adam, oskuldsfullt, fritt och öppet (!).
Det tyckes som om förf. tänkte sig idealmenniskor
för bildande af »La Société», åtminstone hvad
ungdomen angår, fruarna deremot förefalla skäligen
tarf-liga, då de ej skulle hafva annat än hushållsrön att
meddela hvarandra. Att ungdomen i våra dagar i
132
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
