Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 20. Fredagen den 17 maj 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dun utkommer! hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kottar fBr ett I P» II M Tidningen innehåller nästan uteslutande orlginalbldrag. — Uppgif å
;______qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. — I U U IN närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, sa er-
rinnor; visst är, att det förtjenar nämnas med
stolthet af svenska systrar.
Fröken Hedenström blef i späd ålder både
fader- och moderlös. Hon upptogs då af en
slägtinge, som var bataljonsläkare, och i hvars
hus hon erhöll en vårdad uppfostran, hvartill
enligt den riktiga uppfattning, som rådde i
detta hem, äfven hörde, att flickan gjordes
förtrogen med skötandet af alla slags
hushållsgöromål. Sålunda bereddes hon från
början på bästa sätt för den kallelse hon
skulle få.
Men icke blott hennes yttre uppfostran gick
i de rätta spåren; äfven hennes inre lif
påverkades kraftigt, till dess äfven det fördes
in på rätt stråt.
Sedan Agnes Hedenström vuxit upp, kände
hon sig varmt kallad att deltaga i
missionsarbetet antingen på det indiska eller på det
kinesiska missionsfältet och reste derför år
1S75 till London. I Englands hufvudstad
hade hon att genomgå svåra pröfningar, till
dess hon, just när allt ändtligen tycktes vara
i ordning för afresan till Indien, af läkaren
förklarades angripen af lungsot och oförmögen
att uthärda ett tropiskt klimat.
Hennes kappsäckar voro redan packade,
då detta utslag förändrade allt. Hon måste
stanna i London, enligt läkarens åsigt för att
inom kort tid dö, men efter ett högre rådslut
för att ännu i många år lefva och just i
London utföra det missionsarbete, hon ämnat
söka i en fjerran verldsdel.
Kort derefter vid ett besök i Plymouth
fick hon för första gången höra talas om
»The Strangers’ Rest» och den verksamhet
bland sjömän, hvilken derstädes helt nyss
hade begynt.
Återkommen till London, beslöt hon
uppsöka nämda plats. På ett underligt och mindre
behagligt sätt kom hon fram dit. Hon
frågade någon af qvinnorna på gatan efter
stället, och snart hade nämda qvinna jemte flere
andra gripit fröken Hedenströms hårflätor samt
körde och skuffade henne framfor sig, utan
att hon visste hvarthän. Hon kom dock på
detta sätt fram till sitt mål oeh fick genast
i uppdrag att samtala med några
skandinaviska sjömän, som voro församlade i ett
särskildt rum.
Första försöket lyckades icke så bra, och
på återvägen såg fröken H. med förskräckelse,
i hvilken usel stadsdel The Strangers’ Rest
var beläget. Hon tänkte då, att hon icke
mer skulle våga sig dit.
Men sedan på natten kunde hon ej lätt
somna. Hon började undra, om det ej ändå
vore hennes lifs uppgift att verka just vid
The Strangers’ Rest. Och hon lofvade sig
sjelf att nästa afton åter gå dit. Sedan den
dagen har fröken Hedenström i tio års tid
nästan hvarje vecka, ja, nästan hvarje afton
verkat på denna plats. Stor välsignelse har
gifvits åt hennes arbete, och rummet för de
skandinaviska sjömännen har måst utvidgas,
så att sittplatser nu finnas der för omkring
200 sjömän.
Men det befans inom kort nödigt att äfven
inrätta ett hem for sjömännen, ty eljes blef
den goda säd, som vid The Strangers’ Rest
såddes i deras hjertan, alltför ofta förqväfd
under deras vistelse på de usla herbergena.
Den goda saken lät fröken H. finna
vänner, som kunde och ville bistå henne, och
hemmet kom ett par år efter begynnelsen af
hennes verksamhet vid The Strangers’ Rest
till stånd i en hyrd lokal samt fick, som
ofvan omnämts, förledne år sitt eget hus.
Beundransvärd är den makt, som fröken
H. utöfvar öfver sjömännen. Många äro de
förlorade söner, hvilka genom henne hafva
blifvit återförda från förderfvet, oeh stora äro
de besparingar af de sjöfarandes mödosamt
förvärfvade inkomster, som genom hennes
verksamhet göras för hvart år samt komma dels
sjömännen sjelfve dels deras hemmavarande
familjer till godo i stället för att hamna på
dåliga nästen eller i ficktj ufvars händer.
Agnes Hedenström bär nu ej längre det
flicknamn, under hvilket hon gjort sig så känd.
I början af detta år ingick hon nämligen
äktenskap med ingeniör A. Welin, hvilken sedan
många år bistått henne vid hemmets skötsel.
Då Idun i dag framlagt Agnes
Hedenströms bild för sina läsarinnor, är hon viss
att dermed ha gjort många en glädje. Må
alla hennes systrar i det gamla fosterlandet
med sina varma hjertans intresse deltaga med
denna qvinna i hennes verk, och må hvar
och en, som dertill är i stånd, äfven i
gerning bistå henne på det sätt hon kan!
Just denna samma bilden...
(Efter Alfred, Mdssna-)
fid dina fötter leka
två barn med ögon blå,
och qvällens strålar glorian
omkring din panna slå ...
Just denna samma bilden
såg Rafael fordomtid,
der felas ju blott, att palmén
stod susande hög invid.
Jag sjelf är såsom herden,
som, lutad mot sin staf,
betraktar den sköna taflan
och tjusas derutaf.
Annie Berg.
Svärmor.
Af Ave.
fär linnes ett förhållande, hvilket, i sig
sjelft fullständigt aktningsvärdt, blifvit
så neddraget inom de dåliga
qvickhe-ternas och det simpla skämtets område,
att finkänsliga qvinnor, tyckes det mig, måste
skygga till baka för den titel, som åtföljer
det samma.
Jag syftar här på benämningen svärmor
och allt det löje eller snarare grin, som är
häftadt vid detta slägtskapsförhållande, och
jag kan våga tala derom, emedan jag
lyckligtvis aldrig personligen haft något att
skaffa med det samma.
Men jag bar sett nog deraf på det
afstånd, sorn^ tillåter betraktaren att få en
någorlunda "klar och opartisk blick öfver
de handlande personerna.
Det är ett egendomligt sakförhållande
detta, att alla anekdoter och så kallade
qvickheter, som röra sig kring detta ämne,
blott tala om mannens svärmor, aldrig
om hustruns, så att man kunde vara frestad
antaga, att alla äkta män vore moderlösa
varelser, i fall man ej visste att mången
gift qvinna kunde ha lika grundade skäl
som mannen att klaga öfver sin »svärmor».
Orsaken till att det blott är hustruns mor,
som hånas och förlöjligas på detta sätt,
torde väl först och främst få sökas deri,
att allt detta osmakliga oeh mången gång
olycksbringande skämt utgår uteslutande från
männens krets; men det torde dessutom
hafva sin rot i det gamla stränga
lydnadsförhållande, hvari hustrun stod till sin make,
och som bjöd henne att till en viss grad
underordna sig hans närmaste slägtingar,
särdeles hans föräldrar. Men det får dock
ej förnekas, att hustruns mor i verkligheten
spelar en mera framstående roll i äkta
makars samlif, än mannes mor förmår.
Undantag dervidlag gifves naturligtvis, och
man skulle äfven kunna påvisa sådana
äktenskap, der svärfar spelat ormen i
paradiset, men då är det företrädesvis
mannens far, som är ofredsstiftaren.
En mycket verksam orsak till »svärmoi’s»
falska ställning till sin dotters make får
sökas deri, att så många mödrar, tvingade
af nöden eller jägtade af fördomar mot
alla ogifta qvinnor, hafva betraktat sina
unga döttrar som en marknadsvara, till
hvilken de sökt köpare, och det med en
ifver, både ömklig och löjlig för utomstående
att skåda, men ändå djupt sorglig att se
för dem, hvilka betänka äktenskapets vigt
såväl för individen som för det samhälle,
hvaraf hans hem utgör en beståndsdel.
Det är lätt begripligt, att då en mor blott
söker en man till att försörja sin dotter
eller för att skaffa henne en passande
samhällsställning, kan det ej bli fråga om större
sympati emellan »svärmor» och honom,
och den fingerade slägtskapen emellan dem
med ty åtföljande konventionella sken af
öm förtrolighet äro just ej egnade att
sammanknyta bandet emellan de två. Skulle
det dertill vara så olyckligt, att mannen sett
mera på yttre företräden hos den qvinna,
han valt, än på hennes inre varde, då måste
hans missnöje, när han nyktrar till från
sinlighetsruset, företrädesvis riktas mot den,
hvilken han måste betrakta som
an^tifta-rinnan af hans äktenskap. I sådana fall —
och de äro ty värr allt för många — blir
det svårt, om ej omöjligt, för hustruns mor
att vinna sin svärsons tillgifvenhet, äfven
om hans maka lyckas förvärfva sig en
plats i hans hjerta, och, sorgligt att säga,
händer det ej så sällan, att sådana mödrar,
som hållit jagt efter svärsöner, slutat sitt
lif, som om de vore barnlösa qvinnor,
emedan deras gifta döttrar antingen helt oeh
hållet ställt sig på sina mäns sida mot de
af dem afskydda svärmödrarna, eller ock,
i följd af sina olyckliga »förnuftsgiftermål»,
dragit sig bort från den mor, som drifvit
dem in i olyckan.
Någon gång, fast mera sällan, kan
visserligen mannens mor ha spelat rollen af
äktenskapsmäklerska, men då männen i
allmänhet anse att äfven ett mindre lyckligt
äktenskap är för en qvinna bättre än intet,
så har en hustrus svärmor under alla
förhållanden lättare att häfda sin ställning till
svärdottern än dennas mor sin värdighet
gent emot svärsonen.
Det kan också stundom ligga något
älskligt hjertevärmande blott i att se
förhållandet emellan en ung hustru och hennes makes
mor, ett förhållande som utgör ett af de
älskligaste dragen i qvinnans karaktär, och
man vore dervid manad att tro, det en
moders kärlek till sin son vore af ädlare
102
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
