Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 20. Fredagen den 17 maj 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ManusKripx, som ej antages till Införande, återsändes, såvtdaporto bi- i r-\ I I Kl Annonser mottagas endast mot kontant liqvid i förskott af 26 öre pr 4
fogas. Inga öfrankerade försändelser lösas. I LJ LJ I * spalt, petitrad (= 10 stafvelser). Ingen annons införes under I krona.
»Ja, snälla fröken, tyck inte illa vara, att
vi gjordt besvär att komma upp. Men––»
»Nej, på intet vis!» Signe reste sig upp
och gick. Men när hon åter kom ned i det
klara solskenet på gatan, var det som ett
mörker omkring henne. Hennes glada hopp
var förbi, alla de granna såpbubblorna brustna.
Och dörren ut till lifvet stängdes igen. Hon
satt åter bakom blindfönstret och längtade —
bara längtade . . . E—th.
Väljen sjelfva!
Under deri gångna delen af året har
Redaktionen lagt sig särskildt vinn om
Iduns porträttgalleri och, har ock från
många håll derför rönt uppmuntrande
erkännande. Vi önska gerna allt
framgent i våra spalter inrymma bilderna
af framstående eller bemärkta qvinnor.
Men då de regler, efter hvilka man
bör gå vid valet och bestämmandet af
lämpliga porträtt, helt och hållet kunna
vara, beroende af skiljaktig smak och
skilda tycken, vända vi oss i dag till
våra läsarinnor med uppmaningen:
viüjen sjelfva! En hvar af eder kan ju
möjligen hysa en önskan att se någon
eller några vissa qvinnor afbildade i »sin
egen tidning»; skrifven då ofördröjligen
till Redaktionen härom, och vi, skola,
på, samma gång vi bli tacksamma för
den ledning de ingångna förslagen ge
oss, äfven söka, så långt möjligt, gå
de skilda önskningarna till mötes.
Vi vänta alltså med det snaraste i,
denna sak kärkomna bref från våra
intresserade läsarinnor. Redaktionen.
Damer som turister.
S??K’uristväsendet har nu omkring en mansålder
C(sij) i våri land varit stadt i liflig utveckling,
och man ser för hvarje år allt större och
större skaror med ränseln på ryggen och stafven
eller paraplyen i hand sätta kursen uppåt den för
så många obekanta nordligare delen af vårt
fosterland eller ock kanske till fjälls öfver gränsen
till Norge. En icke ringa bråkdel tillhör det så
kallade »svagare» könet — vi våga i delta
sammanhang icke använda adjektivet »svagare», utan
att reservera oss genom ett förmildrande »så
kalladt» — och man saknar derför icke anledning
att tro, att de qvinliga turisterna haft godt tillfälle
att samla erfarenhet med hänseende till
behagligaste sättet alt företaga en fotresa. Efter att i
två somrar hafva tillbringat några veckor på en
turiststation, har nedskrifvaren af dessa rader
emellertid haft tillfälle att lägga märke till, att de
qvinliga turisterna med afseende på utrustning ännu
i blott ringa grad hafva vetat att draga nytta af
de förvärfvade erfarenheterna. Jag har derför
trott, att några råd och vinkar grundade på
personlig erfarenhet kunde vara välkomna för en och
annan och möjligen borttaga några af de
»oundgängliga» besvärligheterna och obehagligheterna
vid. en fottur.
Ömma mödrar och ängsliga tanter uppkasta ofta
den frågan: »är det försvarligt att sända damer
ensamma ut på fotvandring?» Härpå svarar jag:
»oförsvarligt är det icke; men hafva damerna
tillfälle till herrsällskap, måste detta betraktas såsom
en stor vinst.» En erfaren äldre turist — helst cn
en slägting — (man kommer på en fottur i
mångahanda situationer, ofta af en rätt delikat natur)
kan i väsentlig grad bidraga till att göra färden
angenäm. Men en oerfaren turistglop är sämre
än ingenting. Han uppträder allsom oftast i den
mindre lyckliga rolen af konfusionsråd och kan
bringa sina qvinliga följeslagare i de största
förlägenheter.
Jag uppställer följaktligen icke herrsällskap
såsom ett absolut vilkor, men i en punkt ger jag
icke med mig: en erfaren — helst litet äldre
turist — manlig eller qvinlig skall vara sällskapets
anförare. Att skicka i väg en hop unga
menniskor utan erfarenhet och utan urskiljning är att
sätta både lif och helsa på spel. Så högt jag än
ställer fotvandringar såsom styrkande och
utvecklande i många riktningar, så kan jag icke
underlåta att erkänna, att många af de
förkaslelsedo-mar, man fält öfver sådana turer, varit
berättigade. Jag har nemligen på mina egna färder sett
så mycket oförstånd, oförsigtighet och tanklöshet,
att jag till fullo kan förstå många föräldrars
absoluta veto i denna sak. Men gör fotvandringen
med omtanke och försigtighet — och föräldrarne
skola blifva de första att erkänna dess gagn.
Hur talrikt bör ett turistsällskap vara? Icke
färre äii 3, icke flere än 5 personer, helst 4- — 2
damer och 2 herrar eller 3 damer och 1 herre.
Större sällskap riskera att icke få plats i
turisthyttorna, söm icke äro beräknade för
gräshoppssvärmar.
Hvilken route bör man välja? Det lemnar jag
till den personliga smaken att afgöra. Blott en
inskränkning: ingen som medför större strapatser.
Låt — utan afundsjuka — herrarne behålla
berg-bestigningarnes triumfer. Detta sagdt i
allmänhet! — Men ingen regel utan undantag:
jätteqvin-nor med ett öfvermätt af kraft må gerna
konkurrera med sjelfve mr Siingsby. Men hvilken resplan
du än väljer, så studera den noga i förväg. Spar
ingen möda för att inhemta alla möjliga upplys
ningar angående afstånd, qvarter, vägvisare,
be-fordringsmedel o. s. v. Resehandböckerna gifva
all önsklig upplysning. Skrif så upp, hvad du
har att gå för hvar dag, och beräkna minst en
hvilodag i hvar vecka. Damer böra för en längre
fottur icke göra anspråk på i medeltal mer än 2
eller 2 mil pr dag. Är resplanen noggrant
utarbetad, så ändra den icke utan tvingande
anledning. Om ordspråket: »Slow to cboose, but
slo-wer lo change» alltid är väl vardt att hågkommas,
så har det icke sin minsta tillämpning vid en
fottur.
Nu öfvergå vi till utrustningen. Härvidlag
måste man alltid lägga märke till att renseln icke
får väga mer än 5 à 6 kilo. Man får sålunda icke
tillåta sig synnerligen många utstyrselartiklar, men
derför är det af desto större vigt att hvarje sak
är så utsökt som möjligt.
Det första och .vigtigaste är skodonen. Väljas
icke dessa med omsorg, kan hela resan förfelas;
ty att linka i väg med skoskaf och blåsor på tå
och häl, är i sanning intet nöje. Beställ derför
hos en skomakare ett par solida turistslöüar. Min
skomakare förklarade, att de helst borde göras på
följande sätt. Till framstycke väljes mjukt,
vattentätt skinn, helst rossläder och till bakstycke
något slags lättare och tunnare skinn, såsom kalf
eller get. Stöflarne fodras med stark kypert. På
bakstycket anbringas till en höjd af 1 eller 1 i
tum en yttre hälkappa af vattentätt skinn. Med
stöflar af detta slag har jag gått en hel dag i
vatten utan att blifva våt. Sulorna böra vara dubbla
och breda, klackarne låga och breda samt
försedda med stålpliggar. Ett par sådana stöflar,
starkt gjorda, äro tillräckliga, när de behandlas
med omsorg. De flesta turiststöflar och till följd
deraf de flesta turistben förstöras derigenom, att
stöflarne sättas våta till elden för att torka, utan
att i förväg insmörjas med fett. När de icke äro
tillräckligt smorda, blifva de så hårda och
obeqväma, att foten lider af att pressas ned i dem.
Spar derför icke på skosmörja, den är det bästa
preservativet mot skoskaf. Ju bättre skodonen
blifvit smorda, dess bättre hålles också fuktigheten
ute. Stöflarne måste vara att snöra, ty fötterna
svälla i allmänhet upp vid långa marscher, och
då kommer den lilla utvidgning, som snörningen
tillåter, väl till pass. Förutom stöflarne bör man
medföra ett par lätta skor af galoscheradt kläde,
lasting eller fint skinn. Dessa böra vara försedda
med sulor, för alt man i nödfall skall kunna gå
med dem på jemn landsväg, men böra på samma
gång vara så mjuka, att de kunna Ijenstgöra som
tofflor. Hvad strumpor angår, så bör man
medtaga två eller helst tre par tjocka ullstrumpor till
marscher och ett par tunna ull- eller
bomullsstrumpor att påtaga, då man på hviloplatserna
utbyter stöflarne mot skorna. En af de säkraste
utvägarne för att undgå skoskaf är att ofta —
gerna ett par gånger dagligen — tvätta fötterna
och ingnida dem grundligt, i synnerhet mellan
tårna, med cerat eller annat fett. Att tvätta
fötterna med bränvin är också förträffligt. Sä ofta
tillfälle gifves, bör man låta rengöra eller 1
nödfall sjelf tvätta sina strumpor. Om det är
möjligt, bör man påtaga rena strumpor hvar morgon.
Om man trots dessa försigtighetsmått är nog
olycklig att få blåsor på fötterna, drager man en stopp-
nål med en ullgarnstråd igenom dem. Vätskan i
blåsorna rinner då ut och tråden, som får sitta
qvar, håller det lilla hålet öppet. Operationen
medför icke den ringaste smärta. För att hastigt
framkalla ny hud insmörjer man det skadade
stället med glycerin-tannin.
Drägten bör göras af helylle, mörkt, starkt tyg,
och sä slät och enkel som möjligt. Plisséer och
liknande grannlåter samla blott dam och smuts.
Helskuren drägt är mycket opraktisk. Då man
blott har en enda omgång, är del vid
torkningsscener en stor fördel alt kunna behålla
öfverde-len på, som sällan blir våt, under det kjolen
upphänges till torkning. Af kjolar behöfver man icke
flere än de två man har på: en kulört underkjol
af flanell eller trikot och en mörk, slät kjol af
velour eller cheviot.
Af underkläder lägger man i renseln en eller
två omgångar, allt efter som vigten tillåter.
Till toilett- och sysaker gör man sig ett par
små vaxduksväskor, hvilka rymma mycket, men
taga ringa plats. Kragarne böra vara sådana, att
de erfordra liten eller ingen tvätt. Litet gammalt
linne får man icke glömma att medtaga till
förband vid olyckstillfällen. Medicinen (jod, nafta,
koleradroppar, terpentin oumbärliga) samt vinet
och bränvinet, 1 1 2 halfflaskor för person, allt
eftersom vigten tillåter, fördelas på de olika
rens-larne. Likaså provianten. Denna inskränkes till
det minsta möjliga, litet cakes, chokolad,
karameller samt J skålpund the af prima qvalité.
Denna dryck, som väl tillagad är så särdeles
upp-lifvande, när man är trött, bör en af
sällskapets damer sjelf bereda. Allmogen tillagar den
nemligen ofta på ett sätt, som gör den mindre
smaklig: de koka den i en jerngryta och krydda
den med kanel och kardemumma.
Af öfriga resetillbehör behöfs en väst eller kofta,
en regnkappa (slängfason) och en varm resschal.
Dessa saker insurras säkert i ett stycke segelduk
och anbringas ofvanpå renseln. Renseln måste
vara lätt och beqväm, vattentät samt sitta väl och
säkert. En reservrem bör medföras.
Innan jag nedlägger pennan, vill jag göra
qvinliga turister uppmärksamma på ett billigt och
lättvindigt sätt att föröka dagsresornas längd. Det
är genom det s. k. »köragå-systemet». Består
sällskapet af 4 personer, som önska att i stället
för 2 eller 3 mil dagligen tillryggalägga 3—4 mil.
kunna de på platser, der det finnes
skjutsanstalter, då och då lega ett åkdon. Två af sällskapet
marscherar 5 à J timme i förväg, de två öfriga,
som naturligtvis på åkdonet medföra hela
sällskapets bagage, hinna fatt dem ungefär på halfva
vägen. De åkande stiga ur och marschera vidare,
de gående intaga deras plats. När de gående
ankomma till nästa station | à § timme efter de
åkande finna de allt ordnadt: rum bestälda,
middag eller qvällsvard arrangerade o. s. v. Detta
sätt att resa, som för hvar deltagare medför en
utgift af blott * skjutslega, anbefalles mycket af
alla, som hafva försökt det. Den ständiga
om-vexlingen mellan att åka och gå förebygger all
obehaglig trötthet, likasom mycken tid, som eljes
åtgår till hvila under vandringen, inbespares. Af
alla sätt att resa, som jag har pröfvat, linnes det
intet, som håller en i så jemt och godt humör
och förenar så många fördelar som .detta. Det
är blott ett försigtighetsmått att iakttaga: när man
varm och trött stiger upp på åkdonet, får man
icke glömma att svepa en schal omkring sig.
Ammen sjelfva edra barn!
Ett ord till svenska mödrar.
den senare tiden har seden att taga
ammor till barnen fått en sådan utsträckning,
att detta, rent ut sagdt, faller af sig sjelft för
alla dem, som stå på en hög
sambällsstånd-punkt i lifvet. Få af dessa mödrar taga i
betraktande, huruvida denna sed verkligen kan
anses gynsam eller förestafvad af absolut
nödvändighet.
Låtom oss nu derför se, hvad det är, som
kan förmå en moder till att taga ett sådant
onaturligt steg.
Ursprungligen togs endast amma till barnen
af helsohänsyn. Till en del är väl detta
be-vekelsegrunden ännu i dag. Äro mödrarna
sjuka oeh svaga, göra de rättast att ej sjelfva
ltiö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
