Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22. Fredagen den 31 maj 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Idun utkommer I hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för ett I Pl II M Tidningen Innehåller nästan uteslutande originalbidrag. — Uppgif å
qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. — I U U IN närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, sa er-
tent till sin modergerning — det är
vidskepelsen — följaktligen kan man också fullgöra
den — det är sjelfsälcerheten.
Men den senare skall forsvinna med den
förra, och då skola vi se och förstå mycket
som nu går spårlöst förbi oss. Vi skola bli
uppmärksamma af dödlighetsstatistikens siffror,
hvilka bl. a. visa oss, att dödligheten är lika
stor under den första femmånadsperioden af
de nyföddas lif som sedan under tio- och
tjuguårsperioden. Och alla dessa barn med
skrofler, rakitis och mycket annat och de, som
hela lifvet igenom få lida af sviterna af
någon svårare barnsjukdom såsom messling,
skarlakansfeber, difteri m. fl., de skola göra
oss betänksamma. Vi skola icke nöja oss
med att tycka det är sorgligt och bedröfligt,
utan vi skola fråga oss: har modern ingen
skuld, har icke hennes bristande kunskap och
deraf följande brist på förtänksamhet lagt en
lifslång börda på den späda lilla varelses
skuldra, som hon ändå älskade öfver allt i
verlden? Och vi skola fråga oss sjelfva: är
jag bättre rustad? Bättre rustad att vårda,
utveckla och skydda den lilla kroppen, denna
underbara och sinnrika, men ömtåliga
mekanism, som under mina händer skall växa sig
stor, stark och harmonisk?
Jag talar för ögonblicket företrädesvis om
den fysiska uppfostran, men vi veta alla, i
hvilket förtroligt förhållande kropp och själ
stå till hvarandra; att svårligen den ena kan
missriktas utan att den andra tager skada
deraf.
Jag talar till alla unga flickor — eller
qvinnor — som icke äro så genomsyrade af
falsk blygsamhet och missriktad »qvinlighet»,
att de rodna för blotta tanken på, att de
möjligen en gång skola bli mödrar.
Jag talar vidare till dem, som gifvit en
man sin tro och sålunda endast kunna räkna
några få år, månader eller dagar till den dag
moderspligterna med sina djupa kraf komma
att ställa sina fordringar på dem. (Jag vet väl
att — ehuru jag blygs att tillstå det — att
äfven bland denna kategori af qvinnor det
finnes många, som så missuppfatta, hvad som
är qvinlig värdighet, att de med förlägenhet,
ja harm, tillbakavisa tanken på dylika
väntande pligter och möta hvaije påminnelse
derom med ett lika tanklöst som meningslöst:
»jag skall visst inte ha några barn». Vi ha
alla en eller många gånger hört denna om
»sann qvinlighet» vittnande fras.)
Jag talar slutligen till dem, som redan
kunna emotse dagen för en liten varelses
ankomst; och allra sist till dem, som redan stå
midt uti sina moderspligter.
Till dem alla vill jag säga detta enda
väsendtliga: betänken i tid betydelsen, tyngden
ocli vidden, den långt in i en fjerran framtid
nående vidden af en moders gerning!
Det är icke bllott fråga om att draga upp
ett barn, så att lifvet hänger i det, oeh att
göra detta »så godt man förstår», som det
heter. Detta »jag gör så godt jag förstår»
är en mycket, mycket för rymlig ursägt och
borde icke få användas af andra än dem,
som uttömt alla tillgängliga källor för vetande
i de ämnen, som beröra menskligt lif med
dess förutsättningar och fordringar i
allmänhet och barnens i synnerhet. Att bibehålla
lifvet i barnakroppen är icke nog, såvida den
icke tillika göres stark, frisk och harmonisk,
närmande sig fullkomligheten så mycket som
möjligt.
Den allra första grunden härtill kan
modern sjelf icke lägga, ty den ha föregående
generationer redan lagt; men hennas uppgift
är större och betydelsefullare i samma mån,
som denna redan lagda grund är svag eller
i ett eller annat hänseende mindre god. Det
tillhör då henne att med uppmärksamheten
riktad på denna medfödda svaghet oeh blicken
öppen för ärfda brister så mycket
omsorgsfullare och solidare lägga sin grund. Det
skall då måhända lyckas henne att alldeles
förtaga, eller i alla händelser i betydlig mån
förminska verkan af dåliga fysiska eller
andliga anlag, hvilka, lemnade åt slumpen och
naturen att godtyckligt utveckla, med
naturnödvändighet leda till slägtets urartning.
Men de mödrar, för hvilka psykologi och
fysiologi äro tvänne lika betydelselösa som
okända begrepp — äfven då de omskrifvas
på svenska — de skola aldrig kunna utföra
ett dylikt verk.
Och att vårt land och vår tid till sin
djupa olycka haft allt för många sådana
ovetande mödrar, derom vittnar på ett
sorgligt och otvätydigtjj sätt vår försvagade
generation, blodfattig, nervös och själssjuk.
Etna Tenow.
Till min okända zigenerska.
(I basarvimlet.)
^far »Notre. Dame»jag läste af Hugo,
en Esmeralda längtade jag finna —
gitanan, eldig som en Spaniens qvinna,
mörk som dess natt, men glödande
också —
en själ, för hvilken älska var att brinna,
som kunde jublande till döden gå,
om blott sin famn till afsked hon fått
slå
kring den hon offrat allt för, för att
vinna.
Då såg jag dig, du okända gitana,
den röda duken öfver nacken föll,
den hvita handen tamburinen höll. —
Du obekanta, om du kunnat ana,
hur med min fantasi du sammansmalt,
och Esmeralda tog då din gestalt.
Daniel Fallström.
Dopseder och dopskrock.
Anteckningar från gamla tider.
_ , n nyfödd verldsborgares dop gick förr
æsè*. i verlden till med vida mer ceremoni
än nu. Enligt den i Sverige och Danmark
gängse seden skulle barnet döpas i kyrkan.
Då den betydelsefulla stunden var inne,
lemnade fader och moder sin lilla skatt i
gudmoderns händer, hon frågade hviskande, hvad
barnet skulle heta, och fick lika tyst besked
derom. Ett odöpt barn fick nämligen ej
nämnas vid namn, ty en dylik oförsigtighet
kunde, trodde man, vålla dess död.
Gudmodern läste före affärden »fader vår»
öfver den lille, hvarpå alla de närvarande
sjöngo en psalm. Det var en allmän tro, att
onda andar lurade utanför dörren. För att
jaga bort dem plägade man ibland försigtigt
öppna dörren på glänt och, innan man begaf
sig ut, kasta ut några glödande kol eller slå
med en yxa i luften, hvilket var tillräckligt
för att drifva andarna på flykten.
Det ansåg3 vara af afgörande betydelse
föi barnets hela lif, om den första person,
som mötte det ute i fria luften, förde med sig
lycka eller olycka. I södra Sverige plägade
derför modern ofta stiga upp och utanför
dörren komma sitt barn till mötes. Eljes
sörjde man för, att en ung qvinna, som tyckte
om barnet, liksom af en händelse mötte
gudmodern i det ögonblick, då hon kom ut ur
rummet.
Till kyrkan skulle man om möjligt färdas
till fots. Gatan från fadernehuset till templet
beströddes med sand, hvilket för öfrigt också
skedde vid bröllop och begrafningar.
Så satte sig processionen i rörelse.
Först kom gudmodern med barnet, efter
henne följde musikanter med pipor, trummor
och skalmejor. Liksom glädjeskotten hade
musiken till uppgift att hålla på afstånd de
onda andarne, som ej ansågos tåla musik.
På landet hade man i bland svårt nog att
komma fram till kyrkan, i synnerhet
vintertiden oeh i aflägsna trakter. Vi ha onekligen
nu för tiden svårt att sätta oss in i dylika
förhållanden, vi som i all beqvämlighet
döpa våra barn i lugn inom hemmets fyra
väggar. En prest i Jemshögs socken i
Blekinge (J. J. Öller) berättar år 1800, att
det i dessa trakter var brukligt att i hvilket
väder som helst föra barnen till kyrkan, hur
sträng än vintern och hur lång än vägen var.
Gudmodern red då med barnet insvept i
sin klädning, som uppskörtad var bunden
om hennes lif. Det hände en gång, att en
gudmoder tappade barnet på väg till kyrkan
och ej saknade det, förr än någon af
följes-lagarne frågade henne, hvart den lille tagit
vägen. Man vände naturligtvis om och fann
barnet liggande oskadadt bredvid vägen.
»Detta behöfver ej ha berott på tanklöshet»,
yttrar berättaren, »ty det är ej lätt för en
qvinna att i mörkret, eller då regn och snö
piska henne i ansigtet, på en oeh samma
gång styra sin häst och se till barnet.»
Ett talrikt följe med musik var liksom
det helas festliga anordning utmärkande för
ett dop i den gamla tiden.
När processionen framkom till kyrkan, var
det brukligt, att presten hejdade gudmodern
i kyrkdörren och ej tillät henne att komma
in, förr än han blåst på barnets ansigte, korsat
det, gifvit det salt i munnen och smort dess
öron och näsa med spott — allt för att
derigenom utdrifva de onda andarne ur den
lille hedningens kropp.
I Danmark föreskrefs efter reformationens
införande, att presten först skulle blåsa tre
gånger på barnet och säga: »Far härut, du
orena ande, och gif den heliga anda plats
här uti sitt kreatur!» Derpå skulle han hissa
det, sägande: »Annamma det heliga korsets
tecken, både på ditt ansigte och bröst!», samt
gifva det salt i munnen, sägande: »Anamma
det salt, som dig kan göra klok och
förståndig, dig sjelf till evigt lif och salighet!»
Först efter detta följer det egentliga
ut-drifvandet af djefvulen, som tre gånger bör
manas bort, hvarefter presten låter barnet
komma in i kyrkan, sägande: »Gud bevare
din ingång och utgång nu och till evig tid!»
I vårt land afskaffades smörjningen med
spott år 1541 och saltet 1593. Ar 1G14
190
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
