Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 25. Fredagen den 21 juni 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Idun utkommer I hufvudstaden hvarje hèlgfrl fredag och kostar för ett I II M Tidningen Innehåller nästan uteslutande originalbidrag. — Uppgif å
qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. — I LJ U IN närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, sa er-
och tyckes särskildt icke utmärka sig för
samma verklighetstrogna replikbehandling som
i hennes senare stycken.
Så följde en icke vidare gynsam debut på
Dramatiska teatern i »För nervösa fruar»,
någon tids vistelse i samma teaters elevskola
oclx slutligen engagemang, utan att bon dock
derunder lyckades röja någon egentlig begåfning
för den sidan af scenisk verksamhet. De
förnyade försöken att skrifva för scenen slogo
deremot vida bättre ut, ehuru det mötte
hinder och dröjsmål, innan hon slutligen kunde
få sin följande teaterpjes, komedien
»Vän-liinnor», uppförd. Detta stycke egde
åtskilliga svagheter i anläggning och
karaktärsteckning, men var lofvande genom sin
pikanta och uddiga dialog, en egenskap som
framträdde ännu mer i det roliga
enakts-stycket »Förlåt mig», uppfördt på
Dramatiska teatern, och äfven i det i höstas på
Svenska teatern gifna två-aktsstycket
»Mostrar». I åtskilligt visade sig i denna
sistnämda pjes författarinnans förmåga af skarpa
observationer och karaktäristiska
verklighetsskildringar, men den saknade ty värr en fast
hållning, och icke alltid hade den goda
smaken fått råda. Hennes förnämsta arbete torde
romanen »Ur tvänne verldar» vara. Dess
ämne är, huru som eu talangfull och
observerad ung dam, som tillhört teatern,
for-älskar sig i en ångbåtskapten af bondslägt,
med hvilken hon gjort bekantskap under en
sommarvistelse i den stockholmska skärgården,
och gifter sig med honom samt bosätter sig
långt ute i skärgården. Olikheten i
intressen, vanor och uppfostran gör äktenskapet till
slut olyckligt; hon låter en af mannens litet
mera polerade kamrater enlevera sig, gör ett
misslyckadt försök att återgå till teatern och
slutar med att omtala, huru hon, utan att
vara kär, gifter sig med den ifrågavarande
personen. Behandlingen är på sina ställen
onekligen något excentrisk liksom sjelfva ämnet,
och skildringen slår under stundom öfver i
karrikatyr och espriten i jargon, men flere
delar af boken äro af värde och låta ännu läsa
sig med icke ringa nöje; det är i synnerhet
de satiriska skildringarna från hufvudstadens
teaterverld och sommarnöjena i skärgården,
der hon visar sig både ega skarp
iakttagelseförmåga och en liflig och pointerad stil.
Som enskild person egde fröken Lundberg
flere sympatiska sidor. Hon var snäll,
vänfast och ljenstvillig samt utrustad med ett
visst ordningssinne och praktisk
arrangerings-förmåga. Erik Thyselius.
mc
^df^y—
Ett underbart land.
Fragment ur en otryckt reseskildring, skänkt åt
A ve.
II.
^fag gick en dag, jag gick två, jag gick
>1 en vecka och väntade på, att skolorna
skulle bålla årsexamen, ty den vanliga
tiden för dessa var inne, och jag ville då
begagna mig af tillfället att döma öfver
barnens och ungdomens kunskaper, liksom det
alltid sker hemma i Sverige. Men
ingenstädes, vare sig i staden eller på landet, såg
jag barn belastade med denna aktningsvärda
bokstapel, som erbjuder en osviklig borgen
för ett beundransvärdt undervisningssystem.
Och hvad som gjorde mig ännu mera
misstänksam mot. detta folks bildning var, att
jag ingenstädes, vare sig ute eller inne, hörde
detta oefterhärmligt entoniga sorl, som endast
kan åstadkommas af barn, hvilka få
utanlexor till andlig vägkost för lifvet.
Jag blef ytterligare viss på min sak, att
man här ej hade något begrepp om de stora
kulturländernas — vårt eget inbegripet —
konstmässiga skolsystem, ty ingenstädes kunde
jag påträffa någon byggnad, ur hvilken
ofantliga barnskaror utvältra med larmet af en
ström, som brutit sina dammar; här tycktes
barnen ännu anses som föräldrarnes
tillhörighet, och det såg ut, som om dessa ikläd t sig
ansvaret för deras uppfostran.
Hvar jag än tittade in i hemmen, i
trädgårdar, på fält, i verkstäder, öfver allt ett
eller flere barn, än lekande, än arbetande
med hand eller tanke — ja, jag tror —
himlen förlåte mig, att de arbetade med båda
på samma gång, och icke ens när de läste
kunde dessa ungar låta bli att tänka, utan
ville ha besked, om det de inte förstodo.
Sannerligen om jag skulle velat vara lärare
för barn, som ej nöjde sig ordentligt med
att ge ifrån sig lexan efter bok och bokstaf.
Stundom slog jag mig nämligen ned, der
jag såg någon grupp vara företrädesvis
sysselsatt med ordentligt skolarbete, om man
nämligen kan kalla det ordentligt, att någon
äldre eller medelålders man eller qvinna
talade och barnen framstälde frågor alldeles
som i samtal emellan äldre bildade personer,
der ingen afbryter en äldre talande, emedan
man vet, att han har förstånd att göra
uppehåll, så att yngre få göra frågor. Och
sannerligen hörde jag ej sjelf, hur här talades
om religion, som om läraren sjelf verkligen
trodde på det han eller hon lärde! Ännu
mera förvånad blef jag, när jag hörde, hur
äldre personers vunna lifserfarenheter
meddelades åt barnen, liksom till stöd för deras
andliga utveckling.
Äfven historia berättades-—men huru? Det
tycktes mest läggas an vid, att ungdomen
fick syn på förhållandet emellan orsak och
verkan, så väl i verldshändelsernas gång som
i samhälle och hem. Skulle jag likna denna
metod (fast jag knapt kan kalla det metod,
som söker lämpa undervisningen efter lifvet
och ej tvärt om) vid något, så skulle det vara
en spegel, der äldre tiders lif och händelser
framställas till beskådande och jemförelse med
nutiden och med den lilla historien i hvarje
menniskosjäl.
Det är sanning, att jag kände mig riktigt
förlägen vid dessa knubbiga och fast bygda
barns sätt att tänka och jemföra. Så blek,
förläst och öfveransträngd som jag sjeif var,
då jag tagit mina examina, så hade jag ändå
aldrig hittat sådana tankar, som lågo i dessa
solbrynta barns frågor.
En dag, då jag såg eu kraftig, munter
gubbe (den jag ofta sett fungera som
undervisare för ett halftjog barn, hvilka samlade
sig kring honom) sitta och se på, medan några
större gossar och flickor mätte ytinnehållet
af en liten nyodling, hvilken de skulle
anlägga till trädgård, beslöt jag att göra honom
några frågor samt framställa mina
anmärkningar mot deras, som mig tycktes,
osystematiska folkundervisning*. De voro dock
alla nu så upptagna af geometri på sjelfva
jordstycket, att jag förleddes att äfven- en
stund fästa min uppmärksamhet vid detta
rent praktiska arbete och nästan glömde, hvad
* Jag har behållit författarens stil, emedan jag ej
ansåg mig ha rätt att ändra något i hans
manuskript. Ave.
det var jag nyss velat kritisera. Först när
jag såg en femtonårig flicka — fröken var
hon — gripa en jernspade, mindes jag det
jag ämnat anmärka, att för unga damer var
det vackrare och behagfullare att
gymnastisera än arbeta. Nu kom jag fram dermed
och tillfogade den upplysningen, att i mitt
hemland hade gymnastiken för länge sedan
aflöst allt kroppsarbete för tusentals
någorlunda bergade föräldrars barn.
Ungdomen såg upp från sitt arbete med
oförstäld förvåning, och äfven den gamle såg
häpen ut, då jag nu tog ordet och skildrade
några af våra lysande förhållanden inom
uppfostringsväsendets område.
Men då jag tystnade för att torka svetten
ur mitt ansigte, sade en liten parfvel:
»Morfar, är den unge herrn verkligen ett hundra
femtio år gammal, då han lefvat i den tiden,
då folk gjorde illa med barn?»
»Illa?» upprepade jag harmsen.
»Barnets ord kräfva en förklaring,»
svarade den gamle, »och då ungdomen här är
färdig med det utsatta dagsarbetet, kunna vi
ju, om ni behagar, slå oss ner och taga en
återblick på vårt undervisningsväsen. Man
lär äfven genom att se till baka på sina
missgrepp och förirringar.»
Sedan ungdomen tvättat mullen af
händerna, kom hela den lilla flocken, ren och
prydlig, ut till oss i en löfsal, och den gamle
tog ordet:
»Det är, som den lille här nyss sade,
hundrafemtio år, sedan vi började se, att vi
»gjorde illa vid barnen», som ban ju uttryckte
sig. Genom en felaktig tankegång hade vi
nämligen kommit till den lika felaktiga
slutsats, att blotta vetandet kunde råda bot på
mensklighetens elände, på fattigdom så väl
som på synd och last, emedan allt detta,
så trodde maü, endast och allenast hade sin
rot i bristande kunskaper hos ett folk. Ur
denna grundåskådning, som ej tog
menniskans dåliga lidelser, hennes frestelser och
lifvets mångskiftande händelser i betraktande,
utvecklade sig snart en öfvertro på vetandet,
på den bokliga minneskunskapen — eu
öfvertro, som rent qväfde all mensklig
upplysning, emedan de två blifvit förblandade med
hvar andra och den senare blifvit uppslukad
af boklärdomen.
Nu gälde det att göra barnen delaktiga af
denna kunskap; men då lifvet blott till en
viss grad låter tvinga och våldföra sig, blefvo
två ting nödvändiga, om systemet skulle
till-lämpas: de fattiga barnen måste för det
första, innan de blefvo så gamla, att man af
dem kunde kräfva arbete, läsa in all den
kunskap, som skulle blifva deras skydd och
hjelp under hela lifvet, och för det andra
måste man hos det unga slägtet väcka och
underblåsa någon lidelse, någon böjelse, som
skulle förmå dem att våldföra deras egen
natur. Och så togs fåfängan, äresjukan och
den dermed följande sjelfviskheten till hjelp
för att göra barn till boklärda.
Ja, min herre,» sade den gamle vänd
till mig, »ni ser bestört och harmsen ut,
men jag ber er besinna, att det nu är öfver
två hundra år, sedan vi stodo på höjden af
denna grymma villfarelse, och att vi nu, med
Guds hjelp, kunna se till baka på denna tid,
såsom man ser till baka på en lyckligt
öfvervunnen sjukdom, innerligt tacksam, för det man
åter blifvit frisk och sund. Men jag vill
fortsätta skildringen.
När barnen skulle magasinera in religion,
naturkunskap, vårt folks historia, kunskapen
i vårt språk, för att ej tala om färdighet i
210
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
