Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29. Fredagen den 19 juli 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 29.
Fredagen den 19 juli 1889.
2:dra årg.
B yr å:
Klarabergsgatan 54, en tr.
Aanonspiis;
25 öre- pr petitrad (= 10 stafvelser).
Tidningen kostar
endast 1 krona för qvartalet.
postarvodet inberäknadt.
Ingen lösnuinmerföTsäljning.
Redaktör och utgifvare:
FRITHIOF HELLBERG.
Träffas å byrån kl. 10—11.
Allm. Telef. 61 47.
Utgifning-stid:
hvarje helgfri fredag.
Infaller helgdag på fredagen,
utgifves tidningen näst föreg, eller
nästfötj. söckendag.
Prenumeration sker
I landsorten: å postanstalterna.
I Stockholm: hos redaktionen, ä
Stads-postens hufvudkontor, i bokladorna
samt ä tidningskontoren
Vänd åter till naturen! Hvi gick du bort från den? Sälj ej för ytans skimmer din fromma barnalott;
Lyss på de ljufva röster dig kalla dit igen. Ty ack, den högsta visdom är högsta oskuld blott.
Topelius.
Konsten i hemmet.
Af Ida Elisabeth Björklund.
Belönad med första pris vid Iduns sjette täfling.
| j är detta skrifves — vid midsommartid
i L — står naturen i sin skönaste drägt;
Q/Y skall man då tänka på och tala om
konsten — motsatsen till naturen? Ja, hvarför
icke! Konsten vill ju för oss vara ett
fängslande, så att säga, af det sköna, att vi må
kunna njuta deraf längre än blott flyende
ögonblick. Särskildt vi nordbor, som af ett
mera sträft klimat, med eller mot vår vilja,
äro hänvisade att tillbringa större delen af
vårt lif under tak oeh i hemmets verld, få
ej anse som illa använd eller förspild den
tid eller de penningar, vi offra på att vid
oss och vår härd fängsla detta sköna, som
i konsten har sitt bästa uttryck. Mången
drager sig ganska mycket för en utgift på
några kronor till en prydlig och. vacker
sak för hemmet, på samma gång han dock
ej tänker ens ett ögonblick på att försaka
en festmiddag eller ett parti kort, hvilka
kanske orsaka mångdubbel utgift, utan att,
lemna motsvarande — varaktig — valuta.
Men denne skall heller aldrig förstå eller
kunna dana sitt hem, så att behagets och
konstens genius der kommer att herska eller den
fridens och harmoniens ande der göra sig
gällande, hvilken förmår dana äfven ett
enkelt hem till ett ställe, der hvar och en,
särskildt dess lycklige egare, med skäl skall
kunna säga: här är oss dock bäst att vara!
Då man talar om konst, skön konst i
allmänhet, tänker man ju på konsten i dess
högre grader och såsom endast utöfvad af
det fåtal, som fått verkliga konstnärsgåfvor,
samt på de platser, der alstren af dessa
konstnärers sträfvan och arbeten af vanliga död-
liga få bes.es oeh njutas. Och detta det
skönas rike, det förlofvade land, som vi väl
litet hvar känna längtan till och sträfvan
efter —- för så vidt det ligger sanning i ett
gammalt påstående, att alla menniskor i
någon mon födas med konstsinne, visande sig
i förmågan att särskilja det fula från det
vackra, ehuru så få begåfvats med den större
konstnärsgåfvan, den gudagnista, som förer
dess egare till konstens tinnar — skulle det
kunna nås blott af detta fåtal? Skulle då
för de allra flesta vägen till detta rike vara
stängd, endast öppen för dem, som fått dessa
stora gåfvor, eller för dem, som rikedom sätter
i stånd förvärfva sig frukterna af detta
konstnärsskap, eller för dem, som i de större
städernas konstsamlingar och å dylika platser
företrädesvis äro i tillfälle njuta deraf? Helt
visst icke så. Det skulle ju vara sorgligt i
sanning, helst den glädje och uytta,
sysslandet med konsten medför, äro större, än de
flesta rätt tänka sig.
Nej, konsten är ej förvisad till dessa
platser, ehuru dess högsta grader oftast äro att
söka der, utan dess begynnelse och
utveckling böra och skola vi finna i våra hem.
Ingen vill väl bestrida, att konsten, rätt
utöfvad, drager våra tankar och sinnen från
det låga och småaktiga till en högre krets,
oeh att den i visst fall förmår ge åt vårt lif
en ädlare prägel samt i ej ringa grad kan
förljufva ens tillvaro och hindra det tryck,
som det besvärliga oeh hårda i det dagliga
lifvets mångahanda för med sig. Hvarför
då ej sträfva efter att rätt utveckla det frö,
hvar och en bär inom sig af denna gåfva,
så att det må kunna gifva en skörd af
förädlande glädje och trefnad åt en hvar i den
lilla verld, han eller hon eger att uti sitt hem
förfoga öfver? Visserligen äro ju gåfvorna
olika, men dock har ingen blifvit så lottlös,
att han åtminstone ej har »ett pund» att
ockra med, sig sjelf och ett kommande slägte
till godo.
Men — det sköna talar sitt eget språk
och måste såsom hvarje annat sådant läras
för att rätt förstås. Numera hafva vi ju ock
en der vid lag ganska rik literatur och göra
orätt, om vi ej begagna oss af den samma.
Börjar man väl en gång odla sin smak, skall
den tvifvelsutan gå framåt, och man skall
lyckas komma från en klarhet till en annan
såsom i hvarje fall af eftertanke och
forskning.
Att den del af konstens utöfning, som kan
förekomma i hemmet, egentligen faller inom
qvinnans område, är ju blott naturligt; men
derför är kanske icke skäl antaga, att hon
af naturen har större anlag än mannen, för
hvad vi i dagligt tal benämna »god smak».
Men hon har blott mera tillfälle att uppöfva
den än han.
Nu invänder kanske mången, att det ej
kan bli fråga om att kunna inreda och ordna
ett hem efter konstens fordringar, om ej
tillgångarne äro stora. Jo, ovilkorligen, ehuru
i enklare grad. Gerna erkännes, att
bristande tillgångar dock lägga stark hämsko
på många af ens önskningar och
sträfvanden för hemmets prydande och förskönande.
För mången kan detta kära mål nås först
efter långa års bemödanden. Men må hända
fröjdas man då så mycket mera för hvarje
nyförvärfvad sak, och säkerligen skärpes
dervid ens eftertanke oeh omdömesförmåga i
långt högre grad, än då man, såsom många,
blott har att genom möbelhandlande och
tapetserare få hemmet helt färdigt och
dekore-radt med ens. Ofta är också det, som är
modernt oeh af sådana naturligtvis föreslås,
ej öfverensstämmande med konstens — det
verkligt vackras — fordringar, utan allt
emellanåt tvärt om.
Det sköna — konsten —- kan oeh vill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
