Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29. Fredagen den 19 juli 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
M inusKripi, som ej antages till Införande, återsändes, sàvldaporto bl- i i t kl Annonser mottagas endast mot kontant liqvid I förskott af 26 öre
pr4-fogas. Inga ofrankerade försändelser lösas. I L) L-» I * spalt, petitrad (= 10 stafvelser). Ingen annons införes under I krona.
Ett storstadsbarn.
Berättelse fön Idun
af Johan plordling.
(Forls. och slut.)
i|vYcu nu efter den långa vintern, en lång
»> * sorgernas och sjukdomens vinter, hade
våren randats, vår midt upp i den
omgifvande naturens brokiga höstprakt. Och
derför var det, att flaggan i dag så festligt
vajade öfver Klaraborgs skiffertak, glänsande i
solen; derför var det, att allt var så pyntadt
och fint., de vindlande gångarne nyss krusade
af »Trädgårds-Johans» vana kratta, de styfva
dahlierna på parterren framför verandan
omsorgsfullt putsade och uppbundna efter sina
spalier.
Nere på ångbåtsbryggan stod morbror Karl
med Vivan i hand. Vivan var mycket glad
och förnöjd att ändtligen, efter den förfärligt
långa skilsmessan, få siu »egen mamma» åter;
hon var idel bångstyrig oro, långt innan de
ens fingo båten tili syns, och ryckte och slet
i morbror Karls hand.
Men morbror Karl hade ej nu svar för
hennes många, enträgna frågor. Det var,
som om han rent af ej hört dem, ty han
stod orubbligt stilla längst ut vid bryggans
kant med blicken riktad rätt ut, som drömde
han om något mycket fjerran.
Angenäma drömmar dock helt visst — ty
det låg ett återsken som af sol öfver hans
manliga, brunbrända drag! Och föremålet —
det var heller ej så fjerran!
Just nu hörde de middagsbåtens starka
stämma höjas till signal bakom udden, och
ögonblicket derefter sköt den smäckra, hvita
stäfven fram, ombrusad af sjudande skum.
Den blåa vimpeln fladdrade i fören;
»Viktoria» löd dess inskrift.
Viktoria, viktoria — det var ett härligt
omen, syntes det Karl; det var således denna
hvita sjöfogel, som skulle bära segern till
honom!
Och sökande bland skaran på fördäck ilade
hans öga från ansigte till ansigte. Och
plötsligt stannade det och flammade till. Det
hade funnit, hvad det sökte.
I samma ögonblick fick äfven Vivan syn
på dem, mamma och den bleka tanten: »se
der, se der äro de; morbror, ser du då inte!?»
Om han såg! Hela hans väsende låg ju
koncentreradt i dessa blickar.
Upp flögo näsdukarne, och der kom svar
från däcket. Nu var båten så nära, att man
allt tydligare kunde urskilja Ruths och Klaras
drag.
De senaste åtta dagarne under Ruths
konvalescens hade Karl på Klaras enträgna böner
gifvit efter och legat ute på villan, för att
ej Vivan skulle vara allt för länge
öfvergifven. Dagligen hade han dock fått noggranna
depescher från systern — det var vilkoret.
Men Ruth hade han icke sett.
Nu stod hon der vid Klaras sida på
fördäck, tungt lutad mot hennes arm. Den
be-handskade lilla handen hade knapt styrka
nog att lyftas till vänlig helsning. Och hvad
hon var mager och blek!
Men dock hur skön, tänkte Karl Vrede
vid sig sjelf, medan den mägtiga glädjens
rodnad färgade hans kinder.
Och hon var det verkligen! Den alltid
klara hyn var nu så hvit, så genomskinlig
som alabaster, det blonda, yfviga hårets skugga
föll öfver pannan och gaf de glänsande
mörkblå ögonen ännu djupare färg.
Den svarta sorgdrägten framhöll skarpt
den smidiga gestalten. Ty Ruth bar
sorgdrägt efter sin man. Försigtigt, oändligt
försigtigt hade man meddelat henne
underrättelsen om hans död. Dock hade läkaren
ej nu. ansett vara skäl framlägga hela den
nakna, hemska sanningen. I en framtid, när
hennes sinne vunnit spänstighet och kraft,
kunde det så v.ara. Nu skulle det ju endast
onödigt uppskaka och nedslå.
Med hvilken nästan religiös ömhet och
omsorg stödde icke Karl hennes svaga steg,
när hon öfver landgången sakta vandrade
ned på bryggan! Det var, som om han hållit
hela sitt lifs väl eller ve i en svag bubbla
mellan sina starka händer, genombäfvad af
fruktan att med en oförsigtig rörelse krossa
den.
När de kommit upp till verandan, släppte
hon lians arm. Deras ögon möttes. Det
måtte ha legat mycket tydligt uttryckt i Karl
Vredes glänsande blickar, hvad han i detta
ögonblick kände storma igenom sig.
Ty en svag rodnad steg upp på Ruths
kinder, hon slog ned sina ögonlock och log.
»Tack Karl,» sade hon med en värme i
sitt tonfall, som korn hans hjerta att spritta
och klingade for hans öron härligare än musik.
Omkring dem alla dansade Vivan i jubel,
kring den återkomna modern, som
oupphörligt på nytt helsades med stormande
förtjusning och varma kyssars störtsvall, kring den
bleka tanten, nu mera blek, nu mera vänlig,
nu mera dyrkad än någonsin.
Och när hon så med ens, med beskäftig
och ifrig liten mun, började förtälja och
beskrifva, huru »rysligt» tråkig och ledsam
morbror Karl varit dessa dagar ända till just
nu, hur han hade gått omkring och »tittat
i luften» och stått och stirrat »långa, långa
timmar» på bryggan — hon härmade honom
till och med på ett oemotståndligt löjligt sätt,
den lilla impertinenta! — och för hennes
frågor och lekar hade han hvarken haft öra
eller tid, då blef morbror Karl mörkröd och
skrattade förläget, när han mötte sin systers
halft spefulla blickar, och Ruth böjde sitt
hufvud ned, djupt ned i den präktiga bukett af
doftande dyrbara höstrosor, som någon märklig
slump placerat just vid hennes gamla
favoritplats på verandan.
Men — förunderligt att säga — när han
fem minuter senare, då Klara och Ruth för
en stund drogo sig undan till den senares
rum, blef ensam med den lilla sqvallrerskan,
fick han henne plötsligt fast om lifvet och
lyfte henne upp till sitt ansigte, ej för att
banna, utan till — en varm morbroderlig kyss!
* *
Emellertid väntade Karl Vredes arbete
sedan länge honom åter till Paris, och
endast alla dessa .mellankomna underbara
händelser hade förmått honom att så långt
utsträcka sitt besök i hemlandet, hvilket från
början var afsedt att bli helt kort. Nu gafs
i hvarje fall ej längre någon pardon, och en
vecka efter sedan Ruth kommit åter upp från
sin sjukdom, måste han packa sina
kappsäckar för att styra kosan söderut.
Men innan dess måste han ha allt klart
med henne, som var honom kärast i lifvet,
som hårda öden så länge hållit fjerran ifrån
honom, men som nu ändtligen var återvunnen.
Hau drog sig i det längsta för att affordra
henne ett bestämdt svar. Hennes unga
enke-skap måste respekteras. Och ord kunde han
väl ej behöfva, när hvarje blick, som byttes
dem emellan, hvaije handtryckning, hvarje
den enklaste helsning med den elektriska
induktionens känslighet genomströmmade dem
båda med visshetens fröjd. Vissheten: att
nu var der intet, som skilde dem åt, utom
tilläfventyrs de lätt räknade dagar, som en
yttre konvenans kunde pålägga!
Men den sista qvällen före hans resa hade
de ett ögonblick blifvit lemnade ensamma:
ett arrangement af Klaras finkänslighet, Klara
som dock med den hängifna systerns girighet
tog reda på hvarje minut, som återstod af
samvaron med brodern.
Det var i den hemtrefliga lilla salongen
på Klaraborg, ombonad, ljus och varm af
tända lampor och mjuka mattor trots den
mörka höstqvällen, som råkall och dyster
svepte sig utanför.
Ty nu var hösten på allvar kommen.
En lång stund hade de suttit tysta. Ruth,
som under dessa få dagar förunderligt stärkts
till krafter och friskt utseende, satt beqvämt
tillbakalutad i den lilla chäslongens mjuka
hörn, öfver hvilken den ståtliga dracenaus
fingerdelade blad kastade fantastiska skuggor
upp efter väggarne och taket. Karl vid
bordet bläddrade fram och åter i ett album.
Så om en stund började han tala för att
säga något, om hvardagligheter, om hvad
som föll honom in, om allt annat än just
om det han nu ville tala... Men delta —
det var icke lätt att säga det!
Ruth svarade honom förströdt, enstafvigt.
Äfven hon kände, att alla dessa ord endast
kommo for att trampa upp vägen för ett
annat. Och vid denna tanke, som ej ett
ögonblick släppte henne, genombäfvades hon
af ljuf fruktan som af en vällustig rysning.
Men så dog till sist äfven denna tvungna
konversation bort i ett ögonblicks paus, under
hvilken de båda hörde hvar andras andedrägt
genom tystnadens spänning.
»Ruth,» säger så plötsligt Karl och reser
sig upp, »du förstår, att jag i qväll vill,
måste säga dig något, som du för öfrigt
redan vet. Jag hoppas allt, men jag loan icke
resa utan visshet. Säg mig blott ett: får
jag komma igen till våren och finner jag dig
då här åter?»
––»Ja,» ljöd det der borta ifrån
efter ett ögonblicks tystnad, sakta som en
hviskning.
»För att aldrig skiljas,» frågar han.
»För att aldrig skiljas ...»
Men när han störtar fram och vill
öfver-hölja hennes ansigte med kyssar, sträcker
hon sin hand emot honom och vänder med
tårglänsande ögon sitt leende lilla hufvud
undan.
»Ej ännu, älskade,» säger hon.
Och Karl Vrede böjer sig ned och kysser i
kärlekens vördnad hennes smala, hvita fingrar.
(Slut på senare delen).
Idun gratis erhåller en hvar, som anskaffar
5 abonnenter, af dessa upptager
afgiften (à 1 kr. tör hvarje qvartal) och
insänder den samma till Red. af Idun,
Stockholm.
249
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
