Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 33. Fredagen den 16 augusti 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rtilloa ott nummer Ivøckan under hela qvRrtalet. För hvarje 6-tal abon- i r\ i i ki Idun, erhålles ett grattsoxemplar för hela den tid, under hvilken
abonne-nenter, som samlas, och fär hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af I LJ U IN mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 6, torde prenumera-
»Hvem bereder den fattigare ungdomen
tillfälle att förskaffa sig upplysning — det’
är ju så ni kallar det — och hvar tager den
medel för att ligga vid universitetet?» afbröt
jag detta likaledes tråkiga ämne. Det var
som förhexadt med denne gubbe, han väckte
jemt upp obehagliga minnen hos mig.
»I den mån som de stora, fabriksmässigt
anlagda barnskolorna bortföllo, lättades denna
ofantliga ekonomiska börda, som så länge
tryckt på hela folket, och det blef oss
möjligt att bilda offentliga fonder, af hvilka
räntan användes till att dels underhålla fattiga
kunskapssökande, dels till att understödja
personer, som lemna undervisning, ty ingen
läroanstalt får anläggas i sådan skala, att
det blir en affär för egaren, medan illa
aflö-nade unga, omogna undervisare utföra ett
schablonmässigt arbete; vi ha. som jag redan
sagt, inga andra undervisare än sådana, som
af kärlek och anlag för kallet egna en del
af deras tid till detta vigtiga arbete.»
»Icke hela deras tid?»
»Hela ?’ Under vårt värsta lexpluggeri
kräfdes här dock aldrig hela en menniskas
tid för dylikt arbete; minst tre, ända till
fyra månader på året voro fria, och som jag
äfven sagt, då hunno barnen glömma. . .»
»Ja, ja, ni sade det! (Det var då en
förskräcklig menniska till att komma med
obehagliga saker!) Men hvad jag gifvit akt på
är, att ungdomen och
medelålders-menni-skorna här tyckas ha en ofantlig styrka och
energi — se t. ex. på de många
nyodlings-arbetena, utförda af, som det tyckes, smärre
föreningar! — Kunna dessa kraftfulla
menniskor inte rent af blifva farliga, när deras
sinnen och lidelser råka i uppror?»
Den gamle såg på mig, som om han fattat
en misstanke om, att jag var dum, och så
utbrast han: »Men i allt sundt förnufts namn,
unge man, hur skulle man kunna kalla ett
folk bildadt, om ej bildningen vore af den
art, att den skaffade menniskan herravälde
öfver sig sjelf! Har ni kanske, liksom våra
förfäder, sjelf varit i tillfälle att se, hur ur
ett själ- och meningslöst kunskapsväsen
alstrades tygellösa generationer med slappa seder
och slappa leder? Hvad skulle allt vårt
reformerande arbete väl ha tjenat till, om
menniskolifvet ej blifvit bättre, ädlare och
meuniskovärdigare derigenom. Vill ni svara
mig på det?»
»Bud från kapten, att vi äro klara nu till
att afgå,» rapporterade i detta ögonblick en
af våra sjömän, och jag blef den gamle
svaret skyldig —–
Här slutar ty värr manuskriptet, hvilket
är mycket att beklaga, emedan vi derigenom
gå miste om att få veta herr Hadrians egna
tankar om folkundervisningens och den
allmänna bildningens syfte och mål.
Herr Hadrian lär ha omkommit på denna
resa, då han, utan annat syfte än att visa,
det han kunde röra sig på glatt is, gick ner
sig i remnorna på en glacier. Hans
bortgång beklagades djupt i dagspressen och en
mängd förmodanden om antagliga dödssätt
för den lofvande unge mannen antogs för
att åter förkastas, och ännu är man ej
riktigt säker på, hur han kommit af daga.
En af hans närmaste slägtingar erhöll
genom en af Hadrians reskamrater en större
samling manuskript, och deribland det
fragment, som här blifvit offentliggjordt.
jm*
N ågot om unga flickors lektyr.
Ett nytt inlägg.
|Mvilka böcker skola vi sätta i unga flickors
e»* händer som förströelseläsning? Ja, det är
verkligen en mycket vigtig fråga. Ingen mor
eller uppfostrarinna borde lemna den åsido ocn,
som ofta är fallet, låta den unga flickan skaffa
sig böcker bäst hon kan. — Men att fundera
ut, hvad och hvilka författare man egentligen
bör sätta i hennes händer är ej så lätt. Det.
gäller att på samma gång låta henne bli
någorlunda förtrogen med tidsriktningen inom
literaturen, utan att hennes renhet i uppfattningen
får allt för stort afbräck. Sedermera ger nog
lifvet sin fullständiga »realistiska»
undervisning.
Det är otroligt hvad en ungdom kan låta
sig påverkas af sin omgifnings smak i fråga
om lektyr. Att läsa högt en och annan roman
af värde i familjekretsen är derför säkert
mycket fördelaktigt för de unga, så väl som
nöjsamt för alla medlemmarne. Vid sådana
tillfällen är det lätt för en äldre person att göra
ungdomen uppmärksam på det följdriktiga i den
eller den karaktärsutvecklingen eller qvickheten
eller ledigheten, i den eller den dialogen o. s. v.
hvad som kan förekomma under läsningens
fortgång. Detta gör, att den unga flickan sedan
ganska lätt skiljer en väl skrifven bok från en
tarfligare, och det är ju alltid ett steg framåt.
Ända från flickans åttonde och nionde år,
den tid då hon börjar kunna läsa för sig sjelf,
bör man vara ytterst noga med hvad hon får in i
sin lilla hjerna. Sagor och roande berättelser
för barn, såsom af J. C. von Hofsten och Ave
äro enligt, min tanke långt ifrån skadliga. Dock
bör man först se igenom böckerna, att deri ej
förekomma stötande ord och uttryck (jag har
ofta sett sådana i folksagor, hemtade omedelbart
ur folkets mun), hvilka, om de ock äro
träffande, lätt kunna ge barn vana vid ett mindre
vårdadt uttryckssätt. Att värdera det slående
och qvicka i sådana uttryck är en annan ålder
förbehållet.
Framför allt bör man ej tillåta en liten flicka
att sitta timme efter timme och hänga öfver
en bok, den må vara aldrig så oskadlig eller
t. o. m. nyttig. Kroppen lider för mycket af
stillasittande i barndomen och man bör ej
förgäta, att en frisk själ endast trifs i en sund
kropp. — Om äldre personer läsa romaner
högt, böra heller aldrig 8 à 10 års flickor
tillåtas att regelbundet närvara. Få de vana dervid,
växer snart begäret efter romanläsning i en
otrolig grad.
För unga flickor på 12 à 15 år anser jag
Louise Alcotts berättelser väl lämpade, för den
friskhet och religiositet, som genomandas dem.
Att de äro »färglösa», som en författarinna i
detta ämne nyligen förebrådde dem, kan jag ej
gå in på. Jag medger gerna, att de ej äro
särdeles effektfulla, men de äro liffulla
skildringar ur ett enkelt familjelif; — jag tänker nu
egentligen på »Unga qvinnor» och dess
fortsättning samt »En krona bland flickor». Ännu
vid nära 40 års ålder läser jag dem med
oför-minskadt nöje.
Marlitts romaner äro i mitt tycke mindre
lämpliga; skada torde de väl ej precis göra,
ocli man kan ju gerna låta den unga flickan
läsa en eller annan af dem, men göra henne
uppmärksam på det öfverspända och romaneska,
som deri förekommer.
Att vid de åren flickor så väl som gossar
ha benägenhet att läsa i smyg, vet väl hvarje
uppfostrarinna, och att det tillika är en mycket
bekymmersam sak, måste ju erkännas. Dock
bör man akta sig att förbjuda den eller den
boken; eller om de verkligen få tag i en mindre
god bok, bör man ej ta den från dem; detta
skulle endast egga deras nyfikenhet. Bättre är
det då att låta saken passera ocli endast visa
dem på det oriktiga uti den, och har man lust
att göra lite narr af vissa fraser och
situationer, skadar det inte. Löje gör större nytta
än förbud.
Tar man en sådan sak ej allt för allvarsamt
i förstone, bli barnen ej rädda att visa hvad
de läsa, och då blir det lätt att kontrollera
och ge dem anvisning på lämpliga böcker. Man
får framför allt inte säga: »du är för ung
att läsa den eller den boken» eller: »den
passar ei för dig»; ty då först bli de riktigt
nyfikna på hvad der kunna stå för märkliga ting,
och vid första tillfälle läsa de den och ta mera
skada deraf, än de eljes skulle ha gjort.
Vid denna tidpunkt bör man ock läsa högt
några romaner af god beskaffenhet, t. ex.
Pickwick, David Oopperfield och någon af Scotts
bästa, för att ge den unga flickan smak för god
och gedigen literatur. Sällan äro ungdomar
roade af dessa böcker på egen hand, om de ej
. på detta sätt få smak för dem. Flere af mina
bekanta, som först vid mognare år gjort
bekantskap med t. ex. Dickens, berätta, att de
visserligen läst något af denne författare i sin
tidigare ungdom, men tyckte då, att lian var
så långtrådig och tråkig — lika tråkig, som
de nu finna det han skrifvit vara sant, qvickt
och humoristiskt. Man känner i Dickens typer
igen både sina egna menskliga svagheter och
andras. När man skrattar, skrattar man oftast
åt sig sjelf.
En författarinna uttryckte nyligen i en
uppsats i detta ämne den åsigten, att det tjenar
till intet att läsa författare, som lefvat för
så många år tillbaka i tiden, att. en ny
generation hunnit växa upp med olika åskådningssätt.
Vore den åsigten riktig, att man endast skulle
hålla sig till literaturen för dagen, skulle man
ju ej komma att göra bekantskap med t. ex.
Shakspeare, Moliére, Dickens, Thackeray,
Schiller m. fl., hvilkas namn lefvat redan i
århundraden och skola bevaras ännu många
generationer efter det de fleste af vår tids
författare för länge sedan äro försvunna och
endast ett eller annat af deras alster fins qvar
som ett exempel på denna tids liceraturriktning,
hvilken, vi skola hoppas det, endast bildar en
öfvergång till en sådan af rent mensklig och
naturlig uppfattning — vida skild från det
känslosamma pjåsk, som närmast före vår tid
var rådande, men ej heller lik de ofta
hänsynslösa skildringar, som många af våra nya
författare framställa.-
Menniskan är menniska i dag så väl som
för tusen år sedan och kommer väl att så
förbli, om ock yttre förhållanden vexla från den
ena tidsåldern till den andra. Af de allra
äldsta författare och filosofer finnas ju
tusentals episoder och uttryck, hvilka passa så
förträffligt in äfven på oss, att man deraf tydligt
ser, att det ej är menniskan blott på den tiden,
utan menniskoslägtet i sin helhet, som åsyftas.
Då den unga flickan hunnit till 17 eller 18
år, tycker jag det är lämpligt att låta henne
börja lite med »realisterna» såsom Ibsen,
Björnson, Ernst Ahlgren och främst bland dem Lie.
Äfven Thackerays tid är nu kommen. Hvad
Zola och Strindberg beträffar, känner jag ej
mycket till någondera, men i min ungdom sade
mig en äldre dam, att jag aldrig borde läsa
något, som jag ej ville tala om för hvem som
helst att jag läst. Det rådet fann jag godt,
och jag undrar, om det ej kan finna sin
tillämpning på dessa författare. Ingen tror jag för
283
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
