Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 35. Fredagen den 30 augusti 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hilla* att .lummer I »ackan under hela qvarlalet. För hvarje 6-tal abon- i rv i ■ »i Idun, ern&lle* eit gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken
abonne-nenter, som samlas, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af I U U IN mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 6, torde prenumera-
Huru mycken skada har ej denna fras
åstadkommit?
Fransmännen, huru lättsinniga de än må
synas, hafva dock rykte om sig att vara
ytterst goda ekonomer, och de hafva också
ett uttryck i samma genre, fastän precis
det motsatta; de säga: »c’est le bon prix
qui ruine». De hafva verkligen i många
afseenden ofantligt rätt.
Då knappa tillgångar ej tillstädja
anskaffande af äkta konstföremål, har man
alltid utvägen att kunna skaffa sig goda
kopior och imitationer. Men här måste
man lika noggrant förvissa sig om en
kopias eller en imitations trohet som om ett
konstföremåls likhet.
Hellre endast några få goda kopparstick
och fotogravyrer än ett helt galleri
oljetryck, hellre endast en lampett eller sköld af
cuivre-poli än flere af förgyld papp och
hellre inga stalyetter än hiskliga gipsbilder
o. s. v.
Jag vill ej citera flere exempel, ty jag
hoppas att min goda mening ändå förstås.
Ett stort men, som merendels förekommer
uti våra dagar vid en bosättning, äro
pre-tanlionerna att vilja finna allting
ögonblickligen färdigt uti bodarne för att på kortast
möjliga tid anskaffa alla de tusentals
föremål, som äro härtill nödvändiga.
Vore det, ej myckel bättre, om ett ungt
par, då det skall sätta bo, i stället för att
handla på beskrifna sätt (jag talar ej, om
hvad köksattiralj och dylikt beträffax) såge
saken mera lugnt an och efter noggranna
öfverläggningar och jemförelser
iordning-stälde sitt hem och utan all hast, så
småningom enligt smak, utrymme och
förmögenhet, tillskafiade än det ena och än det
andra föremålet. Det faller sig naturligtvis
svårt atE gifva några råd om huruledes ett
hem skall inrättas och förskönas, ty hvar
och en vill ju vanligen handla efter sitt
förstånd och sin smak, men ett råd kan man
alltid våga sig på alt gifva: undviken de
mest skriande felen mot konstreglerna,
upp-offren ej dessa senare för det så kallade
originella, som merendels alls inte är
originelt, utan snarare ett obegripligt
sammelsurium.
Läggen eder mera vinn än tillförene om
konstens insteg och vårdande uti edra hem,
och edra sträfvanden i och för detta skola
krönas med framgång och gifva en rik
ersättning för alla mödor.
Ännu en sak skulle jag vilja säga.
Hvarför kan ej qvinnan göra konsten i hemmet
till ett specialstudium? Kunde ej detta
fogas till hushållsskolan, helsovårdsläran
och barnskötseln?
Litet poesi uti all denna prosa skadade
väl ej?
Detta specialstudium bidroge också
måhända mera till framtida trefnad och glädje
än de trägna studier, som offras t. ex. på
pianospelningen. Såsom god hjelp till delta
studium rekommenderar jag bland andra
böcker såsom varande särdeles intressanta
och lärorika: Henry Havard, L’art de la
maison; Georg Herth, Dos deiitsche Zimmer
och Jacob v. Falke, Die Künst im Hause.
Jag är öfvertygad att dessa verk, som öfver
allt funnit en stor spridning, säkerligen
förefinnes äfven uti goda öfversättningar, då
man ej föredrager att läsa dem på
originalspråken.
jm*
Min soramarexamen.
Solhagen, i augusti 8.9.
Högtärade herr Eedaktör!
Ni får verkligen förlåta mig, att jag nu helt
djerft kommer och tar er dyrbara tid i anspråk,
fast jag bara är en karl och dertill en
stackars skolfux, som egentligen förr i all min
dar aldrig sysselsatt mig med annan literär
verksamhet än att rätta »mina pojkars» sven
ska och latinska skripta samt att laga samman
en eller annan tysk explikationsöfning. »Så
mycket djcrfvare att nu i oträngdt mål taga
till pennan,» säger ni, och jag måste medge,
att ni har rätt. Men jag har en ursäkt —
en stor ursäkt. Ty det har händt mig något
oerhördt. Ni är ju sjelf en man och känner,
• hur djupt en sådan kan känna sig kränkt, när
en medlem af det »svagare könet» försöker
emot en spela en öfverlägsen och docerande
roll, och derför skall ni nog ock fatta det
bebjertansvärda i min sak och behofvet af en
raffinerad hämd. Ty det har endast varit
denna stora lidelse, begäret efter hämd, som
kunnat drifva mig till dessa rader.
Jag måste medge, att jag sjelf och mina
vänner nu i snart tio år varit ense om, att
min hustru i det hela är en mycket söt och
förträfflig qvinna, ja, nätt upp den
förträffligaste på länga, långa vägar. Iion har alltid
vetat att blicka upp till mig med den respekt,
lärdomen och den manliga öfverlägsenheten ega
att fordra; hon är den förståndigaste (allt
naturligtvis relativt såsom fruntimmer) lilla mamma
för våra två barn och en riktig trollkonstnär
i att stöka till vår anspråkslösa lilla
vintervåning på La’gårdslandet till ett sannskyldigt
paradis. Och i köket är hon öfverlägsen; jag
skulle bara önska, att ni en gång gjorde oss
den äran i djupaste hvardagslag. Ni kan ej
tänka er något mera delikat än hennes
kåldolmar och hennes kryddsill. Men så
studerar hon också flitigt i Idun hvarje vecka.
Nu skall ni dock få höra. Vi bruka
alltid om somrarne, när min skola är slut, söka
oss ut till skärgården; vi ha funnit ett
förtjusande litet ställe, långt ut der det är
billigt och luften är saltsjöfrisk, ett riktigt
sanatorium för barnungarne. Ni kan icke tänka
er, hur starka och brunbrända de bli på tre
korta månader och nästan halft förvildade till
pä köpet, som vore de lössläpta fölungar. Jag
tycker nästan att mamma lemnar dem väl stor
frihet.
Nå, dermed må nu vara, hur det vill, men
trifvas — det göra vi förträffligt. Jag är en
ganska duktig metare, om jag sjelf skall säga
det, och har fisketur, som förslår; det är inte
småsaker till aborrar, som vandrat ur min
sump i murs gryta under de här tiderna.
Derför är det ej heller så underligt, att vi
bli litet smått melankoliska, när hösten står
för dörren, både Dudu och jag, och vi måste
tänka på inpackningen och stockholmsresan.
Min skola böljar om ett par, tre dagar, och
den gyllene friheten sjunger på sista versen.
Det är verkligen så förtjusande skönt och
vackert ännu här ute; sjön glänser så lockande
blank, när solen behagar skina, och i täppan
ha hvarken resedan eller remontantrosorna
blommat ut. Litet skumt blir det allt tidigt nog
om qvällarne, och jag får känningar af latinsk
syntax och de tyska deklinationerna, men, rätt
som det är, går månen upp, och det blir så
silfverskärt öfver vattnet, i molnkanterna, bland
strandens dimmor — och med ens så glömma
vi alltsammans för den stund, som är.
Så var det också här om qvällen. Barnen
lågo redan, motade till kojs; barn skola sofva
sina modiga tolf timmar, när de äro på landet,
det ger krafter och helsa mellan lek och ras,
som godt komma till godo, då lexorna nu åter
begynna. Men Dudu och jag hade just lemnat
vår läckra kräftsupé på verandan, och nu sutto
vi hand i hand på den lilla bänken nere vid
bryggan och kommo öfverens om, att
augustimånsken ändå är augustimånsken, svärmiska,
skam till sägandes, som ett par vanliga nygifta
tosingar.
Så kom melankolien.
»Det blir allt bra vemodigt att fara ifrån
all den här härligheten så snart, du Sven»,
suckar lilla frun och kryper tätt upp till min
sida. »Ser du mångatan der ute på fjärden,
hur den blinkar och vinkar, precis som ville
den locka till en promenad?»
»Ja, och det sköna aborrfisket», instämmer
jag.
»Ack, fisk; det kan man få i hallen lika
bra. Hur kan du vara så prosaisk», säger
hon.
»Det är prosan, man lefver af», svarar jag,
synnerligen slående.
Så är hon tyst en stund.
Men litet efter öppnas pä nytt den lilla
näbben.
»Hvad har du nu egentligen lärt under den
här sommaren, Sven», frågar hon och ser upp
i mina ögon.
Jag blir verkligen förbluffad.
»Lärt/ — hvad menar du, min vän; du
tänker väl inte, att jag på nytt har börjat läsa
lexor?» invänder jag med en mild förebråelse
i tonen.
»Nej — inte precis 1 Men något ditåt ändå;
dertill borde vi menniskor aldrig’ bli för gamla.»
Har man hört på maken — hvilken
snus-förnumstighet !
»Jag har just lust att anställa en liten
examen med dig.»
»Dudu», svarar jag, allvarligt och ännu
grufligt förvånad. »Examen, examen? Jag
känner inga andra examina än min höst- och
vårexamen, och der är det jag, som är den
examinerande.»
»Det skadar väl inte, att för en gång byta
rollerna, herr magister?» Och så skrattade hon.
Nej, i qväll var hon för besynnerlig, min
praktiska, enkla lilla Dudu! Jag har svårt att
tro mina öron och tiger still i brist på bättre,
medan jag öfvertänker mitt parti.
»Seså, sitt nu inte der och se dum ut, nu
börja frågorna: Hvad har sommaren lärt dig
om barnen?» fortsätter hon och rycker i min
rockärm.
»Kära Dudu — hvad kommer åt dig, hvad
är meningen? Lärt mig om barnen? Jag skulle
just vilja veta, livad den lärt dig sjelf.»
»Jaså, du svänger dig med motfrågor. Ja,
bevars. Du skall lå höra. Jag har nämligen
funderat ut det som sä, att om vi föräldrar
riktigt med allvar och god vilja begagnade
tiden att studera och iakttaga våra barn, icke
läte det minsta tillfälle, den obetydligaste lilla
omständighet obemärkt gå förbi, utan beständigt
lade hvarje ny liten erfarenhet till de gamla,
så skulle vi dermed kunna göra mycket godt
både för oss sjelfva och dem. Borde vi inte
vara skyldiga att på detta vis dag från dag
skaffa oss ett rikt materiel af »kjendsgerninger»
ur våra barns lif, på hvilket vi kunde grunda
vårt behandlingssätt utaf dem i smått som stort,
grunda bela vår uppfostringsmetod? Ja, ja —
jag ser väl, hur du rycker på axlarne, och
förstår, att du vill göra dig lustig öfver mina
lärda fraser; men det är inte så lätt för ett
! stackars fruatimmer att slående uttrycka, hvad
299
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
