Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 36. Fredagen den 6 september 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hilles ett .tummar I veckan under hela qvartafet. För hvarje 6-tal abon- » rv i i a^i Idun, erhålles ett gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken abonne
nenter, aom samlas, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af | L/ U IN mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 6, torde prenumera
Då jag tog organisten.
Skiss af Hoi.
|f||i et blef beramadt, att jag skulle taga
ɧ§|£t> »organisten» —organistesamen förstås,
och till den ändan skulle jag söka att få
lektioner i sång, harmoni, orgel och piano af
stadens nye kantor, eller »direktör», som han
allmänt kallades.
Med sällspord beredvillighet gick han mina
önskningar till mötes, och så skulle
lektionerna taga sin början.
Nu hör det visserligen till, enligt gammal
häfd, att beskrifva »hjelten» i stycket, men
det slinter jag djerft öfver, och du får låta
dig nöja med att veta honom ega »gudomliga»
ögon och ett par de »sötaste» mustacher. ..
Den första lektionen... o, den glömmer
jag aldrig!
Han skulle pröfva mig i sång... och nu
är det så, att af röst eger jag ej ett uns. ..
derför var jag en riktig stackare.
Oaktadt mina nyss fylda sjutton år darrade
jag som en skolflicka, under det mina ögon
blefvo fulla af tårar.
Då han så bad mig sjunga tonen, som han
anslog, droppade der en hel liten flod på de
hvita tangenterna.
Förvånad såg han upp... hur väl mins jag
ej, hvilket ömt uttryck de »gudomliga» ögonen
hade.
Med ett nästan faderligt utseende tog han
båda mina händer i sina, såg mig mildt in i
ögonen och, under det jag nästan kände
doften från de pomaderade mustacherna, sade
han sakta och mildt: »Kära barn, inte skall
du vara rädd, inte är jag så fruktansvärd!»
Han var tjuguåtta år och hade sett mig
uppväxa, derför kallade han mig ännu du.
Midt igenom tårarne, som ännu glimmade
i mina ögon, såg jag leende in i de
»gudomliga», under det jag sakta hviskade: »Ni
får icke skratta åt mig, nu är det öfver igen ...
men jag var så rädd...» tillstymmelsen till
ännu en liten darrning smög genom mina
lemmar, men jag beherskade den hjeltemodigt.
Sedan försiggick »profvet» bättre än hvad
jag vågat hoppas, och derefter kom turen till
att visa min skicklighet på piano. Detta var
också min styfvaste sida, och han påstod, att
jag var en verklig liten virtuos. Det enda
som felade var min handställning, som han
ej tyckte om, och för att jag skulle lära mig
en bättre, så satt han hela tiden och med
högst egna händer höll mina uppe — för en
oinvigd såg det ut, som när en läkare känner
patienten »på pulsen».
Deraf kom det sig, att jag redan från
början blef vand vid beröringen af hans hvita
händer, som under tidens lopp på ett
märkeligt sätt, om ej magnetiserade, så dock bragte
mig i ett slags ljuft tillstånd — naturligtvis
utan att ens skymten af en aning om hvad
det kunde vara, uppstod hos mig.
Harmonien gick alldeles af sig sjelf — han
påstod en gång, att det i tidens början var
bestämdt, om harmonien oss emellan . ..
Jag log och såg honom oskyldigt in i de
vackra ögonen, men nu blef han så
besynnerligt röd och förlägen... men detta var
grekiska för mig, och det kunde jag gunås ej.
Vi läste om harmoni och disharmoni, och
hur en upplösning göres med »septiman», och
alltsammans fattade mitt klara förstånd, men
stundom pratade han så märkvärdigt om
harmoni och upplösning — att jag lärt honom
harmoni, och att, allt sedan våra lektioner
började, jag upplöst alla disharmonier.
Återigen grekiska och mina oskyldigt
frågande blickar . . . hans förlägna min. Allt
detta repeterades ofta. Men till slut förstod
jag, att han bestämdt måtte mena, att han
genom våra lektioner sjelf trängt längre in i
studiet och sjelf förstått detta bättre än
tillförene .. .
Lektionerna i orgel försiggingo uppe i vår
lilla tarØiga, men för mig dock så kära kyrka,
som just nu fått en ny, präktig orgel.
Hvilken njutning skänkte mig ej dessa härliga
lektioner på detta sköna instrument, på
hvilket jag snart uppnådde ej så liten
skicklighet, jag till och med lärde mig mycket svåra
saker, som min lärare under verklig andakt
åhörde. Ibland, då jag fantiserat något öfver
en enkel melodi, eller ock sjelf gjort denna,
kunde han taga båda mina händer och säga:
»Snart växer eleven läraren öfver hufvudet!»
Så kunde han ibland fortsätta der jag slutat,
fullkomligt sätta sig in i mina musikaliska
tankegångar och göra ännu vackrare
utvikningar.
Då kunde jag stå der och lyssna med
hvarje pulsslag till tonerna, under det mitt
öga drömmande flög ut öfver kyrkans hvita
tempelhvalf, under det jag tänkte—-ja, hvad?
Jag tog dagligen lektioner och gjorde stora
framsteg, så att snart kunde min lärare gå
upp till »kapellmästaren» och anmäla mig
till examen.
Och så inföll den stora dagen. Jag var
klädd i svart siden, med några skära rosor
i bröstet. Mitt ljusbruna hår var upplagdt i
enkla flätor i nacken, benadt i pannan samt
vågigt af naturen i små oskyldiga bugter —
utan att på minsta vis vara ens tillstymmelse
till »lugg».
Min lärare skulle gå med mig, för att jag
ej skulle känna mig rädd. Men aldrig har
jag varit frimodigare än den dagen, som, redan
då den inföll, föreföll mig som mitt lifs största
och skönaste dag — som den också blef.
Examen gick med glans, jag fick höga
betyg — med undantag af sången dock, som
afspisades med »godkänd» — och min lärare
var stolt öfver sin elev ...
Och så skulle vi gå hem, der naturligtvis
mina anhöriga längtade att få höra utgången.
Då vi så skulle passera kyrkan, fick han
ett af sina infall — som stundom, sanningen
att säga, ej hände så sällan. — »Låt oss gå
upp i kyrkan» — bad han — »och spela så
ditt vackra examensstycke ännu en gång!»
Hvem kunde neka på en dag sådan som
denna? Och så gingo vi in. Kyrkans hvita
hvalf lyste i solljuset på ett underligt,
strålande, högtidligt sätt...
Då vi inkommo, tog han kappa och hatt
af mig, fattade min hand och gick några steg
framåt den breda gången, under det hans
ögon på ett högst besynnerligt sätt stirrade
på mina röda rosor — såväl de i bröstet,
som de, hvilka brunno på mina kinder.
»Men ni är ju tokig,» skrattade jag, »inte
står orgeln på altaret?»
»Ja, jag var tokig,» log han, och kyrkans
helgedom genljöd af ett ungdomsfriskt skratt.
Nu gingo vi upp på orgeln. Först spelade
jag »examensstycket».
Så kom han bort till mig, underlig,
upprörd, helt allvarsam.
Det var, som om kyrkans hvita hvalf hittills
varit ett stort, skyddande hänge, men som
nu på ett underligt sätt började röra sig.
»Sjung min lilla visa för sista gången,» bad
han med vek röst.
Och jag sjöng »hans visa», som jag gjort
tusen gånger förut, ur Faust, just der Mar-
gareta utsäger orden »jag älskar dig». Jag
hade sjungit dessa ord många, många gånger
utan den minsta förlägenhet, eller ens en tanke
på att vara förlägen.
Nu, då de trenne orden om och om igen
genljödo i den solbelysta kyrkan, var det som
med ens alla skyddande slöjor nedföllo och
något oändligt klart skimrande frambröt. . .
Och min röst blef osäker . .. bortdog
slutligen . . . det kom en darrning och skälfning
öfver mig .. . det droppade från mina ögon ...
och hvarje fiber inom mig rördes, som af en
hastig, mild beröring . . .
Då är det någon, som hviskar mitt namn,
upprördt, lidelsefullt.. . och deri innefattande
allt . . . bekännelse oeh bön.
Mer än halft vanmäktig hvilar jag i nästa
minut i ett par armar, som mildt och fast
omsluta mig. —–—–-—
Kort derefter förlofvade vi oss samt gifte
oss. Som brud bar jag hvit, skär drägt och
annandagen svart siden med skära rosor.
Denna senare drägt rent af afgudar min
man, och otaliga gånger är jag i en sådan
fotograferad och afmålad, denna drägt, som
är ett evigt talande minne från den ljufva
dagen, som hvarken ban eller jag kan glömma,
den dagen, »då jag tog organisten».
Qvinnokongresserna i Paris
1889.
Andra kongressen.
Anordnarne af den andra kongressen, den
officiella, syntes hafva klart för sig, huru efter
i utveckling inan var i Frankrike, och att man
borde lära sig krypa, innan det kan bli fråga om
att gå.
Kongressen kallades »congrès International des
æiwres et des institutions feminines». I denna
dess titel låg dess egentliga karaktär. Man ville
snmmanföra de institutioner och inrättningar,’ som
qvinnan skapat, för att härigenom liksom visa,
hvilken magt hon var i samhället, hvilken kraft
hon utvecklat, och huru stort det verk är, som hon
redan utfört och utför till mensklighetens bästa.
Men det var ej blott såsom ett tomt skryt man
skulle draga fram hela denna skara af barnhus,
skyddshem, sjukhus, skolor, föreningar för
qvinno-saken, för sedlighet, nykterhet m. m.; man önskade
äfven, att de som sysselsatte sig med dessa frågor
skulle få tillfälle att höra andras erfarenheter och
deraf draga nytta för sitt arbete. Man ville ock,
att redogörelse skulle lemnas för qvinnans arbete
inom vetenskap, konst och literatur. Slutligen
önskade man, att den cicila lagstiftningen skulle
granskas för att se, i hvad mån den var hämmande
för qvinnans nuvarande verksamhet, samt hvilka
berättigade önskningsmål som i detta afseende
kunde framställas.
Kongressens president var Jules Simon. Han
är nu gammal och sjuklig, hans stämma var svag,
och han presiderade endast vid kongressens
öppnande och afslutning. Han bär dock ett
verlds-berömdt namn, och den fullsatta saleT lyssnade
med spänd uppmärksamhet till hans spirituella
föredrag.
Sjelfva själen i kongressen och den, hvilken hade
dens törsta förtjensten om den sammas anordnande,
var m:e Emilie de Morsier, en medelålders qvinna,
blond, med ett behagligt utseende. Hon är känd
för det intresse, hvarmed hon omfattar alla
filantropiska intressen. Uppoffringar af tid, penningar
och krafter räknar hon för intet, om det gäller att
gagna de idéer,hvilka ligga henne om hjertat. Hon
hade ett förbindligt sätt, ett redigt hufvud och en
högst ovanlig vältalighet. Genom alla dessa
egenskaper blef hon den egentliga ledaren af
kongressen, liksom hon varit dess anordnare.
Kongressledamöterna utgjorde först och främst
de redan från den föregående kongressen bekanta
utländskorna, förstärkta med ett talrikare engelskt
element, samt en liten kohort på en gång liberala
och hofsamma fransmän. Var det ett fåtal
franska qvinnor, som deltogo i denna kongress, så
må man erkänna, att det var en utsökt samling.
311
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
