Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 38. Fredagen den 20 september 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Idun utkommer 1 hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kottar för ett I P\ II M Tidningen Innehåller nästan uteslutande orlginalbldrag. — Uppgif å
_qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. — I U U IN närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, så er-
m:me Trebelli, ackompagnerande dottern,
som stod bredvid med händerna
vårdslöst kastade på ryggen och sjöng Faur’es
»Crucifix,» under det violinisten — Musin hette
han — å sitt instrument här och der
interfolierade med strofer ur den andra
stämman i duetten. Sångerskan hade
tydligen svårt att stå stilla och lyckades ej
inlägga den allvarliga känsla, som ju
präglar det stycke hon sjöng. Tonerna kommo
emellertid’ fram säkra och klockrena. Knapt
hade sista tonen förklingat, förr än
sångerskan som en liten yrhätta började hoppa
och dansa omkring på golfvet. Modern
lyftade pekfingret förmanande mot sin dotter,
men hade tydligen sjelf svårt att hålla sig
allvarsam.
Jag knackade nu på och steg in. Den
unga yrhättan skyndade emot mig och
följde mig fram till m:me Trebelli, som just
reste sig från pianot. Efter utbytta
helsningar komplimenterade jag den unga
sångerskan för hennes vackra röst. Af föremålet
för komplimangen fick jag ett afböjande
»bah!» till svar, åtföljdt af ett ystert,
silf-verklingande skratt.
M:me Trebelli svarade deremot lifligt:
»Ja, inte sant —- den är ju inte illa! Men
hon är bara barnet än och så yster, att
man har svårt att få bugt med henne»,
tillade hon och höjde åter hotande
pekfingret mot dottern, som nu sprungit emot
violinisten och börja svänga om med honom
på golfvet. »Jag hoppas dock kunna med
tiden göra en god sångerska af henne, och
kanhända skall hon en gång komma hit
upp till det vackra Norden och blifva lika
hjertligt mottagen, som jag blifvit af er
svenskar, som jag håller så mycket utaf.»
Jag bugade mig och den ryktbara
sångerskan fortsatte:
»Men trägna studier behöfvas, det vet jag
af erfarenhet, men det har min lilla
Toi-nette ej lärt sig ännu. Hon har hittills
sluppit med en à två timmars öfningar för
mig om dagen; men då vi återkommit till
Paris, blir det annat af. Hon synes
emellertid dess bättre ha goda anlag och lätt
att lära. Allvarsamma saker sjunger hon
just ej gerna, som ni nyss kanske sjelf hörde;
friska och muntra visor öfverensstämma
bättre med hennes lynne.»
»Vill ni, att jag skall sjunga en sådan?»
ropade nu m:lle Aotoinette, som hört
moderns sista ord, och skyndade fram till
pianot. Att jag ej hade något deremot var
naturligt. M:me Trebelli satte sig åter till
instrumentet, och nu sjöng den unga flickan
ett par franska visor med en friskhet och
ett lif i ton och uttryck, som måste
frappera — allt under det skalken ständigt log
ur hennes strålande ögon. Redan nu röjde
sig en ovanlig böjlighet i hennes instrument,
tonerna kommo så klara och drillarne så
perlande, att man med fog kunde förutsäga,
alt den unga sångerskan en dag skulle
framstå som en konstnär af rang.
Det är nu åtta år sålunda, sedan jag
första gången hörde Antoinette Trebelli sjunga.
Att hon under den sedan dess förflutna
tiden arbetat flitigt och träget, kan man
taga för gifvet. Och nu är hon här för att
första gången i vårt land uppträda offentligt.
Skall hon lyckas vinna samma sympati och
samma framgångar som hennes mor? Det
återstår att se. Att döma af hennes första
uppträdande härstädes på konserten å k.
operan i tisdags, synes hon kunna hysa
goda förhoppningar. Den ganska
talrika publiken förhöll sig visserligen till en
början något reserverad, men _stämningen
blef småningom allt varmare och efter
hvarje nummer, som den älskliga
sångerskan utförde, följde dubbla och tredubbla
inropningar. Bifallet kulminerade efter den
utom programmet gifna skrattarian ur
Au-bers »Manon Lescaut», som måste omtagas.
Den utfördes också briljant och påminde
lifligt om hennes klingande och glada skratt
från barndomen. Rösten är visserligen ej
stark, men omfångsrik, böjlig och
synnerligen vacker, drillen perlande och klar.
Föredraget är lifligt och uttrycksfullt och
vittnar om, att m:lle Antoinette Trebelli nog
skulle bli en värdefull acqvisition för scenen,
om hon från konsertsalongen ville öfvergå
till den samma. Skalken ler ur hennes
strålande ögon nu som fordom, det af mörka
lockar omgifna ansigtet har blifvit täckare
än förr — den unga flickan har utvecklats
till qvinna. Såsom fullt utbildad konstnär
af första rang vill hon väl sjelf ej ännu
anses, men af allt att döma har hon en
rik och lofvande framtid för sig. Början
är gjord, och den har visat sig vara god.
Antoinette Trebelli föddes i Paris år 1866. För
äldrarna äro den ryktbara sångaren Alessandro
Bettini och den än ryktbarare Zelia Gilbert med
konstnärsnamnet Trebelli. Sin första
sångunder-visning erhöll Antoinette Trebelli, som jag
här-ofvan nämt, af sin mor, derefter af den
framstående sångläraren Wartel i Paris samt senast hos
den utmärkte engelske barytonisten och sångläraren
Santley.
Antoinette Trebelli gjorde sin debut såsom
sångerska i London på en af de stora konserter, som
Charles Hallé brukar föranstalta. Den unga
sångerskan väckte då genast ett stort uppseende, icke
så mycket genom styrkan af sin röst, men genom
dess välljud, förträffliga skola och framför allt
genom sin koloratur. Från Paris, Milano m. fi.
städer ingingo till den unga sångerskan, anbud att
uppträda på scenen, men Antoinette hårde fått en
viss motvilja mot allt hvad teater heter, och hon
beslöt att uteslutande välja konsertsalen till sitt
verksamhetsfält. Till detta beslut bidrog mycket
det beskydd hon åtnjöt inom Londons
högaristokratiska kretsar. Förnämligast var det hertiginnan
af Cambridge, som antog sig den nvuppgående
stjernan. Tack vare denna beskyddarinna
öppnades för Antoinette Trebelli drottning Victorias
salonger, der den intagande sångerskan upprepade
gånger låtit höra sig å hofkonserter — en
utmärkelse som annars endast brukar tillkomma sådana
storheter som Patti, Nilsson, Albani och Zelia
Trebelli.
I början af denna månad uppträdde Antoinette
Trebelli på en af de stora konserterna å Her
Ma-jestys Theater i London och gjorde en fullständig
succés, isynnerhet med sitt briljanta extranummer,
skrattarian ur Aubers »Manon Lescaut», Carlotta
Pattis paradnummer. För nästa säsong har
Antoinette Trebelli emottagit anbud att göra en
kon-serttournée genom Förenta staterna.
Säkerligen helsa alla musikvänner den unga
sångerska hjertligt välkommen till vårt land och
tillönska henne här all framgång. F. Hbg.
September.
||jrøwe-fc oL t tunga tanfiat t-y.6ta gå.
ßfce3ui3 livat an3fca i Den öde
pat&evi,
ert gtjf[Vie, ßjettfcöS matta täcflet
wiat flen.
»©, Ptutu. Bitte 11 {j,u.j;t alt uata två,
ßafiom stg Piajkia 3agafc oi-vitetfiotta,
j?aat vmtetn fiomm et, iommaieii ät ßotta.
»J’Cut |ott Det gått! 0, fi an 3 11. än jkfcitå,
att a Efa logEa-fc te3an »Eutat Aj-unga,
att ttdSen Et, 6 ont- »to3o ni|66 så un ja?
»Tfötßi! ... ftuat) jlni uàP met att
o 9
raai pa: —
Xfiu fi
ömma- ßöEDen, mötPitet, 6oPen
Atnn-vvefc.»
^jag iua-tat AaPt-ta: »fiätEefi. EifioäE ßttnne-t.
»Øcfi Det|Sfc. . . Set|ö-t än- ol fioppai må:-
evi Pvi|-vs †öt somniatn, PtuiEfievt inatt ät
ßotta,
en fiaji.s |’ot 3a’t, »om fiomma, iuiifet-
üotta!»
Daniel Fallström.
Om qvinnans värde.
Tre artiklar af Irma von Troil-Borostyäni.
II.
||jet är en allmänt gjord iakttagelse, alt
gamla ungmor se äldre ut än
jemnåriga, gifta qvinnor, om ock båda ha alt
glädja sig åt ungefär lika kraftig helsa.
Orsaken lilll denna företeelse är tväggehanda:
en fysiologisk, om hvilken vi ej orda på
detta ställe, och en psykologisk, åt hvilken
— ej mindre vigtig än den förstnämda —
vi något litet vilja skänka vår
uppmärksamhet.
En verksamhet, i hvilken icke blott
händerna, utan äfven själ och hjerta taga del,
ingjuter hos oss lifsglädje, förlänar tillvaron
värde och behag och gifver åt sinnet denna
elasticitet och spännkraft, hvilka hålla ande
och håg ungdomsfriska och
ungdomskraftiga och i många fall, om ej sjukdom
understöder årens förstörelseverk, äfven
förläna kroppen större motståndsförmåga inot
deras inverkan. Detta är det enda elixiret
emot denna sorgliga, andliga slöhet, som
vid mera framskriden ålder infinner sig hos
alla personer — män eller qvinnor —
hvilka ej förmå gifva sitt lif ändamål och
ideelt innehåll.
Gifta män och qvinnor finna mål och
innehåll för sitt lif i verksamhet för
familjens välfärd. Och detta är den
psykologiska grunden, hvarför gifta qvinnor i regel
åldras senare än ogifta, hvilka sällan finna
medel och utväg att skaffa sig en
verkningskrets, som tillfredsställer deras kroppsliga
och andliga behof och utfyller denna
tröstlösa tomhet i deras sinne, som många af
de beklagansvärda varelserna söka glömma
i pjunkig ömhet för papegojor, kattor och
mopsar. Det gifves dock — Gud ske lof
— undantag äfven bland- dem, och dessa
prisvärda undantag förökas påtagligt. Dessa
undantag borde dock bli regel och hela
denna klass af sysslolösa eller med värde-
326
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
