Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 39. Fredagen den 27 september 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tion ske å närmaste postanstalt.—Bidrag från alla områden för qvinlig
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör
användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga
angifvas, och kan fullkomlig diskretlon från redaktionens sida påräknas.
eller sonat, ett vackert melodiöst stycke samt
spelar ett par sidor prima vista, skall alltjemt
syftet att komma längre — högre — uppnås
— blott med denna enda timma.
Sedermera, som ung fru, gäller samma regel,
äfven då barn och annat taga hennes tid i
anspråk, men med moderation förstås. Någon
fullt regelbunden tid kan ju för mången vara
både svårt och ofta alldeles omöjligt att
bestämma. Det kan ju hända, att både dagar,
veckor, ja månader kunna gå, utan att
omständigheterna möjliggöra musikens studium — ty
ett stycke då ocli då för en god väo räknar
jag icke; men hvad jag vill säga är, att
hon aldrig ens för en minut får lemna detta
musikens mål — längre, högre! — ur sigte,
aldrig glömma, att den musikaliska gåfvan är
ett pund, som ej får gräfvas ned i jorden, och
för hvilket, som allt annat, hon har att aflägga
räkenskap och ansvar. Och när nu en tid,
en timme, ja, om blott en half erbjuder sig,
då skall hon icke försumma att använda den
samma.
Mången vill kanske säga: »Ja, då är jag så
trött af arbete och släp, att jag ej orkar, utan
vill hvila åtminstone den stunden!»
Ja, de som anse musikens studium för något
annat än hvila, de må gerna afstå. »Idka
musik»; säger Elise Polko, »men icke för att
lysa inför andra eller för att fördrifva tiden,
utan kom ihåg, att hvarje konst eger något
heligt. En hvar af dem har haft sina
martyrer lika väl som religionen.»
Just efter arbete och möda är det, som
själen behöfver lyftning, sinnet hvila, och detta
just är det, som musiken skänker, då vi bruka
den rätt.
Äfven rent praktiskt sedt, måste en fru hålla
den musikaliska ådran någorlunda, frisk och
lifgifvande. För sig och de sina kan hon ju
dermed förljufva mången stund, förmildra
mången smärta, om lifvet på hjertats strängar slår
ett och annat mollackord. Hon kan höja
stämningen i hem som i sällskap, glädja man och
barn med en glad melodi, men icke minst
kan hon ju undervisa barnen, väcka deras
musiksinne. Ja, här finnas ju många fall, der
hustruns musikaliska talang varit den, som
skaffat bröd åt både barn och — äfven mannen
ibland, då lians egna sträfvanden varit
förgäfves. Jag vet en ung hustru, med trenne små
barn, hvars make plötsligt afled. Med sin
musikaliska talang har hon nu i flere år skaffat
icke allenast bröd för dagen, utan frambragt
ett verkligt välstånd samt gifvit barnen en
omsorgsfull och god uppfostran. Men i detta fall
— huru långt hade hon väl kommit, om hon
ej först sjelf åtnjutit god och grundlig
undervisning och sedan hållit sina kunskaper vid
magt, så att hon kunnat dukumentera sig som
en första klassens musiklärarinna.
Om åt musikaliska anlag och håg bjudes
verkligt god undervisning, som paras med
arbete i hemmet, och om den vunna färdigheten
afses för sinnets lyftande, glädjens höjande och
sorgens lindrande — i nödfall en praktisk hjelp
till beredande af utkomst — om på dessa
förutsättningar, på dessa grunder och i detta syfte
musiken idkas i hemmet, finnas helt visst inga
berättigade anledningar att tala om dess
missbruk.
Barnens leksaker.
tågot, vid hvilket man i allmänhet fäster ringa
om ens någon vigt, är barnens leksaker. Häri
gör man dock högst orätt, ty emedan for de
små just leksakerna äro hufvudsaken böra de gifvas
med urskilning, för så vidt de skola uppfylla sitt
ändamål. För det första skall man noga betänka,
hvilka leksaker bäst lämpa sig för barnens ålder, samt
dernäst se till, att deras antal till en böljan
inskränkes till blott några få, och endast så småningom öka
deras mängd, i den mån barnen förmå uppfatta deras
användning. Härigenom vinnes, att de små få
intresse för sina tillhörigheter, så att de ideligen vilja
sysselsätta sig med dem, både sig sjelfva och sina
föräldrar till nöje. För det andra torde man, då
barnen hunnit den utveckling, att deras
reflektions-förmåga lämpligen kan tagas i anspråk, lemna dem
sådana leksaker, som icke blott tjena dera till »lyst»
utan ock till nytta — jag menar sådana, som kunna
befordra utvecklingen af deras tanke- och
uppfinningsförmåga, exempelvis de s. k. bygglådorna m. fi. Vidare
är alltid stort skäl att välja sådana saker, som äro
starka och någorlunda uthärda den hårda behandling,
for hvilken de stundom kunna blifva utsatta. Jag
säger detta, ej blott sedt från den ekonomiska
synpunkten, utan hufvudsakligen derför att barnen, om
deras leksaker äro ömtåliga och lätt gå sönder, snart
kunna fa. lika stort nöje i att förstöra dem som att
använda dem till sitt rätta ändamål, hvilket ju är
en ovana, som kan hafva vådliga följder i framtiden.
Till sist äunu ett råd! Gif barnen städse ett
bestämdt ställe, på hvilket de, när leken för dagen
skall upphöra, må tillhållas att i någon ordning
sammanlägga sina saker! Derigenom grundlägges hos
dem i rätt tid sinne för ordning.
Lalage.
Wt
För sent!
Skiss af E—th.
f|PSs011 hängde upp den våta regnkappan och
èlfcsC, hatten i tamburen, skakade ut paraplyet
och steg in.
»God afton, moster,» helsade hon med hög
röst, ty gumman var mycket döf.
»God qväll,» nickade gumman bort ifrån
kakelugnen.
Det var ett stort, trefligt rum med hvita,
gammalmodiga möbler, och i ett hörn skrälde
just nu en tungsint, skröplig pendyl med
darrande stämma åtta långa slag.
På ett bord framför soffan låg en hvit
servett prydligt utbredd, och här började nu
moster duka fram aftonmåltiden.
Lampskenet föll skarpt på den tarfliga
servisen: två omaka koppar med nötta teskedar,
en kantstött gräddkanna, en oslipad sockerskål
och tvänne tallrikar med mycket små
qvantiteter af smör och ost.
Maria vände sig häftigt om. Det var, som
om det skarpa ljusskenet gjort ondt i ögonen.
Midt emellan fönstren stod en byrå med spegel
på; Maria gick fram till den och betraktade
uppmärksamt sitt bleka ansigte.
De stora, mörka ögonen sågo riktigt hemska
ut så här i halfdunklet. Pannan var hög och
bred. Håret bakåtstruket, ljust och slätt.
Munnen -—■ ja, den kanske var det vackraste
hon egde, med sina mjuka, röda läppar. Men
hon var i alla fall ful och såg gammal ut.
Hon hade ju ock redan fylt sina 30 år.
Hon suckade djupt och tungt efter denna
hårda men rättvisa granskning; det kunde ej
hjelpas — Maria Ström måste erkänna, att
ungdomen flytt. Det var ej nog, att hjertat
slog lika varmt som för tio år sedan. Ttan
var vissnad, och dä är en qvinnas kraftigaste
vapen försvagadt. Hon måste fatta ett beslut
i afton.
Hon öppnade byrålådan och framtog ett
bref. non hade velat kyssa hvarje liten tvär
bokstaf, smeka de sträfva, pligtstränga orden
och locka fram en enda ton af vekhet och
värme från de kalla, tvungna raderna.
Der stod:
»Goda Maria! Säkert har du mer än en
gång undrat öfver min tystnad och trott, att
jag, glömsk tf våra ömsesidiga löften för många
år till baka, knutit en annan förbindelse. Så
är det dock ej. Min fattigdom, som då lade
hinder i vägen för vår förening, har först nu
genom arbete och försakelser drifvits på
flykten. Jag är i tillfälle att bjuda dig och
moster ett beqvämt hem. Fullt uppriktigt måste
jag likväl säga dig, att du ej mera får vänta
en blyg, älskande yngling. Mina känslor hafva
stelnat, och jag är en man, för hvilken arbetet
är allt. Dock tror jag, att på aktning och
förtroende byggas många lyckliga äktenskap,
och väntar jag ett gynnsamt svar. Din
Gustaf.»
En tår föll på papperet. Maria torkade
hastigt bort den, och lade åter in brefvet.
Sedan skulle hon svara. Hon började
häftigt gå fram och till baka på golfvet. Hon
kunde ej underlåta att känna sig förbittrad på
verlden, på menniskorna, på allt. Hennes
natur var ej stilla och undergifven, ej storslaget
fördragsam. Hon var ett helt vanligt
menniskobarn.
Trasmattan vek ihop sig under hennes
hastiga gång. Hon lade otåligt ut den igen och
afstod från sin promenad.
»Det är ruskigt ute,» sade mostern.
»Och inte mycket bättre inne,» svarade
Maria hänsynslöst.
Gumman, som blott uppfattade de sista
orden, sade:
»Ja, det är det visst det, mycket skönt här.»
Efter en liten stund hördes åter mosters
darrande, svaga stämma:
»Nu, barn lilla, ska’ vi ha’ vår lilla kaffetår.»
Hon satte sig belåtet i den knarrande
soffan. Maria tog plats bredvid henne och såg
motvilligt på det tarfliga bordet. »Ett
beqvämt hem» — orden dansade förbi hennes
ögon — »ett beqvämt hem».
Ack, om moster ej frågat så mycket i.afton.
Maria behöfde tänka, och det pinade henne
att besvara dessa triviala frågor, då hela
hennes själ var i uppror.
»Har du sett några bekanta i dag?»
»Nej!» Maria rörde häftigt i kaffekoppen.
»Det är väl smutsigt ute?»
»Åh ja;» skeden gjorde en så häftig rörelse,
att det kom kaffe på den prydliga servetten.
»Ät, kära barn, du är nog hungrig.»
»Nej, men jag är trött och skall be att få
vara i fred.»
Moster såg förundrad upp.
»Behöfver vi ved? Yi ha hela vedbo’n full,
gu’ske lof.»
Maria reste sig häftigt och skrek i full
förbittring: »Jag skall be, att få vara i fred!»
Så började hon åter gå af och an på golfvet.
Moster dukade af bordet under tystnad och
tittade då och då i smyg på Maria med en
liten ödmjukt ogillande blick. Så slätade hon
ut servetten, skrufvade upp lampan litet bättre,
tog fram sin strumpa och stickade lugnt
maska efter maska.
Maria stod och undrade, hvad hon skulle
kunna lugna tankarne med. Läsa kunde hon
ej i detta ögonblick. Tänk — om hon också
skulle taga en strumpa och täfla med moster,
om hvem som långsammast kunde draga
stickan fram och till baka.
Men så slog det henne, att hon var elak;
och det nu, när hon skulle fatta ett så
vigtigt beslut!
Den öfverspända, nervösa stämningen
efterträddes af en djup sorgsenhet. Hvad skulle
hon lemna för svar?
Det fans blott ett, tyckte hon det ena
ögonblicket. Det var: »för sent». Ej var det
lycka, att med domnade känslor ingå ett äkten-
336
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
