Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 41. Fredagen den 11 oktober 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hålle» ett nummer Weckan under hela qvartalet. För hvarje 6-tal abon- i pw i i u Idun, erhållet ett gratttoxemplar ffir hela den tid, under hvilken
abonne-nenter, aom lamlat, och för hvilka afgiften Insände» till Redaktionen af I LJ U IN mentet räcker. Äro de »amlade abonnenterna färre in 6, torde prenumera-
par graders köld, då temperaturen ute blir mycket
låg. De böra vara någorlunda torra, då de
inflyttas i sitt vinterqvarter. Stå de i en källare,
behöfva de vanligen ej vattnas; i ett torrt rum
händer deremot lätt, att de torka för mycket.
Detta synes derpå, att de unga skotten börja
skrumpna. Man måste då grundligt genomvattna
hela jordklumpen. Som jorden då ofta skilt sig
från krukans väggar, så att ett tomrum uppstått,
genom hvilket vattnet rinner, utan att intränga i
den torra jordmassan, blir det nödigt att ställa
krukan i ett kärl med vatten, tills jorden sugit till
sig nog. Vatten bör dock gifvas dem endast, då
det är af verkligt behof, ty af upprepade vattningar
börja de växa och skjuta långa, bleka skott, hvilket
är ganska ofördelaktigt. Man har derjemte att
tillse, det de ej angripas af råttor, hvilka uppäta
barken och derigenom förderfva dem. Fram i
februari eller mars, då dagarne blifva längre med
mera solljus, kan man åter inflytta dem i ett varmt
boningsrum, der de placeras så mycket i ljuset
som möjligt. Ett af hufvudvilkoren för deras
trefnad är, att de under växttiden komma i
åtnjutande af hela dagens ljus och sol. Vid
inflyttningen borttages den öfre jorden, tills man
kommer till rötterna, och ny fet jord påfylles i stället.
Tillika böra de heskäras, så att de få en vacker
form, och bör man ej vara rädd att begagna
knifven, ty en ändamålsenlig beskärning föryngrar
växten och uppdrifver växtligheten och
blomsterproduktionen i hög grad. Dock får anmärkas, att
de på skotten befintliga öfversta ögonen bringa
de tidigaste blommorna, hvadan, om sådana
önskas mycket tidigt, beskärningen kan åsidosättas,
ehuru till men för växtens utseende. Under inga
omständigheter må till drifning inflyttas rosor,
hvilka föregående höst inplanterades i krukor och
alltså ej äro rotade i de samma.
På samma sätt som remontantrosorna kunna
äfven thea-, bourbon- och månadsrosor behandlas.
Nästan bättre är dock att öfvervintra dem på ljus
plats vid + 5 à 1CT C. med så mycken vattning,
att de ej fälla bladen. Månadsrosor kunna äfven,
om ock ej med samma fördel, vintern öfver hållas
inne i varmt boningsrum.
Blomstervän.
^mr
En qvinlig handtverkare och
uppfinnare.
1 våra dagar, dä frågan om qvinnans deltagande
inom handtverk och yrken hör till de aktuella,
torde följande uppsats, som vi hemtat ur en
engelsk tidskrift, ej sakna sitt intresse. För dem,
som tilläfventyrs känna håg att slå sig på
guldsmedsyrket, men äro ängsliga för, att deras
»fysiska» styrka ej skall förslå, kan detta exempel
ur det lefvande lifvet verka uppmuntrande.
Henriette Goulard föddes 1843. Både
hennes far och en af hennes bröder voro
uppfinnare på industriens område. Då hon var
en af tolf syskon och hänvisad till att sjelf
förtjena sitt bröd, togs hon ut ur skolan vid
14 års ålder och sattes i lära hos en qvinlig
juvelerare i Paris. Under loppet af några
få år gjorde hon stora framsteg och blef efter
hand betraktad som en konstnär inom sitt
fack. De förnämsta juvelerare i Paris
anförtrodde henne utförandet af de dyrbaraste
guldsmycken, hvilka hon utarbetade med
tillhjelp af små sågar af ett hårs tjocklek; man
betalade henne, hvad pris hon begärde för
sina arbeten.
I en ålder af aderton år äktade fröken
Goulard en hr Delong och lefde med honom
i ett lyckligt äktenskap under ett par år.
Men en sjukdom, som mannen ådrog sig,
gjorde honom oduglig till arbete, och han
dog efter tre års förlopp. Under dessa år
måste hon underhålla sin man, sin lille son
och sig sjelf. Den beständiga oron, det
oupphörliga arbetet nedbröto hennes helsa, och
hon blef lam i den högra armen — den arm,
som varit familjens enda stöd. Den
tjugu-treåriga modern och enkan emotsåg ett lif
fullt af elände och hennes framtid som
konstnär var ödelagd.
Hon återvann emellertid fullständigt sin
själskraft och koncentrerade sin energi på att
finna mekaniska medel till att ersätta den
förlorade armen. Hittills var det hennes hand,
som hade fört och ledt den fiua sågen, medan
det föremål, hon arbetade på, var fastgjordt;
hon försökte nu att vända om processen och
studerade den mekaniska operation, vid hviken
sågen skulle kunna fastas och röras i en
riktning, medan det föremål, på hvilket man
arbetar, flyttar sig.
Hon sökte använda principen för
symaskinerna på guldsmedsarbetet, men många och
skiljaktiga svårigheter mötte henne. Först
gällde det att ögonblickligen kunna hejda
sågen, ty ett enda sågdrag för mycket skulle
förstöra teckningen och dermed hela smycket;
dernäst måste till den snabba rörelsen
uppfinnas de rätta dimensionerna, materialets
passande sammansättning och egenskaper m. m.
Ändtligen, efter många mödosamma studier
och experiment, uppfann fru Delong allt, som
behöfdes. Arbetet var utfördt med
vidunderlig noggrannhet och fullkomlighet. Hon
böljade hoppas på en ljusare framtid, men
hon var nätt och jemt färdig med sin
uppfinning, då ett annat oväntadt hinder beröfvade
henne arbetets frukter.
När guld och juveler arbetas, uppsamlar
man alla de små partiklar och det stoft, som
faller af, med största omsorg. Detta —
skilnaden i vigt emellan råmaterialet och det
färdiga arbetet — får arbetaren ersätta.
Då den uppfunna mekanismen arbetar så
hastigt och maskinens vibration är stor, blir
luften omkring den samma satt i stark
rörelse, och guldstoftet sprids så vidt omkring,
att det är omöjligt få det nöjaktigt insamladt.
Mycket guld går på detta sätt förloradt. Då
denna förlust icke blef uppvägd af den tid,
man vann, blef uppfinningen utan praktiskt
resultat.
Men den modiga uppfinnarinnan afstod ej
från sitt arbete trots dessa missräkningar.
Då hon fann, att utbytet af hennes
uppfinningar gick förloradt på grund af det höga
priset på ädla metaller, riktade hon sin
uppmärksamhet på de billigare metallerna och
på att använda nickel, koppar, zink, jern och
stål för konstföremål, ej på det gamla, mycket
kostsamma sättet med långsamt manuelt arbete,
utan med precist, raskt och billigt mekaniskt
arbete. Småpartiklarne och stoftet af de
simplare metallerna ha icke stort värde, och alla
fördelarne af de nya uppfinningarna kunde
således tillgodogöras.
Fru Delong fortsatte med sina uppfinningar
på maskinernas och verktygens område. Hon
uppfann bland annat en ny sorts sågar af
vexlande storlekar och med en egendomlig
konstruktion af tänderna, och hon fann en
särskild metod att fabricera och härda dessa
sågar på. Hennes uppfinningar ha skapat en
hel ny industri och finna vidsträckt
användning vid dekorationer af byggnader, fönster,
dörrar, möblement, tafvel- och spegelramar,
askar och många andra föremål, kända under
namn af artides de Paris.
Der funnos åtskilliga, som försökte beröfva
fru Delong frukterna af hennes uppfinningar;
så hade en arbetare stulit sågarne från
hennes verkstad och gifvit dem åt oredliga
fabrikanter, men efter en fyraårig process inför
de franska domstolarne blefvo de dömda att
betala en stor skadeersättning. Prof på den
nya konstindustrien blefvo första gången
utstälda vid verldsexpositionen i Paris 1867,
men fru Delong fick här blott brons- och
silfvermedaljer.
Är 1868 afgaf en kommission, tillsatt af
den franska arkitektföreningen med den
framstående arkitekten Lefuel som ordförande, en
berättelse, hvari bland annat följande läses:
»Kommissionen uttalar sin beundran öfver
noggrannheten och fulländningen i fru
De-longs arbete och förvånas öfver den enkelhet
och lätthet, hvarmed resultat ernås, som
gifva konsten en så stor och varierande
användbarhet: de rikaste och solidaste
dekorationer, som förr kunde tillverkas endast med
stor möda, med många utgifter och rundlig
tid, utföras nu lätt och hastigt.» Föreningen
tillerkände fru Delong en första klassens
medalj, den första qvinna, som på detta sätt
blef hedrad.
Liknande rapporter och intyg ha afgifvits
af ingeniörskommissionen, af auktoriteter på
industriens område och af kända
vetenskapsmän.
På de senare utställningarna har fru
Delong fått sig tillerkända guldmedaljer, första
klassens medaljer och hedersdiplom.
Att linda barn.
et kan vara olika tankar och tycken om små
barns lindning; ehuru de nya idéerna med
ifver drifvas fram, finnes äfven en gatnmal
häfdvunnnn sed, som icke så lätt vill ge vika.
Alla våra store män, våra tappre krigare och
lärda vetenskapsmän ha varit lindade som små
barn, och de ha dock framträdt på lifvets
skådebana som starka, högväxta, välskapade män. Och
hvad än mera är, de ha aldrig klagat öfver, att
de varit hårdt bundna och tvingade i sin linda
eller haft något plågsamt minne deraf.
Och alla våra svenska bönder, som nu äro stora,
starka karlar, ha ock varit lindade som små barn,
ty de, allmogen, skulle aldrig kunna sköta och
vårda de små, späda barnen rätt och väl, om de
icke hade dem lindade. De ligga då varmt, sofva
godt och äro stadiga att taga uti, så att de icke
kunna skadas hvarken i ryggen eller i armar, ben
och hals, ifall de upptagas af någon ovan. Det
må dock förutsättas, att de ej lindas för hårdt,
utan ganska löst, och ej längre än 3 k 4 månader;
derefter endast om nätterna, tills de bli 6 månader;
men lindan bibehålles om lifvet och magen rätt
länge, så att de ej bli kalla, utan hållas stadiga
om ryggen; armar och ben må vara fria.
Bruket af linda förskrifver sig allt från den
katolska tiden, då det antagligen infördes hit,
liksom så mycket annat, ifrån Italien; der nyttjas
lindan ännu så allmänt, att man icke kan undgå
att öfverallt se långa lindor hänga ut genom
fönstren för att torka i solen. Man kan väl säga,
att lindan icke hindrar italienarne att bli och vara
särdeles välskapade och glada, vackra och qvicka,
och de anse icke lindan för varm eller skadlig,
utan snarare som ett verkligt skydd för det späda
barnet mot olyckshändelser, insekter m. m.
Således bör man endast på det varmaste
uppmana, att lindan icke tilldrages för hårdt öfver
bröstet och armarne, men ock att den måtte nyttjas.
Helt säkert vilja alla mormödrar gerna stärka de
första hvita yllelindorna sjelfva ät sina små
barnbarn.
A. O.
^süt
Tvätt,
ir.
^■£F*vätt af kläder försiggår på varierande sätt
"W; allt efter arten af det tyg, som skall tvättas.
Först och främst är det stor skilnad på tvätt
af linne och bomull å ena sidan, ylle å andra;
dernäst måste äfven åtskilnad göras med afseende pä
färgade eller ofärgade tyger.
Vi vilja först fästa oss vid tvätt af linne och
bomull för att i korthet genomgå de dervid
forekommande olika processerna. Vi ha då genast en
viktig punkt, som icke nog kan framhållas, då den i
praktiken ofta förbises eller åtminstone ej tillräckligt
beaktas: man måste ovilkorligen börja med att väl
skölja ur sina kar med kokande vatten. Dernäst
tillreder man sin lut. Har man björkaska, använder
163
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
