Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 43. Fredagen den 25 oktober 1889
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Idun utkommer t hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kottar för ett I I I K | Tidningen Innehåller nästan uteslutande originalbidrag. — Uppgif å
qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt.— | LJ U IN närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, sä er-
det senaste lustret, som hon vuxit ut till
den konstnärinna af rang, hon nu är.
Under de första åren användes fru H. nästan
uteslutande i ingenuefaeket, oeh temligen
visst torde vara, att hon här, hos oss, står
oöfverträffad. Man erinre sig endast
hennes Gurli i fra Edgrens »En räddande engel».
En mera sann och naturlig skepnad för en
flicksnärta af vår tids ungdom torde man
få leta efter. Det hvilar öfver hela denna
framställning en sådan doft af
omedelbarhet och friskhet, att man ovilkorligen står
tvehogsen, om det är den renaste natur
eller den högsta konst, man har framför sig.
Säkert är, att en hvar, som sett denna
skapelse af den framstående konstnärinnan, ej
någonsin glömmer den samma.
Och dock står denna roll ingalunda
ensam inom det nyssnämda facket, och ej
heller är denna genre den enda, inom
hvilken fru Hartman utmärkt sig. Vi påminna
endast om t. ex. Katharina i Shakespeare’s
»Så tuktas en argbigga», fru von Pöehlar
i »Guldfiskar» m. fi.
* *
*
Lyckades fru Hartman redan från början
eröfra publikens bevågenhet, så har hon
ock sedan vetat bibehålla den samma. Hvarpå
beror nu denna hastiga och så högst
ovanliga framgång? Härpå svarar en af hennes
biografer träffande:
»Tnnerst på den verkliga och äkta
begåf-ningen, det är sant, men dock i främsta
rummet på den lyckliga naturellen och den
intagande personligheten. Det finnes hos
fru Hartman ett friskt lynne och en osökt,
naturlig glädtighet, som verka
oemotståndligt hänförande, i synnerhet då de som här
äro förenade med ungdomens och
skönhetens bästa gåfvor; inför detta friska skratt,
denna sprittande skalkaktighet, detta lekande
behag sträcker åskådaren vapen; han måste
beundra och — applådera, äfven om hans
kalla förstånd någon gång skulle känna sig
manadt till en opposition mot någon detalj
eller kanske mot totaluppfattningen i någon
viss uppgift — ty alla de roller fru
Hartman spelat ha ej kunnat ligga i lika mon
för hennes egendomliga begåfning. Säkert
är, att han måste förhålla sig myckel kritisk
för att ej inför detta batteri af älskvärda
egenskaper, åtminstone i förstone, helt och
hållet tappa koncepterna.»
Att uppräkna alla de roller, fru H. under
dessa år utfört, skulle inkräkta för mycket
på utrymmet. Vi nämna utom de redan
sagda endast följande: Lisa i »Ärlighet varar
längst», Suzanne i »Sällskap der man har
tråkigt», Anais i »Debutanten oeh hennes
far», lady Teazle i »Skandalskolan», Abigael
i »Ett glas vatten», Marcelle i »Falska
juveler», Marie i monologen »Vid vaggan»,
Puck i »En midsommarnattsdröm »/Pernilla
i »Henrik och Pernilla», Geneviève i »En
parisare», Jeanne i »Lilla syster», Gerda i
»Sveas fana», Bettina i »Abbé Constantin»,
Pepa i »Råttan» och många andra. Den
långa raden afsluta vi med nämnandet af
Siri i »I telefon», en af hennes populäraste
framställningar. Det är ock i denna roll,
som vi här tagit oss friheten presentera
henne för våra läsarinnor.
* *
*
Fru H. är sedan år 1881 gift med den
uppburne skådespelaren vid samma teater
Viktor Hartnian. Tillsammans med honom
företog hon året derpå en studieresa till
Paris, hvilken nog i ej ringa mån bidrog
till utvecklingen af hennes konstnärsskap.
Fru H. har för öfrigt, såsom redan blifvit
nämdt, ej blott gjort sitt konstnärsskap
kändt här i hufvudstaden. Hon har
uppträdt inom landet äfven i Göteborg, Malmö,
Upsala och Norrköping samt i svskonlanden
i Köbenhavn, Kristiania, Bergen och nu
senast i Helsingfors. Öfverallt har hon
vunnit stort och välförtjent erkännande af
både kritik och publik samt förvärfvat
talrika vänner både till sin person och sin
konst.
Vi kunna ej afsluta denna enkla och
ofullständiga framställning af fru Hartmans
verksamhet inom den dramatiska konsten
härstädes bättre än med uttalande af den
förhoppningen, att de band, med hvilka hon
å ena sidan är fäst vid k. dramatiska
teaterns scen och å den andra vid den
teater-älskande publiken, för hvarje ny uppgift
hon går att lösa måtte tilltaga i styrka och
varaktighet. Fru H. har redan gjort sig ett
bemärkt namn, men hon är ännu ung och
synes hafva god tid att göra det än större.
Och hon skall äfven göra det, vi äro visse
derpå. F. Hbg.
■y&r
Två sonetter.
Af August Toll.
Æf snidadt ben jag såg ett helgonskrin,
^ Gucl vete, hur det stannat i mitt
minne!
Jag mins ej helgonet, som fått der inne
en fredad plats för knota putsad fin;
men när min medlidsamt förströdda min
halft dröjde på en konstrikt skuren tinne,
som för minuten fängslade mitt sinne,
föll dagens sol i rika floder-in.
Vid flammorna från vilade beslag
der växte fram ett lif af dunkla, öden
ur denna rest af medëltidsmystèr.
Jag tänläe på den fjerran sommardag,
då samma sol skall nä med sam,ma flöden
en murlten lemning från den tid, som är.
* *
Sr
/ en korintisk trädgård mellan lager
och mullbärsträd med dunkelgröna blad
ett doriskt tempels hvita pelarrad
en dallrande ocli luftig strimma drager.
Ver inne vid en Venus ljus ocli fager,
i sortet från en spelande kaskad
en grekisk flicka låg på knä och bad,
om evig ungdoms skira sommardaqer.
I tidens svall har hennes dröm förgått,
och vilda örter spira fram ur mullen
der uppe på den forna tempelkullen;
men orörd af förgänglighetens lott
ler marmorbilden än i fröjd mot dagen:
af o för vansklig ungdom stråla dragen.
Wt
Om de ungas kärlek.
Efter Matias Skards föreläsning i Stockholm
den 21 oktober. *
|føgjm på något område i vår moderna,
jäg-tände egoistiska tid det ideala är
hållet föga högt, så är det for visso på
kärlekens, den naturliga kärlekens område mellan
qvinna och man! De lumpnaste
beräkningar, de tarfiigaste hänsyn läggas till grund
för äktenskapliga förbindelser, och den
handel, som drifves, står om grannens gård och den
rika arftagerskaus penningpåsar, men icke
om hjertan och sann, lefvande kärlek. Det
råder en brist i hjertebildning genom alla
samhällslager, från de högsta till de lägsta.
Ty icke skola vi komma och säga, att det öppna
köpslående, som är allmänt bland allmogen,
när äktenskap ingås, är sedligt råare än den
lumpenhet, som kanske dold för den ytliga
iakttagaren under förfiningens täckmantel,
dock så sorgligt ofta inom de högre
klasserna får vara bestämmande. Sinnets råhet år
sinnets råhet, om den ock träder fram i
glänsande silke och guld!
Och huru föga göres att adla denna
känsla, den unga kärlekens känsla, lyfta den
upp till den höjd, den helgd, den i sanning
borde ega! Den idealitet, som bör hvila
öfver den, är långt fjerran. Genom detta
neddragande af kärleken ha hela folks etiska
krafter försvagats och nedsatts.
Från ett håll, vår moderna diktning, har
visserligen en hjelpande hand sträckts. Vår
moderna diktning, som åter och åter
sjungit den naturliga kärlekens lof, som åter
och åter inpräntat, att på en verkligt djup
kärlek, och endast på denna, kan ett sannt
äktenskap byggas. Vi stå i stor
tacksamhetsskuld derför. Men ack — hvad de
gifvit med ena handen, ha de tagit med den
andra! De ha förgätit, att deraf att
kärleken är grunden, förutsättningen för
äktenskapet, dock icke är sagdt, att den är hela
äktenskapet. Kärleken kan taga slut, då
måste ock äktenskapet göra det, säga de. Och
predika dermed den fria kärlekens afskyvärda
läror.
* *
*
Det finnes en gammal saga, en mycket
gammal sådan till och med, ty den är
skrifven för 1700 år sedan eller ännu mer. Den
är en myt om kärlekens art och väsen; det
är sagan om Amor och Psyche. Så djupt
griper den in i alla folks, alla tidehvarfs
andliga lif, att den öfverallt funnit
omkläd-nad och inom de mest skilda nationers
sagoverld till sina hufvuddrag går igen.
Hör här, hur den lyder i sin nordiska, sin
norska form:
Det var en gång en konung, och han
hade tre däjeliga döttrar, men den yngsta af
dem var däjligast. Så drömde hon, den
yngsta, en natt om en gyllene krans, som var
strålande skön att se på. Nu fylldes hela
hennes hug med åtrå att ega den guldkran-
* Den framstående norske pedagogen är för våra
läsarinnor helt visst en kär bekantskap från de
föredrag: »Vi och våra barn», han i våras höll i
hufvudstaden, och hvilka på sin tid i korthet refererades
i Iduns spalter.
374
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:34:41 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1889/0378.html
